Tack Evilda för 3 månader.

När jag tittar på min Evilda så känner jag sån enorm tacksamhet. Jag är så ofantligt glad och tacksam över att hon finns i mitt liv. Det var nästan precis ett år sen hon blev till och det fanns ju mycket frågetecken med hur smart det nu sku vara med en trea, men sen gjorde jag ett känslomässigt beslut, att ja, vi försöker nu. Och hon kom genast. Och hon är här. Och hon är så det finaste! Helt ofattbart sån tur vi har haft.

Nu är hon redan 3 månader och jag kan lätt säga att dethär har varit den bästa babytiden. Hon och jag är ett sånt team, på nåt sätt lite annorlunda än med dem andra för det har från början varit jag och Evilda, Evilda och jag. Hon har varit helt min baby. Inte avsiktligt men det har blivit så. Jag säger inte att hon varit den lättaste babyn och det är väl omöjligt att också säga vem som var lättast, allt har så med livssituationen att göra. Jag gissar att Sander sku ha varit lättast, men det blev för tungt med en liten Arthur med så det var supertungt. Om Arthur sku ha varit min trea sku han också ha kunnat vara lättast, men han var först och jag visste ju inget om babyn och trodde att de sku somna lätt och äta några gånger per dag och inte ha svårt att somna och äta hela tiden.

Evilda bodde väl typ i famnen de första veckorna/månaderna, men det störde inte alls. Nån natt var jag lite uppgiven men nätter som jag vakat med henne kan räknas på en hand. Hon sover (och äter), men sover. Och hoppas så det ska fortsätta. Hon är mestadels nöjd och om hon inte är så är hon trött eller hungrig. Hon är bara en helt härlig baby. Och jag sku ju kunna ha tusen såna babyn till. Hon är ju så god och söt och gullig. När jag pussar hennes mage så tänker jag att jag aldrig mer får pussa babymagar. Men jag vet att jag måste få sörja ren nu. Jag vill inte ha flera barn än tre, jag räcker inte till för flera, men babyn är ju ändå så otroligt söta och gulliga, speciellt då Evilda. Känner inga såndär att kan hon nu inte bara bli äldre så att... -tankar. Eller nåja, ibland stör jag mig över babysittern och gymet som är i vägen när man går.

Men nu är babybabytiden ren slut. Det går så fort, så fort. Hon kom ut ur sin kris som en helt ny typ. Hon sträcker sig upp mot leksakerna i gymet och lyckas slå på dem. Hon greppar saker och håller hårt i med sina små händer. Hon snurrar runt som en klocka (hela varvet till och med) i babygymet. Igår svängde hon sig från rygg till mage och idag har jag 3 gånger hittat henne missnöjd på mage (förstår inte varför hon försöker svänga sig när hon sen ändå inte trivs på magen), själv har jag inte ännu sett en enda sväng. Hon är mera med och har svårare att somna i famnen, fast sen å andra sidan somnar hon lätt i vagnen när man skuffar den lite, speciellt om hon är påklädd ute och speldosan spelar. De senaste dagarna har hon sovit 4 gånger på dagen, mest korta tupplurer på 40-60 min och sen en längre på ca 2 timmar. Några dagar åt hon bara en gång under ett vaken pass men idag var det igen lite oftare. På natten så äter hon 3-4 gånger. (Hon svänger sig brevid mig i sängen och spottar ut tutten, jag sätter mig upp och tar henne i famnen och hon får bröst, sen tar det en evighet innan det rinner till men hon väntar tålamodigt, hon äter från båda brösten, jag lyfter henne upp så att hon rapar och det gör hon genast och sen lägger jag ner henne brevid mig och ger tutten och hon sover.) Tutten är hennes goda kompis och hon gillar att suga på den, speciellt vid somnande. Att somna vid bröstet funkar inte mera (nå väldigt sällan). Sen fick jag sätta bälte på sittern idag för hon rör sig så i den att hon rutchar ner från den, hon svänger med hela kroppen i den och det är också helt nytt. Jag sku ju så ha önskat att jag sku få ha en lugn, stilla baby som bara tittar och är stilla och inte börjar stå vid 6 månader... Hoppas så att hon börjar stå lite senare än de andra två. Men ändå, hon är nog den bästa babyn. Min finaste, finaste Evilda.

"Hur har jag kommit hit månne?"

Hej sköldpaddan

Håller i så hårt så.