Långt terapiinlägg.

Har stort terapibehov och nu får bloggen vara min terapeut. Undrar var dethär slutar. Och var det börjar.

Vår vardag. Det är en ända röra och ett ända pussel och jag är den som pusslar pusslet. Och det är också mitt fel att det är ett sånt pussel. Och jag har väl lite dåligt samvete för det. Sku det inte vara för mina studier så sku ju allt löpa på. Jag sku sköta barn hela tiden och hem och ibland hinna motionera. Jag sku hinna vila de dagar A och S är på dagis och ha en massa tid att titta på filmer. Men ren när jag skriver dethär så känns det angstigt i mig. Jag vill inte det mera, jag orkar inte med endast det, jag vill ha något annat, jag vill göra nåt meningsfullt och jag vill vara en del av något annat sammanhang. Jag vill inte sitta och stirra på Evidla dagarna långa och hålla i leksaker framför hennes ansikte, det är ju så tråkigt och vad är nytta i det? Jag tycker så om att hinna vara hemma, hinna prata med barnen och ibland leka med dem och gulla med Evilda och höra henne skratta och att lära barnen saker. Alltså vara en förälder. Men att bara vara hemma och att bara sköta barn och hem känns nu helt blä.

Men jag betalar nog ett pris för det. Och just nu är jag helt upp och ner och vet inte vad som är klokt. Nu har jag studerat halvtid, tar 17 sp på hösten. Och det är krävande kurser och intressanta kursera och jag kan inte göra saker dåligt. Jag hinner just med, just och just. Till våren planerar jag ta 32 sp, alltså heltid. Då sku jag kunna skriva gradu nästa vår och vara klar när Evilda är 2½. Jag vill så gärna göra det undan, och jag tycker ju så om att studera. Dessutom vill jag börja jobba och få lite mera pengar till vår familj och komma igång med min arbetshistoria... Men varifrån jag ska få tiden till studierna är ett mysterium. Och det är ju inte barnen som lider, det ser jag ju till. De kommer ju först. Det är ju jag och Micke som lider och Micke som också betalar ett högt pris. Vardagen, barnen och studierna tar all min tid och att vara en fru eller partner så är nåt som jag inte sen mera orkar med. Jag ger order om vad som ska göras och när och hur saker är och det är sen det. Arbetsledare är vad jag är, en enväldig, rätt ensam arbetsledare. Sällan pratar vi om nåt annat än om konkret vad som ska hända. Dessutom så tas ju all min studietid från Mickes lediga tid. Så när han inte jobbar på jobb så hänger han med barnen. Och det är här jag inte vet hur jag ska se på saken. Är mina studier bara en hobby eller är mina studier också viktiga för familjen? Är det bara totalt själviskt av mig att göra det? Min rädsla är väl att sen om några år då jag är ekonomie magister så kommer jag att få nåt jobb och kommer jag att få ett jobb där jag har nån nytta av studieran. Liksom om jag sitter i prismas kassa så är det ju helt korkat att jag nu studerar och sliter och håller på.

Men sen tänker jag nog alltid att vi klarar det. Fast ändå är en stor rädlsa att vi nån dag konstaterar med Micke, helt sådär på riktigt och inte just i stundens hetta, att vi måste gå skilda vägar. Och det är det sista jag vill. Så det är ju så fel att det är förhållandet som lider. Fast sen så har vi ju bestämt för länge sen att tills Evilda är 3 så händer inget. För sen lättar ju allt. Och vi är ju ett bra par, tycker om varandra (alltid nu och då iaf). Problemet är att jag kräver så massor. Jag kräver massor av mig och då kräver jag ju å massor av min man. Jag har haft en mamma som skött allt (när pappa var död alltså) och har den modellen med mig. Man gör hela tiden nåt, man slöar inte. Micke kopplar å andra sidan gärna av, för mycket i mina ögon. Och sen är det ju jag som tjatar och gnäller och klagar hela tiden, för om jag hela tiden håller på och om det hela tiden finns nåt att göra hemma så tycker jag ju också att han ska göra. Men om jag sku ta det mera lugnt och inte ha en miljon projekt på gång samtidigt (och vara småirriterad över att jag sköter allt) så sku ju allt lugna och lätta. Och nu är det ju inte som om inte Micke deltar, det gör han ju, mycket med sku jag väl säga. Men jag gör ändå mera och det är jag som har allt ansvar. Och ansvar är otroligt tungt, att hela tiden vara på det klara med allt och att hela tiden orka och vara klok om smart och ansvarsfull. Och nu for jag igen tydligen in på ett nytt spår....

Alltså jag kommer inte att komma nånstans. Jag borde inte studera, men jag vill och jag gillar det och det ger MIG en massa. För alla andra är det sämre, just nu iaf. Men sen måste jag ju också ha rätt att sträva till ett jobb som jag gillar och som jag vill göra. Micke får ju också jobba på ett ställe där han trivs fast det inte är idealt för familjen. Så nu ser jag det. Det är den egna viljan och individens egna behov, alltså mitt, emot familjens behov. Och de saker matchar inte och då börjar jag genast ifrågasätta det jag vill. Men jag måste också vara viktig. Jag vill inte bara vara en bakande hemmamma, jag vill vara närvarande och ha tid men jag vill också göra mitt. Kanske en barnvkat åt Evilda sku lösa nåt? Jag och sen sku det ju vara lättare om jag sku vara redo att placera henne på dagis som 1 åring. Men det är jag inte, så det krånglar ju till det. 2 ska hon åtminstone vara.

Och nu slutar jag det här. Blev lite klokare, men ändå känns det rörigt. Kanske är det november och kanske jag är i behov av en liten, liten paus. Nå, har ju över 1 månad jullov, så paus blir det ju snart. Kanske jag ska prata med min man då och ta tag i det "projektet". Eller sen flytta och hålla på med det, vem vet...

Hund ska vi iaf inte har förrän Evilda är 5 år. (Grannen har en rottweiler valp och den är ju så gullig!)