1 maj

Sander började morgonen 10 före 7 med ordet "NEJ!" och så har resten av dagen fortsatt. Han sov inte tillräckligt mycket och har varit trött och inget har varit bra, allt "nej". (Vill du vara i famnen? Nej. Vill du bort från famnen? Nej. Vill du cykla? Nej. Vill du gå/åka vagn? Nej. ) När han inte sagt nej så har han gråtit och skrikit.

Vi kom ut först 10 tiden och efter att vi kommit iväg var det riktigt trevligt. Barnen cykla till Liessaari och så gick vi där en liten skogspromenad. Det var jättetrevligt och jag kände att nu är sommaren påväg. Isen hade smält, vi såg en båt på vattnet, fiskmåsarna flög omkring, vi såg blåsippor och tussilagon och solen sken. Men sen gick det fel. Barnen for med en väg som ledde till en brant uppförsbacke och då tog Sanders ork slut. Så jag fick bära och uppmuntra och skuffa. Och när uppförsbacken var över var Sander ännu kinkig men Arthur for iväg och jag visste inte vart han farit. Det fanns 3 olika vägar han kunde ha tagit (han borde ju då ha stannat och vänta!). Gissa först på väg 2 men där var han inte, sen tänkte jag väg 1 men hamna då lämna Sander ensam med strikt order om att vänta, och så börja jag springa. Jag sprang som en dåre för dessa 3 vägar var inte helt brevid varann. Jag såg skymten av Arthurs halare när han cykla efter nån annan pojke och så börja jag skrika ännu mera. Som tur hade Sander väntat där han sku men efter det så var inget bra och det var endast skrik tills han somna i min famn vid matbordet.

Och om andra människor ännu. Jag är så glad när människor bryr sig om barn. För jag läxa jag upp Arthur då när jag äntligen fick fast honom. Jag var ju skrämd och arg och orolig och allt i ett. Vi var dessutom på andra sidan stora vägen och den får han inte gå ensam över så han sku inte ens ha kunnat fara hem. Så jag förklara allt dethär högljutt och bestämt för honom och då gick en tant förbi och fråga att vad jag nu läxar upp om. Inte anklagande, men ändå undrande. Och jag sa ju som det var och då förstod hon ju bra. Men jag tycker själv också ibland att föräldrar/dagmammor går över ibland med sin uppläxning och önskar att jag också sku våga ifrågasätta det/gå in i situationen.

Men ja. Jag sku nog hellre firat min första maj på nåt annat sätt. Har som yngre alltid varit på Knipan med mamma och några glas skumpa sku ju nog sitta bra just nu. Eller picnic i Kaisaniemiparken... Igår på wappen så kom Micke hem klockan 6 och före det hade jag och barnen lagat munkar och sen grilla vi när han kom och så fick ännu barnen popcorn. Och på kvällen drack jag och Micke ett glas mjöd tillsammans. Jee liksom!