Magen och dagen

Magen i vecka 34+0 just före vi for iväg till simhallen. Jag var småirriterad över att det tog så länge för Micke att dricka kaffe och att han sku hålla på och skriva med telefon när vi sku fara iväg så snabbt som möjligt men sen tyckte jag nog ändå att det var akut viktigt med magfoton... Logiskt. Men just då kändes det superviktigt.

Så genast efter morgonmålet och fotona så for vi och simma. Jag vattensprang i 20 minuter och barnen åka massa rutchbana och simma och dök. Sen hem till lunch då alla var vrålhungriga och åt som hästar. Sen påbörja jag dagens bakprojekt, 4 plåtar morotsrutor för examensfester imorgon. Det gick smidigt för Micke gick just då och sätta Sander och sova och Arthur hjälpte riva morot. 2 timme senare var allt gjort och det rymdes till och med i kylen och köket var skinande rent (alltså så massor det underlättar då man också börjar med rent kök). Sen tog vi tag i bakgården. KLippte förra sommarens torkade rosor coh grävde fram dem bland allt ogräs (och hoppas nu att de får nytt liv), putsa terassen och möblerna från allt pollen och rev upp gräs från rabatterna. Sen var det också inne rörigt och jag redde upp det samtidigt som jag laga tortillamiddag. Genast efter middagen cykla vi till citymarket och hem kom vi först kvart över 7 och då var nog all kraft slut från min gravida kropp och då kände jag att jag inte är som "vanligt". Kraften var bara slut. Men jag hade lovat filmkväll till fredan så vi satt genast på Rio och smaska på äppel och majssnacks (barnen har igen hittat dem och tycker de är så goda). Och nu ska det också smaka gott med sängen åt mig,

6 veckor kvar

Imorgon är det exakt 6 veckor till den beräknade dagen för barn nummer 3. 34+0 i graviditeten och vissa sku säga att det är den 35:e graviditetsveckan! Alltså helt sjukt. Jag hinner inte med alls och denhär graviditeten har psykiskt varit så olik de andra. Otåligheten och oron och den sjukliga väntan har inte ännu heller kommit och det är ju jättebra men ändå så ovant. Jag har ju varit otåligheten och oroaren nummer ett förr och jag hinner ju ännu bli det men då bara för en kort tid.

Men nu känner jag också att jag kommer till en ny fas i denhär graviditeten. Boningsfasen. Jag börjar nu förbereda på ett annat sätt inför babyn. Börjar kolla på tygblöjor. Funderar på hylla för babyns kläder (för alla skåp är proppfulla!) Funderar på hur sovrummet ska vara. Kommer säkert snart att börja söka fram kläder och tvätta upp kläder och sånt. Sen är det också att reda upp andra skåp och göra allt klart så länge jag nu orkar. Och sy saker och fixa klart.

Graviditetsmässigt mår jag igen super. Foglossningen har mirakulöst lättat och stör mig inte alls mera. Ryggävrk har jag inte heller och inte nåt annat problem heller. Ibland känns magen lite i vägen när jag plockar upp saker men that's it! Humörmässigt har jag kommit till en instabil fas. Jag blir arg som ett bi eller på 0 sekunder och blir helt sjukligt upprörd och skriker till. Sen nån minut senare konstaterar jag hur irrationellt och ologiskt det var att bli så arg för ingenting och så blir jag som om inget hänt. Stackars barn och stackars man.

Och jag sku villa finnas på så mycket flera foton. Ens ett. Imorgon ska Micke få vara magfotograf så att det nu ens finns nån magbild från denna graviditet.

Sockerträsket

Jag har varit rätt bra på att undvika sötsaker, eller det vill säga ända tills nu.

På fredag blev det rabarberpaj och bulla hos Hanna, 2 portioioner av både och. 

På lördag åt jag 4-5 pågens småbullar och ett ballerina kex, eller kanske två på lande.

På söndag åt jag 1 dominokex på högholmen och på kvällen satt jag med en stor portion glasskaka från Sanders kalas framför tv:n.

Igår, på måndag sku det vara slut. Men så fick jag rabarber. Så det blev muffins och paj.  Kvällsmålet igår var sådär 3 muffins och så måste jag ju smaka på pajen, och den var goood. Så det blev ju ätet av den med.

Idag slank nån rabarberpajbit efter lunch (barnen var på dagis och jag lyxa till det med kantarellrisotto, säkert det godaste som finns). Sen gick vi på belöningscafe* med Sander på tumis efter dagis och jag åt halva hans macaron (förstås ville han ha det som var gult! men det var lite för syrligt) och halva min egna rabarberglass. Som kvällsmål åt vi ännu rabarberpaj och vaniljsås.

Men nu är all paj nedfryst och det finns inget sött som jag bara måste äta. På lördag är det studentfester och då ska jag igen äta sött men tills det är det paus, och också efter det. Så nu är min utmaning igen: Ut ur sockerträsket. Man ramlar så lätt dit. Onsdag, torsdag och fredag utan sockersötsaker (fast jag ska baka morotskaka och måste kanske testa glasyren). Söndag, måndag, tisdag, onsdag utan sockersötsaker.

Nu när jag skrikit ut detta så blir det kanske lättare att hålla.

* Barnet har i flera månader klämt första delen av kakkan i byxan och jag har trott att det går över men det har bara blivit värre och så när det hände på dagis och jag sucka över det så föreslog dagistanten ett klistärmärkesystem. Så nu har han fått märke då allt kommit i byttan och inget i byxan och efter 15 märken var det dags för cafe. Härligt att inte behöva tvätta flera par skitkalsonger per dag.

Höstfunderingar

Yipppiii! Jag har slutfört 2 fotoböcker på 132 sidor var (A4 sidor) med en massa foton per sida. Sen har jag ännu påbörjat en tredje som nu ren har 50 sidor. Men nu har jag inget mer att tillägga i dem och kan lämna det tills ifolor har nåt bra erbjudande. Så skönt att äntligen ha det gjort. Tiden jag satt på det är enorm men absolut så värt det.

Vi är hemma igen, kom på söndagen efter att vi varit till Högholmen. Barnen är på dagis och nu ska jag börja fundera på hur jag ska göra hösten. Jag tänker ta emot min studieplats, sku var korkat att inte göra det och jag sku så gärna läsa det. Men nu gäller det mera om jag ska frånvaro anmäla mig på hösten eller inte. Å ena sidan vill jag satsa på babyn och amning och familjen och ta det lugnt i början, å andra sidan sku jag gärna ha nån sidohobby och jag sku gärna få studierna undan snabbt och sen börja jobba nångång också. Men sen om vi får dethär sålt nångång (ser dåligt ut) och ifall vi köper nåt som måste renoveras så blir det för mycket med remont, flytt, studier och baby. Jag vet det nu och har lärt mig av förra gången och eftersom det inte på nåt sätt var idealt så vill jag det inte igen. Jag har insett (i alla fall lite) att man inte alltid behöver vara duktig och klara av allt utan att man nångång måste kunna medge och inse vad som är för mycket. Så med tanke på det borde jag vara frånvaroanmäld. Men sen igen så kanske jag vill göra nån kurs, kanske 1. Mmmh. Kåravgiften är väl dilemmat. En period är 50 euro och det är väl den jag nu överväger om jag ska betala eller inte, alltså om jag alls gör nåt där på hösten eller inte. Otroligt svårt, speciellt då jag är rätt snål och inte gärna betalar i onödan.

Gårdagen i bilder

Såhär såg det ut igår före dagisets vårfest. På vårfesten öppna sig sen himmelen och det öste ner i 40 minuter. Och festen var ute och dagispersonalen hade gjort rolig bana...

Men ja, vi var på lande och det var som i Thailand. Det gick inte att ha kläder på sig och det var vindstilla. Vi far idag igen till stugan och imorgon tror jag vi skippar dagisdagen och är där istället.

Idag hade jag rådgvining och fick inte äta eller dricka på 10 timmar för hon ville se hur blodsockret var eftersom jag inte gör sockerbelastningstest. Nå det var förstås bra, så som allt annat med, och nu fick jag hem en mätare som jag nu ska mäta sockret med varje vecka. Sen har de också börjat kolla för streptokock b på alla gravida och sen kan jag få fara till amningsstöd ren före babyn föds. Det är nog bra att vara gravid i Finland, eller iaf i Lojo. Idag var jag igen 1 timme på rådgivningen.

Första sommarveckoslutet

Jag har slutat angsta och börjat njuta. Ska njuta så mycket det bara går. Och då är det bara stugan som gäller! Är så glad att jag också kan erbjuda mina barn stugsomrar och är glad att jag kan erbjuda massor av det eftersom vi ändå bor så nära stugan. Så barnen har nu varit där 3 nätter. For genast dit efter dagis på fredan och förde dem till dagis därifrån idag. Ännu har de 11 dagisdagar kvar och ända orsaken till det är att då för några månader sen visste vi ju inte alls hur situationen nu sku se ut, om vi t.ex. sku vara mitt uppe i flytt. Så 4 veckor dagis för dem än och sen 8 veckor sommarlov. Får sen se hur det blir med hösten men 12 dagar/månad har jag meddelat.

Och imorse satt vi ute och åt morgonmål. Den 19 maj. Härligt.

Och igår lekte Sander helt naken med det kalla sjövattnet. Och Arthur sprang omkring i bara kalsonger.

På lördagen var vi hela förmiddagen på Borgbacken på inbjudan av Kiinteistömaailma och vädret var så perfekt. På kvällen blev barnen med Micke (och mamma) på stugan och jag kom till Lojo för att gå på bastukväll hos en av parkmammorna. Superlyckad kväll och hemma var jag 20 före 2 och sov ostört ända till 20 över 8. Lugn morgon hemma helt i egen takt och så for jag tillbaka till mina gullungar med helt nyladdade batterin och så klippte vi gräsmatta, Micke såga träd och vi bar och rada och så hoppa vi trampolin och bada bastu och bara hade det perfekt. Jee. Sommar!!!

(Och jag kommer bra ihåg att det också var såhär 2012 då när vi kommit hem från Trapani, då var det sommar en vecka i maj och sen blev det iskallt några dagar efter att vi kom hem. Men kanske det är annat nu...)

Att veta vad man vill.

Jag håller ännu också på med mitt evighetsprojekt: Fotoböcker.

Jag har fyllt en 132 sidig bok för april-november 2013 och nu är jag ren på januari 2014, men då har jag 1000 foton från Thailand att ännu gå igenom och välja ut dem bästa.

Och när jag ser tillbaka på vintern och hösten då jag jobba så kan jag inte tycka att det är så jag vill ha det. Jag vill helt enkelt inte. Jag vill jobba lite och göra nåt vettigt men jag vill också hinna med. Jag mår så otroligt bra av så som det är nu. Lite mera socialt och utmanande (än en fotobok) sku jag nog kunna ha det men nu hinnar jag med sådär just och just. Är sällan störd och irriterad för att jag inte hinner.

Och därför är frågorna om framtiden så stora. Inga anbud på hemmet än men här har varit människor som gillat det (och igår var här också folk utan att jag visste om att det sku vara nåt och det var bara tur att vi var borta men enorm otur för hemmet var definitivt inte skicka att visas och jag får panik varje gång jag tänker på att nån på riktigt i den stunden trodde att vi hade fixat huset för visning). Men jag funderar ändå hur mycket mera vi kan betala för lån och hur mycket ekonomiska risker vi ska ta. Och ska jag börja studera och mera specifikt när och vad ska mitt mål för studierna vara. Om boendekostnaderna stiger mycket så funkar det inte att leva på hemvårdsstöd och studiestöd och jag borde ju jobba då och säkert ganska mycket med. Och allt resande igen. Jag vill ju så gärna.

Nå, med tiden hittar jag väl svaren.

Aktiviteter

Dethär med större och äldre barn gör det lite mera avancerat att underhålla och hitta på energitömmande aktiviteter. En 1 åring kan man bra gå en 500 meters sträcka och det tar en halv evighet och är superspännande. En 2 åring räcker det bra åt att sparkcykla lite omkring och gunga i parken. Och nu räcker det ju ännu också för en 5 åring och 3 åring men de orkar cykla så mycket längre, gå så mycket längre och att hänga i samma park både på förmiddag och eftermiddag, eventuellt utan andra barn, är så tråkigt. Tycker själv också att det är så tråkigt i parken med dem nuförtiden för jag behövs inte mera, de klarar sig rätt bra själv och har koll på reglerna och hur allt funkar (rätt långt då, aldrig så att jag sku lämna dem oövervakade). Och det var ju roligare då när jag kunde springa och vi jaga varandra i polis och tjuv men nu är jag långsammare än en snigel och får ont av att springa så det är inte heller intressant.

Så på hemmadagarna försöker jag hitta på en lite mera spännande sak. Idag cykla vi till en park i centrum (ca 3 km dit), gick och rösta, köpte orka-hem-bananer och så cykla vi hem och efter det var det kort parkstund. Båda lyssnar bra när vi cyklar på mera avancerade vägar där det går mera människor, men lite svårt är det att hållas i rak linje på sidan och att titta framåt och inte på bilarna. Sander hanterar pedalcykeln otroligt proffsigt och Arthur är nu också superbekväm med sin 20 tummare, idag satt han t.ex. ena knä upp på sadeln och så sträckte han ut det andra benet åt sidan. Och det är ju så roligt när man kan göra såna saker med dem nu!

Vad gör ni med barnen på dagarna?

K-vitaminet

Jag studerar och funderar och läser på.

Jag vet inte ännu vad nyfödda sticks med, men det sku kunna vara Konakion Novum för det är sånt som kan ges åt nyfödda.

Och dethär innhåller det:

"Mitä Konakion Novum sisältää

• Vaikuttava aine on fytomenadioni (K₁-vitamiini) 10 mg/ml.
• Muut aineet ovat glykokoolihappo, natriumhydroksidi, lesitiini, kloorivetyhappo ja injektionesteisiin käytettävä vesi."

Och så börja jag googla de olika ingredienserna, men fastna på natriumhydroksidi, för t.ex. wikipedia (som nu inte är en så huippu källa i mina ögon) säger: 

"Natriumhydroksidi on tärkeä teollisuuskemikaali, jota käytetään suuria määriä muun muassa paperin ja sellun valmistuksessa sekä petrokemikaalien, tekstiilien, saippuan ja pesuaineiden tuotannossa. Natriumhydroksidi on kaliumhydroksidin ohella monien putkien avaamiseen tarkoitettujen tuotteiden ja suurtalouskonetiskiaineiden tehoaine. Sitä löytyy esimerkiksi päivittäistavarakaupoissa myytävistä putkien avaamiseen tarkoitetuista tuotteista yleensä 10 % liuoksena."

På basen av kemikalikortet är det inte heller så positivt. Men säkert har det nån funktion i vaccinet (och det som ges oralt) som säkert inte är så farligt. Men ändå! Olika saker kan väl inte ha samma namn, fast det sku jag nog faktiskt hoppas.

Nu funderar jag på att själv börja dra stora mängde K-vitamin före förlossningen och sen kanske hitta nåt naturligt K-vitaminpreparat åt babyn...

EU val

Jag tycker att det är viktigt att rösta och jag röstar alltid. Jag är inte så insatt i EU frågor men jag har ju åsikter om det mesta så förstås också om det. Partier som jag kan tänka mig att rösta på i vanliga val är Sfp, De gröna och Samlingspartiet, och eventuellt Centern men det har nog aldrig hänt än. Men i EU val så känns det viktigt att rösta på Sfp för jag vill ändå ha en Sfp representant i EU.

Och därför blev jag också glad då Sfp blev mitt första alternativ i helsingin sanomats valmaskin och då var det inga språkfrågor utan mest sakfrågor. De andra partierna var de gröna, sdp (?) och samlingspartiet. Henna Virkkunen från samlingspartiet var kandidaten med 85% lika svar, och alltså mest, men ur partisynvikel så var sfp ett bättre parti på basen av mina svar. Och Christina Gestrin var sfp:s toppen kandidat för mig med 83% "rätt" och dessutom står många stora namn bakom henne: Elisabeth Rehn, Astrid Thors, Henrik Lax och folk som varit med länge. Jag tycker om att rösta på kvinnor och jag tycker om att rösta på folk med familj och barn, och hon har 3 barn. Jag tror att föräldraskap ändrar människor och gör att man ser mjukare på mycket saker och det är viktigt i dagens hårda värld. Så jag ska snart rösta nummer 175. Och jag föredrar definitvt förhandsröstning, vill inte vara bunden till bara en dag.

Matinköp

Jag är ganska matintresserad och jag talar gärna mat och nu tänkte jag visa mina veckoinköp. Jag tycker att det är intressant att se hur det ändrar med tiden och att komma ihåg hur det varit.

Jag handlar oftast 2 gånger i veckan och då är mängderna stora, på en av gångerna oftast större. Sist jag var till butiken var på fredag och eftersom jag då köpt tillräckligt med mjölk klara vi oss ända tills idag. Dessutom var konto tomt och lönen kom idag så jag tänkte att det funkar ända tills idag. Dessutom åt vi mat hos mamma på söndagen, sen hade barnen dagis på måndag och tisdag och idag blev det nässelplättar till lunch och sojakrossbolognese till middag och det fanns allt hemma. Med mjölk och frukt och grönsaker kommer man långt.

Men idag börja det alltså bli tomt och jag gick till Lidl. Handlar nuförtiden oftast där eftersom det går åt så massor mat och eftersom ekonomin ändå är rätt knapp och när jag handlar där behöver jag inte spara på frukt och grönt.

Idag köpte jag nektariner, vattenmelon, apelsiner, bananer och frysmango i fruktväg. Broccoli, 2 kg potatis, 1 kg morot, champinjoner, äggplanta, tomatkross, paprikor, majs, tomater, gurka och sallad i salladsväg. Broilerben och grillbiffar som kött (det ska bli sol och då borde man ju grilla) och några burkar tonfisk i olja. En massa babymatsfruktburkar åt mig så att jag kan ta med järmedicin. Rågbröd, skorpor och knäckebröd som bröd. Havregryn, vetemjöl, smör och två olika ostar (min kropp bara skriker efter mjölk och ost just nu).  Mjölk, naturell yoghurt, grynost och varsin sockeryoghurt åt barnen. Köpte också kvargar åt Micke eftersom han nu har punttisgrej på gång. Han fick också salamikorven. Barnen fick också varsin liten rispirog till kvällsmål.

Mest vettigt med mat men sen lite extra ändå.

Och priset då. 82 euro totalt. Och därför handlar jag på Lidl för om jag sku handla samma mängd nån annenstans sku priset stiga till långt över 100.

Tankar inför förlossning

Det kan hända att jag om sådär 60 dagar (!) eller 8 veckor (!) kommer att föda ett barn igen.

För nästan 5 år sen, då jag sku föda mitt första barn så var tankarna inför en kommande förlossning helt annorlunda. Jag tänkte väl nåt i stil med att det inte kan vara så farligt, att man nog klarar det utan mediciner, att kroppen nog kan det och att man på sjukhuset vet vad som ska göras. Jag visste lite själv om vad som kunde göras och lita mest på sjukhuspersonalen. Jag kämpa nog länge mot värkarna men till slut tog jag ju då epiduralen som sen gjorde att jag föll i golvet, låg på rygg och krysta och inte visste vad jag sku göra för att få ut ungen.

Med Sander visste jag bättre. Jag läste på, skaffa mig en doula och visste helt konkret vad jag kunde göra för att hjälpa till i förlossningen. Jag var en mycket aktivare föderska och den förlossningen gick helt så smidigt det kunde och min kropp kunde det. Men sen efter att ungen var ute blev jag igen passiv och ifrågasatte inget.

Inför denhär gången var jag först rätt rädd. Rädd för den hemska smärtan som skär en itu, rädd för att inte orka stå ut med det och klara av det. Men så tog jag till min bibel, boken föda utan rädsla, och redan efter några sidor blev jag lugn. För dethär kan ju min kropp, den kan det och det är ingen fara, jag måste bara hjälpa den. Slappna av, andas tyst, göra mig tung och låta smärtan gå över mig och tänka positivt. Det är ju ändå en kort stund och sen blir det paus. Vila och samla krafter och inte analysera så mycket. Gå in i migsjälv och låta det komma. Och jag vet att det kommer att gå bra. Det kommer att vara smärtsamt och otrevligt men det kommer att gå bra. Men nu är det mest skedet efteråt jag funderar på. K-vitamin är jag skeptisk till för jag tror ju på människokroppen och naturlig födsel. Men sen så har det ju minskat "verenvuototaudin riski" med massor, och jag vill på inget vis utsätta babyn för fara. Så nu funderar jag på att ge det genom munnen, det känns så brutalt att genast börja picka en nyfödd. Men det är nåt jag ska diskutera ännu med rådgivning och sjukhus. En annan sak jag ska diskutera och fundera på är behovet av att ge mig spruta för att förstärka värkarna när moderkakan ska ut. Jag fatta inte vad det handla om när Sander hade fötts ut för jag visste inte ens om att det ges på rutin, men om nu min kropp har kunnat klämma ut ett barn så ska den väl med kunna klämma ut moderkakan, annars sku ju kroppen vara konstig. Dessutom var eftervärkarna förra gången helt hemska och kanske de inte sku vara lika hemska om kroppen fick sköta sig själv. En sista sak jag ska vara uppmärksam på (eller kanske Micke då) är att navelsträngen inte genast kläms fast och sen klipps av utan att den får pulsera klart. Jag vill nog ändå genast ha upp barnet i famnen för så tror jag nog också naturen tänkt det, men det kan vara fast en stund. Sen ska babyn ligga vid mitt bröst länge, länge före det vägs och mäts.

Är det nåt mera jag borde komma ihåg att tänka på för efter förlossningen? Och som man ser, på 5 år händer massor. Då godkände jag det mesta och lita på systemen medan jag nu är så mycket mera skeptisk och tror på riktigt att så många saker görs helt i onödan. Kroppen kan ju nog!

Stoltaste mamman

Jag är så stolt och glad över min förstfödde!

När jag förde in den yngre på dagis idag så kom plötsligt den äldre in och verka ledsen. Jag fråga vad det var och han berätta att hans kompisar sku gräva ut sig från dagis och det ville han inte göra. Sen ropa han ännu på en dagistant och berätta att de ska gräva ut sig bakom lidret (dit ser inte tanterna) och var så orolig att de sku göra det på riktigt.

Och jösses jag var stolt över ungen! Det att han kunde tänka själv och våga gå ut ur nåt han inte tyckte om/trodde på fast den kompis han ser mest upp till var med. Det är stort! Jag har varit lite orolig om hur lätt han går med på andras dumheter eftersom han gärna följer starka ledarbarn, men jag ser mycket täcken på att han kan stå upp för sig själv. Jee!

Morsdagsmorgon 2014

I år firar jag min femte morsdag (om jag räknat rätt) och min första morsdag med dagisbarn. Och barnens egengjorda dagisgåvor är nog det bästa! Jag är så sjukligt imponerad.

En blomma och ett fint hjärtkort med saker om mamma av Sander.

Arthur har själv målat en turtleskopp åt mig. Jag är såå galet imponerad över den att det är inget hejd. Donatello på ena sidan...

...Rafaello på andra sidan.

Och jag påminner om en säl...

Annars så kan morsdagsmorgonen beskrivas med känslan om att det är bäst att göra själv om man vill nåt. För jag har ju då tänkt att barnen uppvaktar sin mor (och far på farsdag) med ett ordentligt morgonmål, inte på sängen för det funkar väldigt o-optimalt med några hoppande apor, men vid matbordet. Nån god juice, färska bröd, gott pålägg, frukt och så. Kakor behövs inte och inget avancerat men nåt lite extra och så äter man länge tillsammans. Då tycker jag att fadern ska hjälpa till (eller modern vid farsdag) så att barnen får det gjort. Nåt mera extra behöver det ju inte vara. Eller sovmorgon på det sättet att man inte behöver stiga upp som först med barnen.

Och jag behövde inte stiga upp. Så det var ju toppen, speciellt då jag var vaken till halv 2 inatt. Jag hade sagt att 8 får man väcka mig för Micke sku starta på jobb halv 9. Nå, kvart före 8 vakna jag och sa att jag är vaken och då var nog dethär hushållet så dött och alla titta bara på tv. Nåja, jag fick mina finaste gåvor och tidningen och sen fick jag av Arthur order att vänta tills de lagat morgonmålet (jag hade igår förklarat åt Arthur hur de sku gå till). Men barnen återgick bara till dvd:n som snurra och Micke börja förbereda morgonmål. Bra så långt. Men sen 20 över 8 när allt var "klart" så fanns det en kopp halvljummet te på bordet, varm juice, en skål med fruktsallad med honungsmelonens hårda kanter och lite nötter. Och det sku ju ha varit supergulligt om det sku ha varit barnen som fixat det och det därför varit så. Men när det handlar om en 31 årig man, så då blir man ju lite fundersam. Sen gick det ännu mera snett då ju barnen också ville ha morgonmål eftersom de ren varit vakna i över en timme och inte fanns det nåt åt dem. Så det första jag fick börja med var att söka fram yoghurtar (som jag själv klokt nog fixat inför morsdag) och smörja smörgåsar åt barnen och fixa fram muggar och is och skålar så att de också sku få frukt. Och så sprang jag igen av och an, så som jag gör varenda en morgon, och så var det såntdär kaos morgonmål med massa springande och talrikar och koppar hit och dit. Samvaron och lugnet var bortblåst. Semlorna som Micke försökte laga i ugnen var brända eftersom han placerat dem högst upp i ugnen. Jag sa nåt, väldigt lugnt, om att vad barnen sku äta och det resultera nu i att allt blev och dörrar smällde och harmonin var ännumera bortblåst.

Jag tycker dessa brända semlor är rätt beskrivande för morgonens kaos.

Fast fina rosor har vi igen hemma. Micke köpte dem, medan jag var med, på fredag och deras överlevnad i påsen såg inte bra ut så de kom upp på bordet igår ren. Micke hade dessutom valt vinröda men eftersom såna är hemska och jag nu ändå var med så gick vi och byta dem med Arthur. Och jo, jag vet. Jag är hemsk! (Men vi har varit snart 9 år tillsammans och alltid gillat rosa och ogillat gula, vinröda och grymma färgs blommor)

Men. Jag har lärt mig. Noll förväntingar på nåt och då kan man bli lite överraskad och glad (fast överraskningarna var nog långt borta eftersom han ville köpa allt medan jag var med i butiken). Alternativt fixa själv. Jag sku själv ha kunnat stiga upp och hjälpt barnen göra det klart och sen njutit tillsammans med dem. Och det är det alternativet jag ska börja satsa på, då blir den andra iaf inte sårad för att den har försökt sitt "bästa".

Och jag låter bister och sur men jag är egentligen inte det. Jo, jag tycker nog att min man i sånahär situationer är en korkboll men vad kan man vänta sig av nån som aldriga annars är i köket och vars planeringsförmåga är annorlunda än min. Jag har det finaste, gulligaste barnen och jag är så glad att jag får vara deras mamma. Och det är det jag tänker glädja mig åt idag. Jag är mamma och det är nog jättefint det!

Morgonterapi

Nu ska det bli lite lördagsmorgon tankar. Undrar vartåt det nu går idag. Härlig och terapeutiskt med vitt blad framför sig och inspiration att bara skriva.

Igår förde vi Sander till mamma i Ingå. Han har väntat så på att få fara dit själv övernatten och checka många gånger att han nu får bli själv där och att vi andra far hem =)  Arthur vill inte fara dit övernatten och han igen var så nöjd när han hade mamma och pappa för sig själv. Fast kvällen gick supersnabbt i Lidl och Citymarket och middagen blev kvällsmål och så somna han på nån sekund i vår säng. Han ville sova där och så fick han sova hela natten och det var nog ännu också så trevligt att gå och sova brevid ett varmt barn som sover så fridfullt.

Annars så har det hänt nåt stort i barnens insomnande. I snart 4½ år har vi varje kväll nattat. Först vaggat och skumpat och vyssjat och matat och gungat och pajat och nu på senare år bara suttit brevid i rummet. Men nu när Sander blev 3 så fick de börja lära sig att somna själv. Det har nu varat i 5 nätter och alltid har de ju somnat men det tar en evighet eftersom de tar leksaker till sängarna, leker (eller nattar leksakerna) i en säng och sen ska försöka somna i samma sänge. 3 nätter har de nu sovit i samma säng också. Men de har hållits i sina sängar, inte ropat alltför mycket och då kan man ju faktiskt göra nåt vettigt (om man sku ha nån ork då mera) istället för att bara vänta ut dem i en halv timme. Dessutom är dethär nu främst förberedelse inför baby ankomst. Jag kommer ju att ha massa kvällar själv med alla 3 och jag vill inte att Arthur och Sander är totalberoende av att jag sitter brevid i rummet.

Det är alltför länge sen vi bara haft ett barn att ge uppmärksamhet åt och det är nog lite av en miss. Jag tror barn behöver det ibland. Och då kan saker som inte annars sku komma fram komma fram. Som när Arthur igår berätta att en dagiskompis pappa inte mera bor hemma. Vi har aldrig talat skilsmässa hemma och barnen har aldrig stött på det förr för de flesta barn vi ser har mamma och pappa. Så då var det bra att i lugn och ro förklara varför det kan gå så och sen fick vi förstås också övertyga honom om att vi älskar varandra och vill leva med varandra fast vi grälar ibland/ofta.

Och ikväll är det eurovision. Fattar inte hur jag ska hållas vaken ens halva men ska försöka. Jag har varit mest imponerad över Norge och Sveriges låtar hittills och sen gilla jag ju också Island.

Nu har jag morgonterapeutat mig. Tack.

31+0

Arthur sku fota min mage här en dag. En bild som är mycket förvrängd på alla sätt. Men det ända jag har. Magen är liten också denna gång.

Jag fick rosa rosor på Sanders kalas och de gör mig så glad. SPeciellt glad när de matchar med rosa muggar och mina barn och ny, fin mjölkburk. 

Okej. Denhär graviditeten går fort nu. Den har gått det hela tiden och jag hinner inte alls med. Vilket å ena sidan är bra men å andra sidan lite sorgligt eftersom det är sista gången jag är gravid. Babysjuk kommer jag säkert att bli, de är ju så sööööta. MEN jag vet att min kapacitet inte räcker till mera än 3 barn. Jag vill vara närvarande i alla barns liv, veta om kompisar, hjälpa till med läxor och hinna med alla och för det är 3 max. Sen vill jag ju också resa och det är ju ren megadyrt med 3 men med 4 sku det vara ännu dyrare. Våra matutgifter är ju nu ren höga och alla äter nu ren massor så sen om 10 år kommer de ju att nästan ruinera oss... Så dethär är sista gången.

Men igår var här en 5 veckors baby och i förrgår en 10 veckors baby. Och jessus vad de är gulliga. Men så är det ju alltid med andras babyn, supergulliga och härliga för det är inte dig de är fast i som iglar. Micke visa också att han ännu klarar av 5 veckors babysar och böt världsvant bajsblöja på babyn. Så det är ju bra! Mina barn är superintresserade av babysar men konstatera att Sander nog inte ännu är tillräckligt mogen för det. Arthur titta och paja sakta och hämta speldosa och leksaker. Sander hoppa och härja kring babyn och höll på att ramla över den. Sen roffa de åt sig alla kex, hällde ut alla pussel och var överlag så oroliga och busiga som det bara går. Men som Micke konstatera efteråt så var de säkert svartsjuka och uppmärksamhetssjuka eftersom jag och Micke tyckte det var härligt att gulla med babyn och de inte riktigt hitta sin roll där. Vi var också på rådgivningen igår, hela familjen, och rådgivningstanten gav ett bra råd om att jag sen ska komma ihåg att ge babyn åt Micke när han är hemma så att jag kan fokusera på de större barnen eftersom de ju också behöver mig. Självklart förstås men det kanske man bara inte sku komma på själv.

Jo, så hela patrasket var dit igår när jag hade 30 veckors rådgivning. Barnen ville höra hjärljud och det regna ute och Micke har inte ännu en gång varit med under denhär graviditeten. Barnen tyckte det var spännande med blodtryck och hemoglobintagning och när hon kände på magen och lyssna på hjärtat. Allt bra med babyn och mig. Hemoglobinet har igen sjunkit (fick upp det till 120 efter att det var 91, sen har det gått 116, 110 och nu var det 105) så jag måste bli bättre med hjärnet och sen säkert börja göra några nässel-persilja-apelsin smoothien. Vikten som jag stressat massor med var helt vettig och nu är total viktuppgång 4 kg. Men det går ju så lätt uppåt så ska nog fortsättningsvis se över vad jag stoppar i mig. Och sen gå promenader och vattenspringa om vi är i simhallen. Nästa rådgivning är ren om 2 veckor och så fortsätter det väl sen. Jag reservera också rundur till sjukhuset och dit är det typ 4 veckor. Sen vet jag nåt roligt varje veckoslut (förutom ett) ända fram tills jag är i vecka 38. Så dethär kommer att gå med racerfart. 

Tankar om uppfostran

Jag tycker att uppfostran är otroligt facinerande och jag tycker jättemycket om att diskutera det, att läsa om det och att själv fundera och se över mina åsikter och mitt agerande.

Jag tycker det är jättesvårt med uppfostran och jag tycker inte att någon bok är en bibel eller att någon person är proffs på det. Jag tror att barnet och dess temperament inverkar massor på det, den egna bakgrunden och de egna värderingarna. Jag tror inte att någon klarar av att alltid följa det som man tror på i uppfostringsväg och att det ibland skrotar sig. Men det viktigaste är att man försöker och strävar efter att göra sitt bästa. Inte nöja sig med att göra som "alla andra" gör eller så som ens egna mamma gjort. (Och jag menar ju föräldrar men jag har ju bara haft en mamma eftersom pappa dog när jag var 6)

Jag uppskattar ärlighet över allt. Det är en av mina viktigaste värderingar och det är något jag vill överföra till mina barn. Men jag vet att det kommer naturligt att förfina sanningen (för barn lär inte ska ljuga utan de säger det de tror man vill höra och så som de önskar saker är) och därför vill jag på inget sätt göra så att de ska behöva förfina sanningen. Så fast man gjort fel så kan man undgå konsekvens om man är ärlig, för i längden vill jag att de lär sig att ärlighet är bäst. Om straffet är hårt så då finns det inget som talar för att vara ärlig. Jag hitta en dag en leksak i Arthurs ficka. Han sa att han hittat den nedgrävd i nån park och att den absolut inte var från dagis. Jag förklara att jag vill höra som det är på riktigt och att han får fundera på det. Nästa dag tog jag upp det igen och då kom den rätta historien. Sen fundera vi tillsammans på vad han sku göra med saken och jag föreslog att han för den tillbaka och frågar vart han ska sätta den. Det blev ingen sak av det på dagis och ingen sak från min sida för nu var det viktigast att han var ärlig och att han returnera det som inte var hans. Här gjorde jag det jag tror på.

Med Sander gör jag mycket jag tror mindre på men jag ser det ändå som berättigat. Sander är mera gränstestande än Arthur och t.ex matstituationer kan vara problematiska och om han inte får som han vill så kan han bli rasande och hälla ut drickor eller kasta mat. Och det är bara inte okej. Så för nån månad sen har introducera jag en pall han får gå och sitta på om hans beteende är helt osakligt. Men oftast räcker ren ett hot om det och jag har nåt att ta till istället för att bli sinnessjukt arg och skrikande. Sen räknar jag ofta också till 3 med Sander och det har jag gjort en längre tid. Om han tar nåt och inte ger tillbaka så får han möjlighet till 3 att ge tillbaka och därefter så tar jag från hans hand (och det har han massor emot för han vet att det är fel att också ta från hans hand). Det funkar jättebra med honom och konsekvensen är alltid naturlig och inte sån som inte passar in. Med hans temperament så tror jag att han behöver det. Han är också jätte rutinintrutad och saker ska löpa som de brukar och då funkar allt. 

Just nu läser vi igen Ben Furmans bok " Olen ylpeä sinusta" tillsammans med Micke och det är jag jätteglad över. Det är ju den boken jag vill ge åt alla föräldrar i Finland (den är superlättläst och fiffig) och Micke har nog fått upp ögonen för massor ren. Speciellt mycket tycker jag om delen om hur man får barnen att göra vad man vill. Han använder ett 5 fingrars system men jag tycker de 3 första är viktigast. För att få barnet att göra nåt så ska man först få kontakt med barnet så att det hör, sedan säga vad man vill att barnet ska göra (inte vad man inte vill)  och sedan motivera det och förklara det. Och det är dethär jag tror på  och därför är jag emot "lydnad" och ordet lyda. Micke använder det ofta och blir så irriterad när barnen inte lyder och gör som han säger när han bara säger nåt. Jag använder ordet aldrig, jag vill att de lyssnar och tar in vad jag säger och sen kanske är av annan åsikt. Jag tror att diskussion är mycket viktigare än att bara göra exakt som jag säger. Men i vissa situationer är det förstås annat men då är det också klart från början. T.ex. om barnen inte stannar eller väntar vid övergångsställena så går cykeln genast bort för de är ännu så korta att de inte ser alla bilar.

Och dethär blev en salig röra tankar. Men jag ville skriva ner och komma ihåg hur jag nu ser på saker och ting. 

3 års kalas

Födelsedagsbarnet: Sander Johannes Lönnblad. 3 år.

Morgonmål: Amerikanska plättar med bär och lönnsirap

Paket av mamma och pappa: En hot wheels transportbil och en liten hammare och spikar till stugan. Nöjd unge.

Kalas: Efter klockan 15 för släktingar och vänner.

Gäster: Farföräldrar, mormodern, Chride och Jennie, Jari och Dannu, Pedu, Tanja, Emil och Linnéa, Kimi, Karo, Claudia och Isabella.

Gåvor: Bilar. Stora CAT uteleksaker som verka superhållbara (och populära från Sanders sida). En spindelman drake. En massa papper i olika färger och lim och pinnar och annat pyssel (uppskattades massor av mig eftersom det var nåt vi inte har och vi har allt annat i alltför stora mängder). Hungriga hippon spelet (var en totalsucce men ljudet från det var förfärligt). En spindelman docka och modellera och sax.

Salt mat: Pastasallad och medwurstmuffins.

Sött: Chokladbollar, morotsrutor och farmors kryddkaka.

Födelsedagstårta: Glasstårta. (Jag tog en stor ugnsform och satt plastfilm  i den. Tog fram vaniljglass och smälta lite. Skar den i 1 cm skivor och placera ett lager längst ner. Sen krossad daim och kinuskisås på. Sen nytt lager glass. Sen hackat kex (sku ha varit bättre med daim) och sen ett sista glasslager. Sen tillbaka i frysen. Idag tog jag fram den när gästerna var här, stjälpte den upp på fat och satt på lite grädde och sen en massa strössel.) Succe!!!Iaf till smaken, inte till utseende....

Kroppen säger till och namnfunderingar

Idag är det exakt 10 veckor till beräknad dag. Endast 70 dagar alltså. Och jag är nog inte alls klar, inte ens nära på. Inte mentalt och inte konkret heller. Måste ju få färdigt en massa fotoböcker. Och måste preppa mig själv inför att bli 3 barns mamma. Jag måste orka fast jag inte sku och jag måste vara konsekvent och dra gränser för speciellt Sander. Jag måste leda barnen genom förändringen och det inser jag nu vilket jag inte fattade då Sander kom. Sen måste jag igen kunna släppa tyglarna för de äldre barnen och låta andra göra på sitt sätt med dem och ta hand om dem, sänka standarden och kraven på maten och aktiviteterna och allt annat. Som tur har jag ännu 10 veckor på mig att förbereda mig mentalt. Och sen är det ju hur Micke ska klara det och hur han tar det när han inte alls blir sedd och uppmärksammad. Hoppas att han sku ha lärt sig till en tredje gång och att inte de först 2 åren bara är gräl. Och sen är det ju amningen. Hur ska jag få det och funka denhär gången (boktips någon?).

Och nu måste jag bättre börja lyssna på mig själv och vila. Igårkväll kolapsa jag. Jag sku inte ha orkat städa undan efter maten och plocka och fixa allt och så mittiallt vid diskhon kände jag bara hur kroppen börja falla till golvet och plötsligt låg jag på golvet. Efter det låg jag bara i soffan, i en timme. Grät emellanåt och orka inget, helt slutpumpad på all kraft. Orka inte ens lyfta handen. Kände mig som en sten. Arthur var ju superorolig och jag försökte förklara om hormoner och att jag bara inte orkar. Och det känns så fel att jag inte alltid sku orka. Jag gör ju inget vettigt heller (som i att jobba) och är ju bara hemma. Men eftersom situationen är så så kräver jag otroligt massor av mig själv. Jag sköter allt, gör allt och är näst intill alltid lugn och sansad och vettig med barnen. Och igår var vi i Kyrkslätt på första maj och det var lugnt och inte alls stressigt men vi satt inte Sander och sova på dagen där och det resultera i katastrof och när vi kom hem så skrek han i en timme,  mestadels i min famn, över en pastillburk som jag borde kasta på golvet men vägra göra... Så till slut orka jag bara inte. Men idag har jag igen varit mera energisk också kanske för att Micke förstod att han måste "steppa up" och skötte igår hela kvällsrumban och idag morse hela morgonrumban. Sen fick vi ju det bästa besöket med små och stora norrmän och allt blev bättre. Men måste lära mig att ta det lugnt, inte alltid göra nåt vettigt och klokt. (Och bloggande räknar jag faktiskt som klokt eftersom det är bästa terapin för mig)

Graviditetsmässigt börjar jag känna mig tyngre. Vappmunkarna har inte hjälpt och brösten känns mega och likaså allt annat. Foglossningen har jag börjat känna ordentligare av och om jag varit stilla en längre stund liggande så gör det ont när jag stiger upp i benet mellan benen. Kan inte alls springa mera men nog som tur promenera utan problem ännu. Utöver det är allt bra och precis som det varit i tidigare graviditeter. Om jag behöver gå på wc så får jag superlätt sammandragningar och magen blir helt hård. Jobbigt är det på förmiddagen om jag går i butiken eftersom jag dricker så mycket te och vatten på morgonen...

Inför tredje barnet är den största stressen namnet. Det ska vara ca 5-6 bokstäver. Inte nåt som automatiskt blir smeknamn. Inte börja på A eller S. Inte vara bland de vanligaste namnen men inte vara konstigt heller. Jag gillar E namn. Edvin störtgillar jag men är lite för populärt. Elmer kom jag på att var bra men det är för bonidgt åt Micke. Robin var jag länge inne på men min bror konstatera att alla bara tänker på popsångaren. Lukas och Linus har jag också varit inne på men de är nu inte riktigt super. Sen störtgillar jag Vilde som namn men har konstaterat att det inte funkar. Så ja. Det finna inget vettigt. (Och om det sku vara en flicka så sku det säkert bli nåt i stil med Ingrid, Elsa och säkert Isabel som mellannamn men eftersom jag är så säker på att det är pojke är det onödigt att sätta energi på det). Jag tar mer än gärna emot namnförslag åt pojkar!!!