Det kan hända att jag om sådär 60 dagar (!) eller 8 veckor (!) kommer att föda ett barn igen.
För nästan 5 år sen, då jag sku föda mitt första barn så var tankarna inför en kommande förlossning helt annorlunda. Jag tänkte väl nåt i stil med att det inte kan vara så farligt, att man nog klarar det utan mediciner, att kroppen nog kan det och att man på sjukhuset vet vad som ska göras. Jag visste lite själv om vad som kunde göras och lita mest på sjukhuspersonalen. Jag kämpa nog länge mot värkarna men till slut tog jag ju då epiduralen som sen gjorde att jag föll i golvet, låg på rygg och krysta och inte visste vad jag sku göra för att få ut ungen.
Med Sander visste jag bättre. Jag läste på, skaffa mig en doula och visste helt konkret vad jag kunde göra för att hjälpa till i förlossningen. Jag var en mycket aktivare föderska och den förlossningen gick helt så smidigt det kunde och min kropp kunde det. Men sen efter att ungen var ute blev jag igen passiv och ifrågasatte inget.
Inför denhär gången var jag först rätt rädd. Rädd för den hemska smärtan som skär en itu, rädd för att inte orka stå ut med det och klara av det. Men så tog jag till min bibel, boken föda utan rädsla, och redan efter några sidor blev jag lugn. För dethär kan ju min kropp, den kan det och det är ingen fara, jag måste bara hjälpa den. Slappna av, andas tyst, göra mig tung och låta smärtan gå över mig och tänka positivt. Det är ju ändå en kort stund och sen blir det paus. Vila och samla krafter och inte analysera så mycket. Gå in i migsjälv och låta det komma. Och jag vet att det kommer att gå bra. Det kommer att vara smärtsamt och otrevligt men det kommer att gå bra. Men nu är det mest skedet efteråt jag funderar på. K-vitamin är jag skeptisk till för jag tror ju på människokroppen och naturlig födsel. Men sen så har det ju minskat "verenvuototaudin riski" med massor, och jag vill på inget vis utsätta babyn för fara. Så nu funderar jag på att ge det genom munnen, det känns så brutalt att genast börja picka en nyfödd. Men det är nåt jag ska diskutera ännu med rådgivning och sjukhus. En annan sak jag ska diskutera och fundera på är behovet av att ge mig spruta för att förstärka värkarna när moderkakan ska ut. Jag fatta inte vad det handla om när Sander hade fötts ut för jag visste inte ens om att det ges på rutin, men om nu min kropp har kunnat klämma ut ett barn så ska den väl med kunna klämma ut moderkakan, annars sku ju kroppen vara konstig. Dessutom var eftervärkarna förra gången helt hemska och kanske de inte sku vara lika hemska om kroppen fick sköta sig själv. En sista sak jag ska vara uppmärksam på (eller kanske Micke då) är att navelsträngen inte genast kläms fast och sen klipps av utan att den får pulsera klart. Jag vill nog ändå genast ha upp barnet i famnen för så tror jag nog också naturen tänkt det, men det kan vara fast en stund. Sen ska babyn ligga vid mitt bröst länge, länge före det vägs och mäts.
Är det nåt mera jag borde komma ihåg att tänka på för efter förlossningen? Och som man ser, på 5 år händer massor. Då godkände jag det mesta och lita på systemen medan jag nu är så mycket mera skeptisk och tror på riktigt att så många saker görs helt i onödan. Kroppen kan ju nog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar