Nu ska jag ge den långa historien. Hur jag kom fram till att tre är nåt att satsa på.
Januari 2008 förlova jag och Micke oss i Ecuador. Min hostmamma hade då en så otroligt gullig 1½ åring och jag drabbades av akut babyfeber. Föreslog från ingenstans och ingen tanke alls, att let's try. Men Micke var inte med på noterna ännu då men vid julen 2008 så sa han att jo, vi kan testa. Vi sku ju gifta oss i februari 2009 men jag var så säker på att det sku ta år för oss att få barn och jag ville börja försöka så snabbt som möjligt. Men i januari 2009 så gjorde jag ett positivt test och i septemeber 2009 föddes Arthur.
Den våren körde jag och Lee till Norge och så hälsa vi på Melle i Uppsala på hemvägen. Och hon fråga om 2 är mitt ideala barnantal och då var jag säker på det. 2 sku det vara. Max.
Men ren den sommarn när jag servera på flygfältet så såg jag en familj som hade 3 söta pojkar i skolåldern. Och då kom tanken. Tre. Tre sku det kunna vara. Max. Och tre pojkar. Jag såg helt mig själv där när jag for iväg på resa med mina tre söner.
Arthur föddes och alla tankar på flera barn var bortblåsta. Blev överraskad av det totala beroende från babyn. Hela tiden sku han vara nära och det var mycket tyngre än jag trott. Men det lätta ju också och sen kändes det ensamt med ett barn. Det var ganska tråkigt också. Så på sommaren 2010 börja vi fundera på en tvåa. Först ville vi veta om jag kom in till Arcada och fira att jag sku fylla 25 och sen sku vi testa på en till baby. Och pang gick det ju. I augusti blev jag gravid och Sander föddes i början av maj. Och ren från första gången jag gick på ultra på kvinnis så visste jag att det inte får vara sista gången. Prata om det massor under tiden jag vänta Sander, att det är inte sista gången.
Sander föddes och det var tungt igen. Jag trodde jag sku orka ge mera av mig själv men jag gjorde inte det. Och Arthur var liten och jag var inte alltid så förstående. Det var tungt. Och jag skrev ju dethär då, mina krav på vad som sku stämma när en ev. trea sku komma.
Förra hösten kunde jag tänka tanken på en baby men det var inte aktuellt då för skolan var långt ifrån klar. Jag kände inte att jag orka då ännu. Micke var nog med på en trea rätt tidigt och han ville inte ha alltför stor åldesskillnad mellan barnen. På våren/sommaren kändes det klart att sommarn 2014 sku vara perfekt för baby. Jag har drömt om ett sommarbarn och tror det sku vara idealet. Men sen kom Dagnys bröllop som sku vara i augusti 2014 och det gjorde saker svårare för jag ska ju dessutom vara med där uppe. Dessutom fick jag inget jobb (det var ju min önskan för då sku jag ha fått högre mammapeng och kanske haft nånstans att fara tibax) och det tog länge att hitta praktik. Och jag ville inte börja nånstans med att vara trött, illamående och gravid utan jag ville börja med att ge ett energiskt och gott intryck.
Så, jag hade ren börjat ge upp tankarna på en sommarbaby. Konstatera att ett bröllop är lättare som gravid än med en baby. Micke tyckte jag var löjlig när jag prioritera ett bröllop högre än en baby. Sen var det ju ännu detdär med att jag inte hade nåt jobb från mars framåt (jag hoppas nog hitta nåt kortvarigt), att Arthur också är född i september och att sen senare är det ännu mera höst. Så när jag kolla datum så visa det sig att det fanns en chans att hinna med en sommarbaby 2014 som sku födas före augusti så att jag inte sku behöva oroa mig för att vara i en förlossningssal när jag borde vara i kyrkan. Min kropp meddela fint när det var dags och beslutet gjorde vi snabbt utan att fundera på nåt praktiskt (som hem, bil och sånt). Och en vecka senare kände jag av det men trodde aldrig att det sku gå vägen. Det var så osannolikt, men ändå måste vi ju testa för att se. Och såhär långt har det ju gått vägen men det är nog nåt annat som avgör hur det sen sist och slutligen går.
Och för mig har det sist och slutligen ingen skillnad om när och hur, men som man märker av denna roman så har det hittills funkat såhär och därför tar jag allt i beaktande.
Men ännu om dethär med tre barn. Jag är inte alls säker på att det är idealet. Det känns som en stor risk. Tänk om allt blir skit efter det!?
Sen nångång ska jag blogga om:
-De fyra graviditetstesten jag gjort
-Vad jag är orolig över
-Hur jag mått de första tre månaderna och mina tidiga graviditetstecken
-Ska mina stora vara på dagis eller hemma.
2 kommentarer:
Det är intressant att läsa hur ni har tänkt och hur otroligt bra det har gått för er. Jag känner dessutom igenom mig så väl i flera av sakerna du skriver.
Tror verkligen inte att ni tar en stor risk och att allt kommer skita sig. Det kommer blir riktigt perfekt!
Jag tycker också att det är intressant att veta hur människor tänkt, fast sällan så berättar människor sånahär saker fast det i min värld på inget sätt är nåt att hålla för sig själv. Men ändå är det sånt man inte frågar för det är för mycket. Därför ville jag också berätta, för jag önskar flera sku göra det.
Men ja. Jag hoppas också att det går bra.
Skicka en kommentar