Sorg och idioti

Nu har det gått en månad sen barnen börjat på dagis och om jag räknat rätt är det väl 14e dagen de är där idag. Idag när jag förde så gick Arthur själv in och med i verksamheten. När jag gick och säga hejdå 2 minuter senare lekte han nöjt med legona. Men Sander min lillis. När han såg sin egen sida så börja han snyfta och gråta. Inget hysteriskt, men sådär lugnt och ledsamt, sådär i att han förstår att inget skrik hjälper mera men att han ändå är jätte, jättelessen. Och det känns kanske till och med värre för sånt har jag aldrig förr sett hos honom, det är helt nytt och jättesorgligt. De var påväg ut när han kom så jag stanna tills de kommit ut och han fått en leksak. Så satt han där på traktorn och grät lugnt medan jag krama om honom och sa hejdå och sen gick jag bara iväg och lämna det gråtande barnet på traktorn. (Ena skötaren var riktigt brevid och hon hitta just då på nåt hon behövde hjälp med så jag hoppas att han inte blev så länge där och gråta).

Och nu sitter jag bara här hemma och väntar och gör inget vettigt. Allt dethär känns så otroligt, otroligt korkat och helt huvudlöst. Helt bakvänt och idiotiskt men så mycket vettigare alternativ kan jag nu inte komma på.

Och ja. Ännu en sak. Ut med mammorna i arbetslivet bara. Här är jag. Min son är 2 och på dagis precis så som samhället vill men vad gör jag. Jo, sitter hemma utan jobb eftersom det inte finns jobb åt mig. Och om jag inte var studerande sku jag få åtminstone 800 euro i månaden av samhället (jämfört med 300 som hemvårdsstöd) och det först sku vara dyrare.