En era närmar sig nu sitt slut. Idag fick jag beslutet. Barnen fick plats på dagiset Laban i Lojo centrum och 5.8 börjar de där. Arthur blir en haj och Sander en sjöhäst. Det har ju hela tiden varit rätt klart men endå kan man ju aldrig vara helt säkert. Så nu är det definitivt. De börjar dagis. 16 dagar i månaden enligt ansökan men jag hoppas det blir typ 12.
Och det är helt okej. Arthur har jättestort kompisbehov. Han hittar alltid kompis/nån att följa efter om det finns andra barn. Han är inte ledartypen utan den som hänger med, oftast snäll och hjälpsam men nog vild och aktiv och gör allt vad de andra gör. Så det blir nog bra för honom. Början kan bli lite tuff för det är nog ändå ovant att inte ha nån av oss där (fast han nu ofta pratar om att fara själv till nån) men jag hoppas han "connectar" med nån skötare och att det sen går bra. Det kan ju också bli flera veckors skrik och kaos men jag försöker vara positiv.
Sander igen har det säkert svårt utan Arthur. Han följer alltid Arthur och gör lite egna grejer. Oftast charmar han mot andra och är en solstråle och pajas framför andra. Med mig är det annat. I en månad nu har det varit "NEJ!". Och man får inte hjälpa. "Ei saa hjälpa" sa han idag när han klättra i mattpiskställningen. Han ska själv kisa också ute (och han håller inte i nånstans och allt blir vått) och precis allt ska göras själv om han är på det humöret. Utbrott, och långt sånt, är vad som följer om han inte får. Och sen är det bara mamma som duger. "Äiti!" har han nu börjat skrika när Micke försöker torka rumpan, ta ut honom från bilstolen eller hjälpa med skorna. Sen har han blivit dålig på att säga till om kisibrott och det blir mycket vått, men han dricker också massor och äter mindre. Hoppas att det går över snart. Men ja, hans dagisstart är det svårt att säga nåt om. Troligen går det bra där men hemma är allt hemskt,
Och ännu om Sander. Sämre morgonhumör kan man inte ha. På morgonen är allt dåligt den första timmen. Det börjar oftast vid pottan om jag gör nåt fel och vid matbordet är allt fel och han bara skriker och sen ska han bara var i famnen och sen oftast när alla morgonsysslor är över så blir det lugnt. Dethär samma humöret och skriket utan egentlig orsak fortsätter igen när han vaknar från daggsömnen. Så kanske det ska bli helt skönt att fara till Gotland om 1 vecka. Då är det dags för bröllop och vi är borta 3 dagar. Lite konstigt känns det nog när vi far så långt bort, förr har vi max varit borta 1 natt med Micke och då på 1 timmes avstånd. Men mamma klarar det nog bra.
Annors så håller jag på och söker ny bil och det har varit denhär veckans projekt. Helt hemskt projekt men den 12.8 behöver vi 2 bilar för då är Mickes semester slut och barn ska köras till dagis och det kan inte gå enligt Mickes tidtabell.
4 kommentarer:
nu blir jag nyfiken på vilken språk ni talar med barnen (och sinsemellan ni vuxna) där hemma, jag trodde ni talade svenska hela tiden :)
Vi gjorde det, ända tills för 2 veckor sen.
Då bestämde vi att Micke ska börja prata finska med barnen. Hans mamma är helt finskspråkig men han har alltid gått i skola på svenska och först nu när han jobbar på finska är hans finska tillräckligt stark. Så när Arthur föddes var det nåt vi inte ens tänkt på.
Men nu så hörde jag om nån som böt språk när barnen var äldre och så bestämde vi att vi provar i en månad med dethär. Om vi bor i Lojo måste man kunna finska, iaf förstå, för att göra nån hobby. Alla parkkompisar är finskapråkiga och Arthur har många gånger konstatera att han vill prata finska. Och då kändes det som en vettig ide att börja prata det hemma. Och snabbt har de fått in nya ord och sen så är också Arthur mera villig att säga finska saker åt sina parkkompisa. Så hittills är det bara positivt.
Eller nåja. Båda barnen har blivit mera mammiga och pappa sluts ut. Är säkert så att de tar ut besvikelse mot pappa när han inte pratar svenska mera (för när han börja sa Arthur att han inte tycker om det). Men alla vänjer sig och om 1 år behöver dethär inte alls mera vara konstigt.
Ok, hoppas det är en bra lösning för er!
vi talar helt svenska hemma med Livia, fast Tommi är tvåspråkig, men vi löser det som så att hon får gå sina första "dagisår" hos en finsk familjedagvårdare, sen när vi flyttar till daghem blir det på svenska. För i Åbo måste man nog också kunna finska...
Jag har tänkt ganska mycket på dethär med språket, speciellt på grund av min egna situation (http://michaelasvida.blogspot.fi/2011/11/det-andra-inhemska.html) alltså att min finska varit rätt svag. Och jag sku villa göra annorlunda med mina barn så att de sku kunna språket lite bättre, eller våga prata. Och jag har funderat på finskt dagis och egentligen sku Arthur gå finsk klubb men det blev inte till nåt. Sander sku jag inte ha svårt att föra till finskt dagis, han är en annan typ och pratar inte ännu så mycket. Men för ett stort barn som Arthur har jag så svårt att föra nånstans när jag vet att han inte sku bli förstådd eller sku förstå vad som sägs. Det är ren jobbigt att bara föra till dagis så det blir liksom extra av det då. För honom är det också viktigt att få göra det på svenska och lekarna är helt annorlunda när man kan leka på sitt språk, nu är han alltid lite utanför när de andra inte förstår honom.
Men just därför så har jag varit lite oroliga hur det går med finskan och därför är jag så glad att vi kom på en sånhär lösning där vi har lite språkbad hemma och ger en mjukare introduktion till språket.
Skicka en kommentar