Och nu ska det bli ett maraton graviditetsinlägg. Ett troligen alltför detaljerat för en öppen blogg (kanske sku vara mera lämplig på anonymt forum) men jag är inte så privat av mig och jag tycker alla borde vara mera öppna om allt och att sånthär också sku kunna pratas om.
Nå. Det var en onsdag i oktober och jag kände att nu var det dags om det sku testas nån baby (det var då 12 dagar efter mensen). Problemet var ju bara att vi jobba helt om varandra och aldrig sågs. Nå, vill man nåt mycket så kan en nattsömn offras lite, men det blev totalt 2 försök och that was it (med de andra barnen har det definitivt varit flera omkring de viktiga dagarna).
Sen blev det bröllop några dagar senare. Jag kände att det nog inte funka denhär gången och drack måttligt med alkohol ifall det ändå sku ha gått (dessutom dricker jag nog alltid måttligt med alkohol nuförtiden). Sen blev det onsdag igen och då kände jag det. När jag gick upp för trapporna på jobbet blev jag helt slut och anfådd, fanns ingen lust att skutta fram längre. Jag blev yr när jag luta mig länge framåt när jag sortera saker. Jag kände mig utsvulten varje gång före jag sku äta. Min favorit bh som jag haft länge börja spänna in allestans och jag fick grymma märken av den. Mitt humör var skumt och jag kände att nåt var annorlunda. Ca 1 vecka senare ännu hände det att det drog i brösten och så kändes det som om det rann ut en droppe mjölk och om jag klämde lite så kom det ut nån droppe. Det var definitivt inte normalt (och händer inte nu mera utan bara då i några veckor).
Så sen blev det tisdag, det var 4 dagar före jag sku få mens. Var säker på min sak och gjorde ett tidigt test tidigt på moron (tycker jag gjorde samma test med Sander vid samma tid) och det var helt tomt. Jag kände mig löjlig och skengravid. Sa åt Micke att jag nog inte är det (och det gick han efter ännu flera veckor senare). En dag efter att mensen inte kommit gjorde jag ett vanligt test, och det, det var svagt igen. Jag så ju nog ett sträck, men svagt var det. Jag var säker på att det sku vara en kort graviditet som just sku sluta och på måndag när jag hade lite bruna flytningar så var jag säker på saken. Men de sluta sen också genast. Sen i ca 4+5 gjrode jag ett till test (ett tredje!), ett tidigt test, och det tredje skittestet visa positivt men hade ett stort hack i mitten som inte hade nån färg, det var liksom halvt. Jag blev då slut på allt med test och bestämde mig för att vänta och se. Jag låtsades nog att jag var gravid och reservera tider till ultra och rådgivning och sen börja jag också må illa, ca där i vecka 5-6. Jag mådde i cirka 1 vecka riktigt apa. Jag måste äta hela tiden men mådde illa både före och efter maten. Jag åt morgonmål hemma halv 7, sen åt jag igen på jobbet stort mellanmål halv 9 och sen lunch halv 11 och så fortsatte det. Fick släpa med såna mängder mat, men det hjälpte att äta hela tiden och i vecka 7 börja illamående lätta. Vissa saker kunde jag inte alls äta och gjorde mig ännumera illamående, vissa sockrade yoghurtar var hemska, och broccoli och allt lite mera speciellt.
Men det värsta av allt var nog tröttheten och mattheten. Jag var helt slut. Länkande fick jag dumpa helt efter att jag genast blev så andfådd och fick så hög puls och kände mig yr och illamående. Det gick bara inte. Men sen på rådgivningsbesöket i vecka 7 så visa det sig att mitt hemoglobin låg på 91 och det förklara precis allt. Efter besöket glömde jag alla mina papper i butiken för jag var så tvinnig och slut (som tur kunde Micke söka dem). Och sen börja striden med järntabletter. Tog obsidan fe som jag åt med Arthur men magen blev helt galen och jag mådde helt hemskt så jag dumpa det snabbt. På lillajul fick mamma reda på att jag var gravid (och det kom nog helt som en överraskning åt henne just då) och varför jag mådde så apa. Hade just då bråkat med järntabletterna och fick så ont i magen så måste gå bort mitt i maten. Men sen köpte jag i flytande format nåt typ ferroforte och det har löpt lite bättre och just nu känns det helt ok, ibland har jag lust att jogga och hoppa och vara igång.
Humöret var riktigt hemsk just före vi for till Tyskland från vecka 10 framåt, jag hade så kort tålamod att jag var egentligen glad över att inte vara med barnen för jag var så orättvis och hade så kort tålamod. Som tur har det nu också gått över.
Och ja. Det fjärde testet, det gjorde jag i vecka 9 när jag tänkte att jag inte kan gå på ultra om jag nu inte fått ett vettigt test. Och då, i vecka 9 så fick jag ett vettigt positivt resultat och sen i vecka 12+1 såg jag ju det lilla livet.
Och just nu är jag i 14+2 och har alltså varit gravid i ren 12 veckor! Just nu mår jag bra. Jag är ännu jättetrött på kvällen och slocknar genast men annors så är allt toppen. Känner av en liten kula nedanför naveln och känner mig rundare. I simhallen måste jag ställa mig på vågen för det känns ännu så osannolikt att jag är gravid. Men vågen visa helt lika (lite mindre tom) så då är jag nog säkert gravid.
Men ändå så har jag så svårt att ta emot gratulationer. Jag har nu berättat på bloggen, facebook och på andra ställen för jag är sån som inte kan hålla saker för mig själv. Men när männsikor grattar och tycker att det är fint (vilket det förstås är) så har jag så svårt att ta emot det. Jag tackar och går snabbt vidare till nåt annat. Men det känns som om jag lurar människor, för inte kan ju vi vara påväg att få ett barn till. Min kropp kanske är lite gravid, men att vi sku få en baby, nej, det har jag nog så svårt att förstå. Så då lurar jag ju bara folk.
Och om jag hittar kamera och inspiration så kommer det kanske en jag bild på bloggen i ett senare skede.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar