Tiden bara susar iväg och sku behöva så mycket mera timmar i dygnet. Och ork. Min evi-bevi tycker på riktigt att man ska äta med 1½ timmes mellanrum hela natten igenom. Fattar inte! Igår vakna hon 20 över 5 när vi kom till jomppan. Jag amma. Jag amma igen när vi kom hem halv 7. Efter halv 8 tyckte jag det sku vara natt för henne och hon drack kanske 70 ml från flaska (när hon är trött så orkar hon inte vänta på mina extremt långsamma bröst). Hon tyckte inte det var natt! Lite före 9 när de andra två var i säng så var hon dötrött. Hon ville ha mjölk men nu funka det nu ännu sämre för hon hade varit vaken i nästan 4 timmar. Så drack hon igen 80 ml från flaska och somna 9. Tänkte att nu har hon nog tankat ordentligt och sover länge. 22.48 sprattlar hon brevid mig och spottar ut tutta när jag försöker ge den och är missnöjd. Tiss duger och det går massor ner i magen. Nästa gång är det igen kvart före 1. Och så fortsätter det. Borde sluta fokusera på klockan, och ska väl också göra det från och med nästa natt. Blir hoppeligen piggare av det. Mitt mål är också på 5 månader och hoppas att det under den tiden har ändra lite. 4 veckor till det då =) (Och grå och deppig höst dessutom)
Snart är det tydligen jul också.
Och ja, det finns nån so gärna sku köpa vårt hem. Priset är vi inte helt överens om och sen så är det inget skriftligt anbud än eftersom nån ska köpa den personens hem och nån ska köpa den köparens hem och så. Men, det finns ett starkt intresse och stark möjlighet. Men, vi har ingenstans att flytta och inget idealt hus som vi tittat på och för lite pengar för att få nåt exceptionellt. Och det är ju så svårt att veta vad man vill. Vad jag vill. Ena dagen vill ja ha massa skog och tystnad omkring mig medan jag nästa dag vill gå på kvällspormenad i upplyst landskap med barnen. Och 10 år är den tid vi nu siktar på. Så vi söker nåt där vi kan på i 10 år. Då behöver alla barn sin egna vrå och så. Eller kanske 10 år är överdrivet långt. Fast vi har nu bott 3 år här och det har gått i ett huj. Blir inte klok på nåt.
Men en sak är jag glad över. Superglad. Och det är att jag inte på nåt vis försöker framhäva mig själv genom barnens klädsel. För mig är det inte viktigt om barnens kläder matchar eller att de är fina, de får själv välja vad de vill ha på och vad de vill köpa (förstås ska det vara vettiga saker men med tanke på färg har det ingen skillnad). Arthur fick nya kuoman och han ville ha donatellofärgen. Sen har han grön rock eller grå ibland och blå vantar eller gråa eller orange och sen grå mössa eller nån annan färg. Allt i en enda salig röra. Och det stör mig inte ett dugg. Denhär gången kunde jag också bättre låta honom ta de pinka kuomana och försökte inte få honom att byta dem. Bra jag. Och härligt Arthur att han inte har fördomar mot färger och ser nåt som flick eller pojkfärg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar