söndag, maj 11

Morsdagsmorgon 2014

I år firar jag min femte morsdag (om jag räknat rätt) och min första morsdag med dagisbarn. Och barnens egengjorda dagisgåvor är nog det bästa! Jag är så sjukligt imponerad.

En blomma och ett fint hjärtkort med saker om mamma av Sander.

Arthur har själv målat en turtleskopp åt mig. Jag är såå galet imponerad över den att det är inget hejd. Donatello på ena sidan...

...Rafaello på andra sidan.

Och jag påminner om en säl...
Annars så kan morsdagsmorgonen beskrivas med känslan om att det är bäst att göra själv om man vill nåt. För jag har ju då tänkt att barnen uppvaktar sin mor (och far på farsdag) med ett ordentligt morgonmål, inte på sängen för det funkar väldigt o-optimalt med några hoppande apor, men vid matbordet. Nån god juice, färska bröd, gott pålägg, frukt och så. Kakor behövs inte och inget avancerat men nåt lite extra och så äter man länge tillsammans. Då tycker jag att fadern ska hjälpa till (eller modern vid farsdag) så att barnen får det gjort. Nåt mera extra behöver det ju inte vara. Eller sovmorgon på det sättet att man inte behöver stiga upp som först med barnen.

Och jag behövde inte stiga upp. Så det var ju toppen, speciellt då jag var vaken till halv 2 inatt. Jag hade sagt att 8 får man väcka mig för Micke sku starta på jobb halv 9. Nå, kvart före 8 vakna jag och sa att jag är vaken och då var nog dethär hushållet så dött och alla titta bara på tv. Nåja, jag fick mina finaste gåvor och tidningen och sen fick jag av Arthur order att vänta tills de lagat morgonmålet (jag hade igår förklarat åt Arthur hur de sku gå till). Men barnen återgick bara till dvd:n som snurra och Micke börja förbereda morgonmål. Bra så långt. Men sen 20 över 8 när allt var "klart" så fanns det en kopp halvljummet te på bordet, varm juice, en skål med fruktsallad med honungsmelonens hårda kanter och lite nötter. Och det sku ju ha varit supergulligt om det sku ha varit barnen som fixat det och det därför varit så. Men när det handlar om en 31 årig man, så då blir man ju lite fundersam. Sen gick det ännu mera snett då ju barnen också ville ha morgonmål eftersom de ren varit vakna i över en timme och inte fanns det nåt åt dem. Så det första jag fick börja med var att söka fram yoghurtar (som jag själv klokt nog fixat inför morsdag) och smörja smörgåsar åt barnen och fixa fram muggar och is och skålar så att de också sku få frukt. Och så sprang jag igen av och an, så som jag gör varenda en morgon, och så var det såntdär kaos morgonmål med massa springande och talrikar och koppar hit och dit. Samvaron och lugnet var bortblåst. Semlorna som Micke försökte laga i ugnen var brända eftersom han placerat dem högst upp i ugnen. Jag sa nåt, väldigt lugnt, om att vad barnen sku äta och det resultera nu i att allt blev och dörrar smällde och harmonin var ännumera bortblåst.
Jag tycker dessa brända semlor är rätt beskrivande för morgonens kaos.

Fast fina rosor har vi igen hemma. Micke köpte dem, medan jag var med, på fredag och deras överlevnad i påsen såg inte bra ut så de kom upp på bordet igår ren. Micke hade dessutom valt vinröda men eftersom såna är hemska och jag nu ändå var med så gick vi och byta dem med Arthur. Och jo, jag vet. Jag är hemsk! (Men vi har varit snart 9 år tillsammans och alltid gillat rosa och ogillat gula, vinröda och grymma färgs blommor)

Men. Jag har lärt mig. Noll förväntingar på nåt och då kan man bli lite överraskad och glad (fast överraskningarna var nog långt borta eftersom han ville köpa allt medan jag var med i butiken). Alternativt fixa själv. Jag sku själv ha kunnat stiga upp och hjälpt barnen göra det klart och sen njutit tillsammans med dem. Och det är det alternativet jag ska börja satsa på, då blir den andra iaf inte sårad för att den har försökt sitt "bästa".

Och jag låter bister och sur men jag är egentligen inte det. Jo, jag tycker nog att min man i sånahär situationer är en korkboll men vad kan man vänta sig av nån som aldriga annars är i köket och vars planeringsförmåga är annorlunda än min. Jag har det finaste, gulligaste barnen och jag är så glad att jag får vara deras mamma. Och det är det jag tänker glädja mig åt idag. Jag är mamma och det är nog jättefint det!

2 kommentarer:

kaaarins sa...

Det låter ganska lika som hos oss. Jag brukar också låta gnällig och sur för att han har så svårt att kunna köpa ens en blombukett utan att jag är med och kunna planera något. Jag förväntar mig inga dyra gåvor, det tycker jag är onödigt, men lite kunde man ju bli uppassad en sån dag. Tur att vi har så fina barn ändå, det är ju nog det viktigaste :)

Michaela sa...

Absolut =)
Sånahär saker är väldigt på gränsen för mig att skriva, för det inkluderar ju också nån annan person. Men då försöker jag skriva saken från mitt perspektiv och inte "svartmåla" nån annan på ett elakt sätt. För jag ser ändå nåt positivt med att skriva sånthär ärligt. Jag kommer ihåg hur det var just då, ingen dans på rosor alla gånger, och så tänker jag att nog också andra kanske har det så ibland och då är det skönt att nån kan lyfta fram det. Och det känns skönt att veta att också andra har det så.

Fast ja, lite uppskattning och uppassning sku ju vara kul. Kanske nästa år sen?!