Gravid?

Jag borde ju alltså vara gravid nu. I vecka 15+5 tror jag. Jag känner mig väldigt icke-gravid. Känns som om människor blivit lurade när de tror att jag är gravid, för jag känner mig över huvudtaget inte gravid. Har inga symptom över huvudtaget. Eller kanske min kvällsfrossa är det (alltid när det är sovdags för mig börjar jag frysa massor), men annars så inget. Magen ser kanske lite rundare ut, men absolut inte gravid, bara sådär i att jag nu njutit lite för mycket av maten. På moron känner jag lite av nåt som kan vara en babysäck men that's it. Lyckligt lottad är jag väl.

Just nu har jag väldigt svårt att se oss med en baby, och det känns väldigt främmande. Om jag nångång kommer ihåg, eller blir påmind över graviditeten så tycker jag bara att vi är galna. Arthur är ju så liten ännu. Och hur kommer det att gå med honom? Hur ska vi hinna lika mycket? Och inte bli störda om han inte gör som vi vill, eller om han är jobbig och gnällig. Hur ska jag kunna älska nån annan lika mycket som jag älskar Arthur? Hur ska vi alla rymmas och sova? Måst han avvänjas från tutt? Hur ska jag orka, för tyngst kommer det ändå att vara för mig.

Men jag tror att det är ett sätt att förbereda sig, jag måste gå igenom det. Jag är ju nog jätte tacksam och glad över att vara gravid och tänker överösa det nya livet med kärlek, men jag har jättesvårt att greppa hela situationen just nu. Men som tur är jag ju bara i vecka 15 och har ännu mycket tid.

Med Arthur var jag konstant orolig och förberedd på att nåt sku gå fel, men nu har jag inte haft tid med det. Med Arthur så var jag ledig typ hela sommaren förutom några jobbturer och på våren så skrev jag bara kandiavhandlingen och gjorde inget vettigt. Nu har vi flyttat, jag har studier och vi har Arthur. Och det tar tid. Som tur. Men snart är det väl mars-april och sen är det ju inte alls länge kvar. Kommer att bli konstigt, väntar nog lite, men är nöjd med att vara i just den situation jag/vi är nu.