onsdag, november 9

Om att ställa krav

Nu när Arthur är i en lite mera krävande period så finns det vissa saker jag tycker att han borde förstå och veta och göra. Men sen funderar jag ändå på att hur mycket kan man kräva av honom, kräver jag ändå för mycket, och sku jag kräva lika mycket av honom fast Sander inte fanns? Han är ju ändå bara två men han är också redan två.

Jag blir sällan klok med mina tankar, men alltid kommer jag fram till att jag sist och slutligen kräver rätt lite, fast sen igen kan det hända att det jag kräver är för svårt. Jag kräver att han ska vara tyst på kvällen när vi går in i sovrummet och Sander sover och där är jag rätt sträng. Och det ÄR för mycket krävt, för jag blir småarg och säger att han skall vara tyst om han börjar gråta när han inte får somna i vår säng eller om nåt annat är fel just då, men det funkar inte annars. Sen får han inte heller vara dum med Sander eller slå och förstöra eller kasta inne och endast rita på papper (vilket är så otrooooligt svårt). Sen så tvättas händerna alltid när vi kommer in och efter maten och man får bara äta och dricka i köket eller vardagsrummet. Men det är nog helt vettiga krav som passar åldern.

Men sen å andra sidan kräver vi inte att han somnar själv, att han ska klara av nåt själv (som att klä på sig) eller att han total lyder. Han behöver inte äta själv eller äta på nåt speciellt sätt, och det finns inga krav på att allt skall ätas upp eller att det ska ätas på nåt sätt (han slickar bara smöret från brödet). Och där borde vi nog kräva mera, men jag orkar inte helt enkelt. Nu är det lite kaos men det är inget gräl. Och jag vill ha det lugn och kaos istället för strängt. Jag tror det blir bra med tiden.

Men det är nog svårt att veta vad som är för mycket och vad som är för lite. Och vad händer sen om man kräver för mycket? Vad är följden i långa loppet?

Och sen är ju både jag och Micke första barn (och båda barnens gudföräldrar också, dem som vi alltså hänger mest med) och jag läste nånstans att första barn-föräldrar överför stora krav på sitt egna första barn.

Och ett blogginlägg hjälpte inte denna gång. Blev nog inte klokare.

Inga kommentarer: