Först fick det mig lite orolig att gå omkring på kvinnokliniken, fick en känsla av att dethär är på riktigt och hit kommer jag att komma inom 2 månadet, klarar jag av det? Är jag redo? Första tanken: Nää.. Överhuvudtaget inte, vill inte mera, de e en så mega händelse. Helt galet, kommer ett nytt liv till denhär världen som är beroende av mig och Micke och jag ska klämma ut det.
Men sen satt vi alla i cirka 1 timme och tala om hur allt går till och nu känner jag mig helt lugn inför det hela, det går som det går och kvinnokliniken är en av de bästa ställen man kan föda på när allt är i närheten om något går snett. Hoppas också på att vi ska få familjerum så att vi från början kan ta gemensamt hand om babyn. Men nu först börjar jag inse hur mycket det kommer att förändra. Fast jag är hur trött som helst så måst babyn ändå få mat och blöjan bytt och jag kan int mera sova min 9h nattsömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar