Jag är så glad över att mina barn går i konståkningsskrinskolan (taitoluistelukoulu) och inte i skridskoskrinskolan. För jag tror att det är mycket mjukare och mildare i konståkningsvärlden. De gör massor och det som de gör i Arthurs grupp (de flesta är typ 6 men vissa 5 år) värkar superavancerat, de ska liksom snurra runt och glida på ett ben med ett ben i luften och göra olika glidningar. Sånt som jag nu aldrig sku kunna. Allt är jätteproffsigt och variernade och tempot är högt och allt är bra, men ändå på ett mjukt kvinnligt sätt.
Idag såg jag också på pojkarnas träning som de hade före de for på isen för att spela ishockey. Där stod en typ 70 årig gubbe (ok, kanske 60)som säkert varit med alltför länge ren och röt åt pojkarna hur de sku springa upp för läktaren och när de sku hoppa och det var så rått och kallt på nåt sätt. Den mannens ord var lag och det fanns inget sätt att ifrågasätta det, fast det fanns två yngre tränare med. Och jag kan inte se glädjen i att springa upp för läktartrappor och runt läktaren, speciellt inte när det var så strängt och seriöst. Så jag hoppas mina pojkar inte vill gå in för ishockey, för den världen är så hård och jag vill inte sånt åt barn.
Och konståkning är ju förstås också tufft och hårt men det är ändå annorlunda. Idag föll en flicka på träningen och slog knät och så for tränare genast med henne på sidan och titta på knäet och såg att det var bra och sa tröstande ord och så for de lugnt tillbaka. Jag är helt säker på att om samma sku ha hänt under ishockeytimmen så sku tränarna sagt att det inte var nåt, att sluta gråta och gå och spela igen.
Och nu skrinnar Sander gärna och är helt med. Arthur har hela tiden storgillat och undrar ofta varför timmarna är så kort (45min). Det måste ju vara ett tecken på att det är roligt. Och Athurs grupp ska uppträda 13.12. Spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar