Kroppen säger till och namnfunderingar

Idag är det exakt 10 veckor till beräknad dag. Endast 70 dagar alltså. Och jag är nog inte alls klar, inte ens nära på. Inte mentalt och inte konkret heller. Måste ju få färdigt en massa fotoböcker. Och måste preppa mig själv inför att bli 3 barns mamma. Jag måste orka fast jag inte sku och jag måste vara konsekvent och dra gränser för speciellt Sander. Jag måste leda barnen genom förändringen och det inser jag nu vilket jag inte fattade då Sander kom. Sen måste jag igen kunna släppa tyglarna för de äldre barnen och låta andra göra på sitt sätt med dem och ta hand om dem, sänka standarden och kraven på maten och aktiviteterna och allt annat. Som tur har jag ännu 10 veckor på mig att förbereda mig mentalt. Och sen är det ju hur Micke ska klara det och hur han tar det när han inte alls blir sedd och uppmärksammad. Hoppas att han sku ha lärt sig till en tredje gång och att inte de först 2 åren bara är gräl. Och sen är det ju amningen. Hur ska jag få det och funka denhär gången (boktips någon?).

Och nu måste jag bättre börja lyssna på mig själv och vila. Igårkväll kolapsa jag. Jag sku inte ha orkat städa undan efter maten och plocka och fixa allt och så mittiallt vid diskhon kände jag bara hur kroppen börja falla till golvet och plötsligt låg jag på golvet. Efter det låg jag bara i soffan, i en timme. Grät emellanåt och orka inget, helt slutpumpad på all kraft. Orka inte ens lyfta handen. Kände mig som en sten. Arthur var ju superorolig och jag försökte förklara om hormoner och att jag bara inte orkar. Och det känns så fel att jag inte alltid sku orka. Jag gör ju inget vettigt heller (som i att jobba) och är ju bara hemma. Men eftersom situationen är så så kräver jag otroligt massor av mig själv. Jag sköter allt, gör allt och är näst intill alltid lugn och sansad och vettig med barnen. Och igår var vi i Kyrkslätt på första maj och det var lugnt och inte alls stressigt men vi satt inte Sander och sova på dagen där och det resultera i katastrof och när vi kom hem så skrek han i en timme,  mestadels i min famn, över en pastillburk som jag borde kasta på golvet men vägra göra... Så till slut orka jag bara inte. Men idag har jag igen varit mera energisk också kanske för att Micke förstod att han måste "steppa up" och skötte igår hela kvällsrumban och idag morse hela morgonrumban. Sen fick vi ju det bästa besöket med små och stora norrmän och allt blev bättre. Men måste lära mig att ta det lugnt, inte alltid göra nåt vettigt och klokt. (Och bloggande räknar jag faktiskt som klokt eftersom det är bästa terapin för mig)

Graviditetsmässigt börjar jag känna mig tyngre. Vappmunkarna har inte hjälpt och brösten känns mega och likaså allt annat. Foglossningen har jag börjat känna ordentligare av och om jag varit stilla en längre stund liggande så gör det ont när jag stiger upp i benet mellan benen. Kan inte alls springa mera men nog som tur promenera utan problem ännu. Utöver det är allt bra och precis som det varit i tidigare graviditeter. Om jag behöver gå på wc så får jag superlätt sammandragningar och magen blir helt hård. Jobbigt är det på förmiddagen om jag går i butiken eftersom jag dricker så mycket te och vatten på morgonen...

Inför tredje barnet är den största stressen namnet. Det ska vara ca 5-6 bokstäver. Inte nåt som automatiskt blir smeknamn. Inte börja på A eller S. Inte vara bland de vanligaste namnen men inte vara konstigt heller. Jag gillar E namn. Edvin störtgillar jag men är lite för populärt. Elmer kom jag på att var bra men det är för bonidgt åt Micke. Robin var jag länge inne på men min bror konstatera att alla bara tänker på popsångaren. Lukas och Linus har jag också varit inne på men de är nu inte riktigt super. Sen störtgillar jag Vilde som namn men har konstaterat att det inte funkar. Så ja. Det finna inget vettigt. (Och om det sku vara en flicka så sku det säkert bli nåt i stil med Ingrid, Elsa och säkert Isabel som mellannamn men eftersom jag är så säker på att det är pojke är det onödigt att sätta energi på det). Jag tar mer än gärna emot namnförslag åt pojkar!!!