Igår var jag på jomppa i redskapsjomppasal med Sander. Vi har gått där länge och det roligaste är att springa och hoppa och bli jagad och rutcha och gunga. Men att följa med det 10 minuter långa ledda programmet är svårt (och det är inte egentligen helt ett måste). Inte vill Sande leka krabba, björn eller hara, för han vill hoppa nånstans högt ifrån.
Och Arthur var på sin hippo-liiga igår med Micke (ishockey alltså). Micke var den enda föräldern som var med på isen och efter en halv timme var Arthur så trött och hade ont i benen och ville bort. Han sku inte gå dit ensam och han är svår att få motiverad att vara med i "jäämies"-leken och är inte intresserad av att ta pucken av andra (man får ju inte ta saker av andra!). Men på eftermiddagen när vi var på vår isbana så skrinna han i 1 timme utan att klaga om någo ont i ben eller trötthet. Han ville ju inte sluta men Sander orka inte mera. Arthur vill skrinna och jaga och bli jagad och skrinna snabbt. (Jag får inte ens fast honom mera).
Och idag var vi och simma, jag och barnen. Jag försökte att få dem att blåsa bubblor under ytan, eller ligga på magen och släppa ena handen och försöka flyta lite, eller få dem att testa andas genom ett snorkelrör, eller få dem att fara undan ytan (med eller utan simglasögon på). Men nej. Mina barn hoppar omkring, simmar omkring, blir jagade av polisen mamma, åker rutchbana, hoppar några gångenr från kanten (jag vet att man inte får, men hur dum regel är det inte) och strittar vatten åt alla håll och kanter. Och njuter fullt ut.
Och vad jag vill komma till är att jag egentligen tycker att det är bra. Jag tror ju på att barn lär sig saker när de är redo för det, så t.ex. simningen kommer nog med tiden. Det viktigaste är ju att vara van i vattnet. Och dessutom så är de under dagisdagarna med om ledd verksamhet där man ska göra så som någon annan säger och då tycker jag att det är ännu viktigare att få göra sin egen grej på "fritiden". Få hoppa där man vill och få skrinna som man vill. Och jag hoppas jag ska komma ihåg denhär insikten nu och inte släpa mina barn till ledda aktiviteter där barnen aldrig lär känna varandra utan bara förväntas lära sig nåt i en ny grupp. Sist och slutligen rör de tusen gånger mera på sig och är mycket gladare då de bara får göra det fritt. Och speciellt för Arthur så funkar det inte att fara nånstans och mamma eller pappa inte får komma med, för då känner han ingen och då är han så omotiverad (kan tänka mig att simskola sku vara så, eller fotbollsklubb). Och jag har inga drömmar om att mina barn blir idrottare, det viktigaste är bara att de sku känna glädje över att röra på sig och att de sku vara friska i sin kropp.
Jag har tyckt massor om vår tid i reskapsjomppasalen för att det är så fritt och man får bara använda alla redskap, det är bara så synd att det egenligen slutar vid 3 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar