Tankar om uppfostran

Jag tycker att uppfostran är otroligt facinerande och jag tycker jättemycket om att diskutera det, att läsa om det och att själv fundera och se över mina åsikter och mitt agerande.

Jag tycker det är jättesvårt med uppfostran och jag tycker inte att någon bok är en bibel eller att någon person är proffs på det. Jag tror att barnet och dess temperament inverkar massor på det, den egna bakgrunden och de egna värderingarna. Jag tror inte att någon klarar av att alltid följa det som man tror på i uppfostringsväg och att det ibland skrotar sig. Men det viktigaste är att man försöker och strävar efter att göra sitt bästa. Inte nöja sig med att göra som "alla andra" gör eller så som ens egna mamma gjort. (Och jag menar ju föräldrar men jag har ju bara haft en mamma eftersom pappa dog när jag var 6)

Jag uppskattar ärlighet över allt. Det är en av mina viktigaste värderingar och det är något jag vill överföra till mina barn. Men jag vet att det kommer naturligt att förfina sanningen (för barn lär inte ska ljuga utan de säger det de tror man vill höra och så som de önskar saker är) och därför vill jag på inget sätt göra så att de ska behöva förfina sanningen. Så fast man gjort fel så kan man undgå konsekvens om man är ärlig, för i längden vill jag att de lär sig att ärlighet är bäst. Om straffet är hårt så då finns det inget som talar för att vara ärlig. Jag hitta en dag en leksak i Arthurs ficka. Han sa att han hittat den nedgrävd i nån park och att den absolut inte var från dagis. Jag förklara att jag vill höra som det är på riktigt och att han får fundera på det. Nästa dag tog jag upp det igen och då kom den rätta historien. Sen fundera vi tillsammans på vad han sku göra med saken och jag föreslog att han för den tillbaka och frågar vart han ska sätta den. Det blev ingen sak av det på dagis och ingen sak från min sida för nu var det viktigast att han var ärlig och att han returnera det som inte var hans. Här gjorde jag det jag tror på.

Med Sander gör jag mycket jag tror mindre på men jag ser det ändå som berättigat. Sander är mera gränstestande än Arthur och t.ex matstituationer kan vara problematiska och om han inte får som han vill så kan han bli rasande och hälla ut drickor eller kasta mat. Och det är bara inte okej. Så för nån månad sen har introducera jag en pall han får gå och sitta på om hans beteende är helt osakligt. Men oftast räcker ren ett hot om det och jag har nåt att ta till istället för att bli sinnessjukt arg och skrikande. Sen räknar jag ofta också till 3 med Sander och det har jag gjort en längre tid. Om han tar nåt och inte ger tillbaka så får han möjlighet till 3 att ge tillbaka och därefter så tar jag från hans hand (och det har han massor emot för han vet att det är fel att också ta från hans hand). Det funkar jättebra med honom och konsekvensen är alltid naturlig och inte sån som inte passar in. Med hans temperament så tror jag att han behöver det. Han är också jätte rutinintrutad och saker ska löpa som de brukar och då funkar allt. 

Just nu läser vi igen Ben Furmans bok " Olen ylpeä sinusta" tillsammans med Micke och det är jag jätteglad över. Det är ju den boken jag vill ge åt alla föräldrar i Finland (den är superlättläst och fiffig) och Micke har nog fått upp ögonen för massor ren. Speciellt mycket tycker jag om delen om hur man får barnen att göra vad man vill. Han använder ett 5 fingrars system men jag tycker de 3 första är viktigast. För att få barnet att göra nåt så ska man först få kontakt med barnet så att det hör, sedan säga vad man vill att barnet ska göra (inte vad man inte vill)  och sedan motivera det och förklara det. Och det är dethär jag tror på  och därför är jag emot "lydnad" och ordet lyda. Micke använder det ofta och blir så irriterad när barnen inte lyder och gör som han säger när han bara säger nåt. Jag använder ordet aldrig, jag vill att de lyssnar och tar in vad jag säger och sen kanske är av annan åsikt. Jag tror att diskussion är mycket viktigare än att bara göra exakt som jag säger. Men i vissa situationer är det förstås annat men då är det också klart från början. T.ex. om barnen inte stannar eller väntar vid övergångsställena så går cykeln genast bort för de är ännu så korta att de inte ser alla bilar.

Och dethär blev en salig röra tankar. Men jag ville skriva ner och komma ihåg hur jag nu ser på saker och ting.