Igår dömde jag en ut en mamma som stod och skrek åt sitt gråtande skolbarn om typ nån borttappad sak (och mamman verka helt galen och svor och röt och höll på). Idag sprang jag och skrek som en galning på Arthur. Riktigt som en sinnessjuk typ. Man måste ha trott jag var en helt galen förälder. Och det var jag väl å. Vi kom hem från klubben och Arthur sparkcykla. Och det är nedförbacke och regeln är att han stannar när jag säger och han ska hållas någorlunda nära. Men han stanna inte utan tog bara mera fart. Körde fel väg och höll på att krocka in i männiksor. Körde ut på vägen (en liten som tur). Och jag bara sprang med Sander och skrek åt ungen som vägra stanna. Bad om ursäkt åt människor jag mötte på vägen, människor som han nästan cyklat in i. En mormor fick typ nåt slag när jag bara tjöt åt honom att stanna och tyckte säkert jag var världens sämsta förälder när jag läxa upp Arthur och tog bort cykeln av honom. Eller det värsta i hennes ögon var säkert att han alls fick cykla...
Och eftersom han inte kunde följa reglerna så är nu cykeln borta tills vi kommer hem från resan. Sen funderar jag ändå om vi ska köpa en större sparkcykel åt honom eller en pedalcykel tills hösten/nästa sommar.
2 kommentarer:
Här är orsaken varför man aldrig ska döma ut andra! Ingen är perfekt, alla reagerar vi ibland på fel sätt. Och när de kommer till kritan är vi själv likadana när situationen är 'rätt'. Jag skulle ha reagerat på precis samma sätt som du om ungen låst öronen, och cykeln sku hamna bort - för en lång lång tid!
Jag är rätt snabb att döma. Tyvärr. Fast självklart håller jag det inuti och så finns det i mitt huvud och stör. Men jag märker själv att jag ibland beter mig på ett sånt sätt som jag inte sku gilla/godkänna att andra beter sig på, men ändå så tycker jag att det är rätt i just den situationen. Därför är det viktigt för mig att komma ihåg att man ibland helt med rätt kan bete sig oänskat.
Skicka en kommentar