Just nu sku jag kunna anställa en barnbärare. Ända uppgiften människan sku ha är att bära Sander och hålla honom i famnen. Vi är nu inne på fjärde dagen då endast och endast famnen duger. Och det blir nog tungt, speciellt då man igen vant sig vid att inte hela tiden behöva bära.
Sander har slutat spy men är ännu lös i magen men har idag ätit lite. Jag och barnen är extremt hostiga och slemmiga i halsen. Arthur verka lite febrig idag.
Och hela denhär rulijansen med sjuka barn och famnbärande och en hög med ogjorda skoluppgifter som aldrig blir gjorda då någon konstant ska ha Sander i famnen har ännu mera fått mig att inse att det nog inte blir ett tredje barn nu. Jag har ju nog alltid tänkt att sen i framtiden, men ändå lockats av tanken att få allt undan på en gång och sen ha det över. För det första året är nog inget för mig. Dessutom är jag lite rädd för att det lätt sen bara blir två barn om man väntar för länge. Sen är allt lättare och bekvämare och livet rullar på. Men kanske det då ska bli så, man ska ju inte planera för mycket. Men jag vet nog att jag sku ångra mig om vi inte nångång fick en trea. Men som sagt, just nu sku jag aldrig, aldrig orka. Klarar inte av att vara totalt bunden till en liten och att bara fokusera baby. Jag vill börja jobba och sen vill jag också ge uppmärksamhet åt de fina barnen jag redan nu har. Sådär ifall jag undrar sen nångång att varför...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar