Mera föräldraskap

Jag kom på lite flera saker också som inte passar mig och som gör livet lite lättare (fast lätt är det nog ändå inte!)

Jag hotar inte med att nu far vi hem eller nu får du gå (ut) och sitta i vagnen. Detdär med ut i vagnen är rätt populärt här, fast har ännu inte sett nån göra det. (Förutom dagmammorna då som använder det ofta). Min Arthur är allt annat än en ängel men om han inte kan bete sig så säger jag att han inte kan leka där och ifall det fortsätter tar jag honom till en annan plats och försöker hitta på en positiv lek. Jag tror att barn oftast gör tokigheter för att de vill ha uppmärksamhet eller känner sig fel behandlade och då är det bättre att försöka göra nåt positivt av situationen och hitta nåt barnet kan göra bra istället för att bara klaga och hota och förvärra situationen. Fast ibland blir man ju arg och då ger man den negativa uppmärksamheten men man kan försöka att inte göra det och att inte genast ta till det då barnet beter sig oönskat.

Det andra jag gör som kan verka konstigt är att jag ibland belönar gnäll. Om Arthur blir lessen av nån situation som jag påverkat och han är jättelessen och jag ser att det är viktigt för honom så ger jag efter och tillåter det. Ikväll åt han bara lite mat och ville sen ha en banan senare. Först sa vi nej, men sen kom han många gånger och fråga om det och till slut fick han banan. För många är det ju helt fel föräldra beteende,  hörde t.ex. en gång en pappa på klubben konstatera att "gnäller/frågar du mera så får du absolut inget kex". Nå jag ser det inte så, jag tycker att om barnet orkar gnälla/skrika/gråta och visar att det faktiskt vill nåt (nåt som inte är farligt/dåligt utan bara är nån konstig princip hös föräldern) så kan det också få det. Tror att det är bra att lära sig att om man försöker och faktiskt vill nåt så kan man också få det och inte som att "vad du än gör så får du aldrig din vilja igenom". Sen tycker jag inte heller om principen att man inte får vara framfusiga, att det belönas om man sitter lugnt och väntar. Jag förstår nog att man måste göra så, men vart kommer man i livet om man alltid sitter lugn och tyst och väntar?!

Och sen kan jag ju ännu konstatera att min man inte alltid förstår mig. Han är ju socionom och han har läst om "låt-gå- metoden" och om två andra metoder och alltid när jag tillåter nåt så börjar han jomsa om att " aj har vi börjat med låt-gå?!". Från hans jobb som ledare på ett skolhem (på avdelningen där ungdomar har drog och alkoholproblem) har han fått att det som gått fel för dem är att de inte hade gränser och sen tycker han ibland att jag har för lite gränser. Men jag tror ändå att det barn behöver mest är kärlek, lite respekt (för att själv kunna respektera sig själv och andra) och nån som finns där när det behövs. Gränserna kommer där på sidan. Och jag har regler och gränser, men sådana som i mitt huvud är vettiga och som jag också kan motivera för mina barn. Varför sku man inte få äta en banan när man är hungrig? Eller klättra i bastun? Eller få höra två sagor fast det först sades att det bara är en?