2012

2012 var ett lugnt fint år. (Tycker jag nu i efterhand...)

Vi har inte flyttat nåt, bara bott i vår egna lägenhet i Lojo, vi har inte fått barn och jag har inte ammat och barnen har blivit större. Vi var i februari med mamma till Egypten, sen till Sicilien med Micke när han var pappaledig, på sommaren var vi på bröllop till Uleåborg och på hösten var jag ensam till Tyskland över ett veckoslut. Det största år 2012 är att jag börjat motionera och tagit tag i min hälsa och min livsstil. Sprang också midnight run i Helsingfors. Har studerat och fått klart mitt slutarbete. Micke har jobbat på samma ställe, men nog fått fast tjänst där.

Barnen har varit småbarn. För Sander har det förstås hänt massor. Han var ju bara 8 månader för 1 år sen. Han har börjat gå, slutat äta på natten, börjat dricka mjölk och allt sånt som underlättar. Men nu har det ju varit tungt. Hans tandsprickning har varit hemsk och största delen av året har vi sovit dåligt. Har många gånger per natt fått gå omkring med honom. Sen hade han ju massa problem med magen också. Nu i efterhand tycker jag att allt löpt rätt smidigt med Arthur, men så kolla ja lite i bloggen och läste att det nog inte varit så. Men 2012 har varit ett helt ok småbarnsår. Ett fint sånt. Barnen har fått vara hemma och jag har fått vara massor med dem.

2013 kommer nog att se annorlunda ut. Jag måste nog börja jobba och barnen börja dagis. Jag ska fortsätta mitt nya liv och springa halv maraton.

Aktivitetssöndag och skidning

Idag har varit en aktivitetsdag.

På morgonen for vi först till skidspåret och Arthur fick prova sina skidor där. Efter det for vi och simma och när vi var påväg hem för att äta somna Sander. Arthur tog också dagssömn idag. När barnen sov for jag och terrängskida.

Och det var ju bara hemskt. Svårt och tungt och mina armmuskler sved efter 10 minuter. Sist jag stått på skidor var januari 2010 och då gick Micke snabbare än jag skida. Denhär gången gick det nog inte snabbare heller fast min kondition nog är bättre. Mina 4 km tog 40 minuter. Och påvägen höll jag på att kollapsa och övervägde vända om. Hur kan det vara så tungt?! Men har nu efteråt läst om hur man ska skida och olika skidstilar och nog kommit fram till att jag gör rätt men att kanske skidorna och medel på dem inte riktigt är det rätta. Jag är så ute med sånt, fattar inget! Hade köpt nån superluisto och bara satt på det, men hade ingen "pito", nåt fäste, så jag gled bara bakåt hela tiden. Varför ska det vara så krångligt? Men jag ska ta det som mina utmaning att lära mig skida. Jag vill fara på vintersemestrar och skida långa skidturer och äta piknik i nån koja... Imorgon kommer jag nog inte att kunna lyfta nåt, mina armar kommer att vara så döda.

Nå, sen kom jag hem och var helt slut. Drack kaffe och piggna till lite. Efter mellanmål och bus för barnen gick vi till skrinskobanan. Där var vi säkert 1 timme. Jag och Arthur på skrinskor hela tiden och Sander med gåvagnen dit han samla bollar och sprang omkring. Riktigt roligt för alla.

Och nu är det kväll och imorgon är det nyårsafton. Jag orkar inte riktigt med nyår. Dessutom jobbar Micke. Vi far till mamma till Pojo och hoppas på att de säljer grillkorv vid Pojo brandsation på kvällen då de skjuter raketer där. Sen blir det 2013. Och bara 16 dagar tills vi flyger iväg.

Min kära kista.

Först:

-Jag vet att barn gör sånt som de inte får. Det hör till. Speciellt 1 åringar är bra på det.
-Jag vet att barn inte förstår vad deras handlingar leder till. Speciellt 1 åringar vet inte vad saker de gör har för följder.

Men endå är jag så extremt lessen och besviken. Min kära, älskade kista är sönder. Ett av mina favoritföremål hemma och en sak jag fått av mamma. Sån som funnits hemma hos mig. Nåt jag gnällde mig till och som hon  var skeptisk till att ge eftersom hon påstod att barnen sku söndra den. Och exakt så gick det ju. Den är sönder. Och jag är bara tom och gråtfärdig. Och det är ju bara en sak och att ingen skadat sig borde ju vara viktigare, men jag hade faktiskt tänkt ha me dendär kistan resten av livet.

Sander måste ha öppnat den och skuffat locket bakåt. Och den måste ha farit med kraft (är ett tungt lock) och nu gick träet av på baksidan. Vi har det jättetorrt här inne så det var jättetorrt trä också och när det kom massa tyngd på det gick det av. Barnen får inte gå dit själv och jag hade just gett julgranssaker åt Sander därifrån. Så att han inte sku behöva ta själv. Jag förde bara bort hans tröja. Och så hörde jag kraset. Han hade gått dit själv. Och jag har nog aldrig varit så arg. Stackars Sander. Men jag var så arg och lessen. Det funka inte att vara lugn. Min kära fina kista. Jag skrek. Till slut skrek han med för stackarn blev ju skrämd. Jag var bara dumm men förstod till slut att han ju inte gjorde det på flit, inte kunde han ju förstå vad som sku hända. Men ändå så är den förstörd. Och det var första kvällen på 3 månader då jag natta Sander som han inte somna i min famn. Han försökte inte ens komma dit. Stackars liten. Vi som dessutom hade tumiskväll idag.

Stolt över barnen

Och så är jag igen så stolt över mina barn. Mina finaste barn.

Idag hade Arthur 3 års tandkontroll. Och på 3 årskollen ska man titta in i munnen på riktigt och se hur tänderna mår. Har förberett Arthur på det i evigheter och berättat att han ska öppna munnen sen där. Igår gick vi ännu en sista gång igenom vad som ska hända där och så lova jag honom ett cafebesök på tumis om han beter sig fint hos tandhygienisten och öppnar munnen där (Arthur är ju inte så förtjust i främmande människor som ska checka honom). När vi kom till tandhygienisten var han först lite skeptisk till stolen och ville nog inte ha glasögon på sig men sen tog jag honom i famnen och så fick tanten sänka ner stolen. Och som ungen gapa och öppna munnen. Helt som man ska och stort och många gånger och helt utan problem. Var så stolt, så! Sen gick vi och köpa skidor åt honom, på cafe där han fick chokladbulla och ännu  i matbutiken och sen slockna han i bilen på hemvägen. Roligt var det också i vänterummet när jag kunde sitta med min tidning och han med en kalle anka och så läste vi var för sig helt i tystnad. Han börjar bli stor.

Och min Sander sen då. Sandi, Mandi, sambo, bambo som jag oftast kallar honom. Han var helt sjukt bra på pottande i oktober, när han var 1 år 5 månader. Gick själv här hemma och börja just säga till också på andra ställen om han behövde gå. Men sen kom en massa kriser när tuttar försvann, tänder kom upp och livet bara blev svårt. Han börja kisa precis allestans. Arthurs säng var bäst (vet inte hur många gånger den är tvättad). Efter att han i ca 3 veckor inte en enda gång skitit i blöjan börja han bara skita i blöjan. Skillnaden var enorm, nån sorts protest måste det ha varit. Men jag har inte gett upp. Jag har torkat pölar och burit till pottan. Mera han har nog fått ha blöja men har ändå inte velat lämna pottan helt, blir sen ännu svårare att få det tillbaka. Men nu, ca 2-3 månader senare, har det börja löpa igen. Och det sötaste var nog igår när vi var hos Mickes föräldrar när han tog min hand och sa "kaki" och tog mig till vessan. Där satt han sen på stora vessan i 10 minuter och klämde ut skiten. Då var jag stolt.

Annandagslänken

Idag blev länken av. 6½ km i -17 grader. Jag är nöjd och jag mår så mycket bättre nu (fast jag nu efteråt smällde i mig sådär halvt kilo julskinka...). Men jag fundera lite varför alla titta på mig så under länken, men när Micke och barnen också såg konstigt på mig förstod jag att jag måste ha nåt i ansiktet. Lite snö på ögonfransarna och på alla ansiktshår. Roligt. Annors fick jag kallt först då jag kom in.

Juldagslänken

Imorse planera jag en 10 km länk. Sen när jag sku fara hade 5 eller 7 km i planerna. Slutligen blev den 460 meter lång. Det snöa massor, alla vägar var oplogade och all snö kom in i skorna. Jag vände alltså om efter 230 meter. Jättelyckat.

Och nu mår jag som jag oftast mår på julen. Så som jag inte tycker om att må. Mätt och slö och slapp och mätt. En långlänk sku ha räddat det. Hoppas imorgon. Och ännu en dag med julmat. Sen är det slut för min del.

Vår jul

Igår på julafton sku jag publicera en god juls video med mina julbusar. För vår julklapp, min och Mickes, var en videokamera. En liten, söt, lätt sån som ska få hänga med på resor och i vardagen. Men jag fick den inte uppladdad och hade inte tid att få det och funka. Kanske jag får det senare.

Men vår jul var bra. Det som var synd var att Micke måste bli 1 timme på övertid och var hemma först 4. Då hade ren min mamma och bror plus sambo kommit hit. Två hundar var också här. Och en hundbur. Barnens lekplats resten av kvällen.

Vi börja morgonen med tv

Sen var det risgrynsgröt till morgonmål som Micke satt i ugnen när han for på jobb halv 7

Efter julfreden klockan 12 åt vi skinka till lunch.

När Sander sov lekte Arthur med sin julkalender. Den var faktikst jättebra. Playmobil sjörövare alltså.

På eftermiddagen börja Arthur gå på övervarv, men sen härja de med buren och han lugna sig lite.

Vi hade jättemassor mat. Det mesta i två uppsättningar eftersom mamma hämtat samma som jag hade lagat.

Vi hade ingen julgubbe men julgubben hade lämnat ett brev i tamburen som vi hitta efter buu-klubben. Det blev en klappjakt. Den ledde oss ut till bilen och där sjöng Arthur sjörövarfabbe i julversion (andra meningen sjöng han julen är här) och fick sen veta att paketen var ute på vår terass. Han var så salig när han hitta dem!

Barnen smällde i sig en massa julgodis.Jag med. Har varit sträng och undvikit dem tidigare.

Sen öppna vi paket. Och barnen fick så massor igen. De tjöt varje gång de öppna nåt.

Arthurs alla paket. Alla helt jättebra. Stockbilen och helikoptern var genast jättekära. Sander ville också ha stockbilen och fick grymma utbrott på kvällen när han inte fick en.

Sanders paket. Han älska traktorn. Och biltransportbilen var bra då han märkte att den förde ljud (ett loppisfynd för 4-5 euro).

Jag hade "beställt" pyjamasarna. Och de var så gulliga när de hade liknande på sig och sen så är de bra då de har buntar i fötter och armar och inte flaxar.

Idag har vi lekt med allt nytt, målat ansikten, varit ute och ätit julmat.

Jag fick också fina saker. Sockor och underkläder som jag önskat, presentkort, kodin kuvalehti, kökstillbehör, kokbok och så jättefina kalevala koru örhängen.

Men nu ska jag på länk. Kylskåpet är fullt med mat och jag måste få rum för mera.

Babysjuka Arthur

En av mammorna som var hos oss idag ska riktigt just "poksa". På torsdag har hon beräknad dag för sitt tredje barn.

När barnen åt kvällsmål så fråga jag om Arthur märkt att hon hade stor mage och så berätta jag att hon just ska föda en baby. Då säger Arthur att han vill ha en baby i magen. Och när jag svarar åt Arthur att jag är ledsen men han kan inte ha nån baby i sin magen, och ser hur besviken han blir vid svaret, så slår det mig att det ju kan kännas jätte orättvist för män, varför sku nu inte pojkar/män också villa vänta barn. Sen talar vi lite till om vem som kan vänta barn och vad Arthur ska göra med sin baby.

"Jag ska få en baby, Sander" utbrister han när han stiger upp från bordet och den babyn ska då växa i min mage. Babyn ska heta Max och den ska sova i Arthurs säng. Han ska sova på soffan. Fast sen ska han sitta med babyn i famnen på soffan. Det sku jag också göra. Men inte Sander, för han gör tokigheter med babyn. Och om babyn skriker så ska Arthur gå dit. Förstås!

Rode med skjorta, kalsonger och skor på.

Och jag har nu ingenstans jag vill komma med detta, vill bara komma ihåg. Men från dethär kom jag på könsskillnaden och hur lätt det är att skjuta ner saker bara för att Arthur är en pojke. Om en flicka sku prata om att sköta barn sku det vara normalt och man sku prata om det och tycka att hon är intresserad medan det med pojkar kan bli lite kort och på hälft och man tror att de inte är intresserade. Jag försöker vara alert och också uppmuntra mina pojkar att ta hand om andra och sköta om dem. Och Arthur har nu sin Rode. På söndagen tog han med Rode på kalas och vi satt kläder på den så att den inte sku frysa. Rode har fått plåster på sig och varit till sjukhus och går och sova och hänger med. Så han sköter om den helt som en flicka sku sköta om en docka (antar jag) och det är jättefint tycker jag! Nåt som jag bra kan uppmuntra och inte skjuta ner (som i att säga att du får inte ta med dendär stora hunden).

Julrush

Dagarna bara rusar iväg och det har varit jättemycket nu. På fredagkväll for vi genast till stan på besök efter att Micke sluta jobbet halv 5 och på veckoslutet var det jomppa, julmarknad och Micke jobba natt och sen var det släktjulgröt på söndagen ännu. Och sen hade jag 23 kursarbeten att läsa och bedöma ännutill. Fick sitta sent uppe på natten och göra det jobbet för att hinna. Sen sprang jag till bussen halv 6 på måndag morgon för att lyssna på presentationer för alla arbeten och ännu bedöma dem. Halv 6 var jag hemma igen och då var mamma och se på barnen för Micke hade farit på jobb.

Och idag har det varit ledig morgon för alla och nu på eftermiddagen kommer barnens park/klubbkompisar plus mammor till oss. Micke jobbar. Och imorgonbitti skall jag vara 8 i skolan och göra nån sorts slutprojekt med ett datasystem (NAV). Sen på eftermiddagen skall jag och barnen till Esbo och träffas med Arthurs mammagrupp. Sen skall Micke på nattjobb igen. Och så bakar jag lite kakor, lagar lite mat, tvättar kläder, städar undan och allt sånt där emellan.

Men egentligen gillar jag det så massor när det händer saken. Sen på julen kan vi ta det lite lugnare. 

1 år 7 månader 10 dagar

Idag är Sander 1 år 7 månader och 10 dagar. När Sander föddes var Arthur 1 år 7 månader och 10 dagar. Och fast de har jätteroligt nu och fast det var såhär vi ville ha det så kommer jag nog resten av livet bära med mig en känsla av att Arthur var alltför liten när han måste bli stor. Han borde ha fått vara liten till i åtminstone ett halvt år. För Sander sku det också ha varit mera rättvist om Arthur varit lite äldre. Men nu rullar ju allt på och jag har ju försökt mitt bästa, men ändå så har jag nog inte varit så bra som jag sku önska och barnen har nog inte fått helt vad de borde. Jag trodde ju nog före att det sku gå bättre. Fast värst var nog känslan av otillräcklighet. Jag räckte inte till.

Men jag är glad att det var Arthur som blev storebror och inte Sander. Sander sku bli helt crazy om det nu sku ploppa en baby hit. Han är nu så uppmärksamhetssugen och han hittar nog på sätt att få uppmärksamhet (och sällan då positiv sådan). Dessutom är han mera våldsam, sover sämre och är mycket mera envis och ska göra som han vill.

Julgubben

Arthur har ju själv kommit på att julgubben kommer till oss på julen. Vi har nog inte pratat om det men inte hjälper det ju heller att vi läser pettson och findus tomtemaskin och där väntar findus på julgubben. Men jag tror inte att vi kommer att ha nån julgubbe. Kanske nån som knackar eller nån som lämnat nån säcke eller nåt under trädet. Funderar också på att göra en skattsökning av julklappar. Men det är ännu ytterst oklart.

Men jag vill inte ljuga för barnen, och försöker alltid vara ärlig. Om nån säger att magen exploderar / spricker om man äter för mycket så säger jag att så inte händer. Jag vill inte luras för att få barnen att göra nåt utan säger som det är. Man sjunker inte heller till botten om man går och simma efter att man ätit. Eller man drunknar inte i vattenpölar. Därför har jag svårt med julgubben och därför pratar jag inte om det så mycket. Jag hotar inte med julgubben, kommer aldrig att göra. Det med att bara snälla barn får paket är så onödigt i min värld. Barnen får ju ändå paket (förutsatt att familjen har råd). Hos oss titta inga tomtar och vakar inga ögon utan julklapparna hör till julen. Lite då. Sen önskar jag mig inte heller snälla barn. Det gjorde alltid min mamma. Morsdag, födelsedag och jular. Snäll barn ville hon ha. Men vi var ju snälla tyckte jag, så vad kunde jag då ge!? Och om jag ännu går in på sidospår så tycker jag att barn är snälla i sig själv och det att man antyder att de inte är det är ovänligt.

Och nu är det 12 dagar kvar till jul. Och sen är det snart nyår och efter det är det 2 veckor till Thailand. Börjar nog snart panikera över flygresan.

Bollar och barn

Efter att jag kommit hem från skolan idag (före 4) gick vi alla till skrinskobanan. Jag ville skrinna lite (jag som hatat vintersporter som skrinskoåkning och terrängskidning hela skoltiden) och ville att Arthur sku få träna lite på det. Tänkte att det kanske sku vara roligare för honom om det finns nåt han kan söka, göra det till en lek liksom. För nu är det ju rätt tråkigt att bara stå på skrinskon och inte ha nåt egentligt mål. Och jag tänkte så klokt.

Vi tog med två innebandybollar (två för om vi bara hade en sku Sander bara hålla i den) och lite mailor och nån kratta. Och så satt jag skrinskona på Arthur och lyfte honom på isen. Och så börja han fara efter bollen. Han bara for framåt. Gående, slintande och staplande men han for helt själv framåt. Och han skratta och försökte slå den med krattan. Och så flytta pappa den lite och så jaga han vidare. Inget problem liksom. Några gånger föll han på rumpan men han bara skratta. Det var ju så roligt med bollen! Så mycket han kunde skrinna idag, på andra gången i år, hade jag tänkt att han sku kanske lära sig nångång på våren efter hård träning. Men tack vare bollen så såg vi ren nu vad han egentligen kan bara han ids och vågar. Utan bollen (eller om vi bara sku gå och hålla honom i handen) sku han aldrig ha kommit så långt. Och vi höll på länge också, långt över en halv timme (och det tycker jag är länge för fötterna blir ju snabbt sjuka).

Sen baka vi pepparkakor efter middag och buu-klubben och det var Arthur också jättebra på. Blir alltid störd på mig själv ibland då jag inser hur mycket han egentligen kan och hur lite jag tror att han kan.

Familjeporträtt och bra dag

Arthur är i en fas då han gillar att rita. Har varit långa paus nu. Idag rita han massor när Sander sov och jag läste på tent. Här är en julgubbe som sitter på en potta.

Och dethär är det första familjeporträttet. Vi sitter alla i en bil. Uppe i vänsta hörnet har han skrivit vem som är vem.

Och så en bild på mina kalsongkillar. På huvudet tycker Arhtur att de ska vara.

Jag älskar bra dagar! Idag var en bra dag. Igår var bara skit. Men bra dagar är såna då jag hinner göra något eget. Idag for Micke med barnen på förmiddagen till klubben och jag hann läsa 1 timme på tent och göra en 50 minuters länk. Sen hann jag ännu äta och duscha före han for iväg halv 1. Sen är bra dagar också såna då jag inte har en massa att städa/byka/reda upp/handla utan kan fokusera på barnen/tent. Jag städa, handla, byka igår efter att Micke kommit hem. Det att jag inte heller behöver laga mat gör dagen till bra. Får ofta på nerverna när mina två hjälpredor är med, speciellt om jag inte hunnit städa undan föst. Idag hade vi mat klar, köttfärssoppa med pasta och spenatplättar. Sen hjälper det också när vi inte är inne så mycket. Idag var vi ute i 2 timmar från 4-6 på eftermiddagen. Hade ingen plan så trodde det sku bli en kort tur, Arthur ville inte åka pulka eller skrinna (han ville skida och vi har inga skidor än) och jag orka inte börja tjata eller uppmuntra till tusen. Men vi såg plogbilar och sandbilar och barnen gick med spadarna. Så grävde de lite gropar och så lekte vi lite i parken och så var vi en stund på gården och fyllde lastbilar med snö. Och sen var klockan 6 och dags för buu-klubben. Och resten av kvällen löpte bara fint. Och så belöna jag mig själv med ett glas vinglögg och nu i säng för imorgon skall jag till skolan.

Krångel

Jag blir en så dålig mamma när jag är för långa tider med mina barn. Jag behöver pauser då jag kan reda upp och städa och plocka undan och få ordning på mina tankar. Eller alls hinna tänka. Idag jobbar Micke morgontur efter att han igår var borta till 24 på jobb. Och före det var det morgontur och lillajulfest och före det kvällstur. Och jag är helt slut. Speciellt då Sander gråtit hela morgonen före vi gick ut och Arthur bara var besvärlig ute och inte alls ville åka pulka. "Jag tycker inte om att åka pulka"

Och så sku Sander fås att sova på dagen, men han ville bara krångla. Så jag låg på vår säng och försökte samla krafter. Båda ungarna börja ropa på mig och kommer till det mörka sovrummet. Och då är min Arthur förstås så duktig och förståndig. Han är det ofta då jag håller på att mista tålamodet med Sanders hyss*. Och så säger han åt Sander att nu ska Sander i säng och så tar han och bär Sander (Sander håller upp fötterna och Arthur håller honom runt magen) mot sängen. Sander väger typ 14 kg. Och så smälter mitt hjärta och krafterna börjar komma tillbaka. Sen somna Sander och Arthur fick se på mumin och jag hinner samla tankar.

* Som när han säger åt mig att Sander inte ännu förstår när han är så liten efter att han dragit ut alla böcker

Vår lördag

Idag har det varit full rulle hela dagen. På morgonen for jag med barnen på jomppa medan Micke sov ut efter gårdagens julfest. 20 över 11 kom vi hem och jag var störd över att Micke inte ännu var uppe för jag ville på länk genast. Skötte matningen (Micke steg nog upp men var lite töt) och for sen på kort länk (4 km), hade inte nån energi för längre. Hem och äta och sen baka lussekatter med Arthur. Micke for på jobb till 3 och då gick jag ut med barnen. Vi gick till skrinskoplan. Arthurs skrinnande utvecklas. Idag stod han själv och kunde sakta tassa framåt. Men när han har så svårt med allt nytt och vill inte ens försöka. Och om jag håller i honom så försöker han inte ens hålla balansen utan är bara en hal ål. Men mycket uppmuntrande och hurrarup och han var stolt som en sol när han kunde tassa framåt. Stolt var jag med. Sander låg på isen och slicka i sig snö. Det gjorde Arthur också mellan varven när han tappa motivationen.

Sen åka vi pulka, lekta på gårde i snön och kom in och laga mat. Tappa halvt nerverna eftersom mina två kökshjälpredor ska röra allt, ta på allt och vara på den plats jag är hela tiden, eller en farlig plats, och deras pallar flyttar hela tiden plats. Sen kom som tur buu-klubben och jag kunde börja städa. Så städa vi lite mera, barnen lekte och stred och busa och sen blev det dusch dags och nattsagor och så sov båda 21.00.

Och sånthär väder beställer jag för resten av vintern. Snö och mellan -1 och -10.

Simhall och lättare liv

Livet blir bara lättare och roligare hela tiden. 1 år sen var Sander första gången i simhallen. Då hade jag mamma med för att hjälpa och det var endå mest stress och halvt hysteriskt. Idag var jag första gången ensam med barnen i simhallen och det var inte nåt problem längre. Båda förstår nu nåt och jag vet hur de funkar och man kan göra saker med dem. Också ensam. Och det är roligt, och inte bara stressigt, nuförtiden. Det är faktiskt jätteskönt.

Micke har jobbets lillajulfest idag och han sku köras till simhallen för att bowla och jag hade inte lust att bara vara hemma eller igen gå ut och dra på barn i pulka så simhallen locka. Köpte en flytande baddräkt åt Arthur för att inte behöva ha honom under full uppsikt hela tiden och det funka jättebra. Det var lite människor där och där fanns roliga ringar som barnen kasta och sökte upp från marken. Jättelyckat!

"Gulle mamma"

Arthur är i en så gullig ålder nu och han är så positiv. Härligt! Förstås är det inte alltid och han har sina dåliga stunder men vanligen är han rätt glad och nöjd. Han fick nya skor en dag och de var jättebra (fick så på nerverna att sätta på skor som hade en dragkjed i sidan och som var krångliga att sätta på och ta bort så köpte ett par varma kuoman åt honom som går lätt på) Han sover nuförtiden alltid jättebra (förr var svaret slltid dåligt), han säger jättegott om maten och saker är jätteroligt eller jättebra.

Min mamma säger att han är lillgammal och han pratar helt som mig. "Jag har en ide! Vi kan sätta muminnamisar (xylitolpastiller) på pepparkakorna. Hur låter det?" Sen låter det så bra när han använder ord som obekvämt, förstås!, ingen aning. Fast ibland berättar han nog såna saker så att ingen förstår nåt. Sen skrattar han lite på det. Jätte underhållande är han.

Men igår kom nog det gulligaste. Jag hade haft jätte ont i magen ända sen jag kom hem halv 6, kunde bara ligga död i soffan, det knep och gjorde ont (börja lätta när jag hitta litalgin som jag fick då när jag hade samma sort magknip när vi kom hem från Egypten). Barnen hade förstås saknat mig när jag varit borta hela dagen och de sku bara hoppa på mig och ville att jag sku vara aktiv. Så jag läste lite sagor i sängen och sa åt Arthur att jag älskar honom. Efter en stund svara han:

"Jag älskar dig gulle mamma!"

Och det att han själv satt in gulle dit (första gången han använde det ordet) gjorde det så översött och jag kommer säkert alltid att komma ihåg det.

Arthurpolisen och språket

Igår var jag på klubben med barnen. Och min Arthur är så min Arthur. Känner igen mig så mycket i honom, därför förstår jag väl också honom så bra.

Igår på klubben rita han nåt på ett papper och sen gick han och visa det åt andra barn som sprang omkring. Jag fråga vad han rita, trodde att han ville visa åt nån. Nå, han hade ritat att man inte får springa på klubben (för det är en viktig regel där). Man kunde förstås inte utläsa det ur hans ritning men det var vad han tyckte och tänkt att han rita. För han kan inte kommunicera med barnen där, de pratar ju finska, men polis som han är så ville han påminna att man inte får. Och han vill vara med och han vill kommunicera men han försöker inte säga nåt på finska åt nån annan. Åt mig kan han säga eller fråga ord. Men han vill kunna först och sen gör han det. Så som jag också alltid gjort med språk. Tycker inte om att prata då jag inte kan. Först efter barnen har jag börjat prata finska (och blivit mycket bättre på det i och med att vi bor i Lojo).

Men nu tror jag att det sku vara jätteroligt för Arthur att kunna leka med barn. När Emil, Emilia, Jesse och Linnéa var hos oss lekte och prata han så massor med de andra barnen. De prata ju svenska. Hans lekar med finska barn är inte ens i närheten lika, han kan ju inte säga nåt. Därför har jag bestämt att det blir svenskt dagis för honom. Egentligen sku jag villa att han kunde börja svensk klubb (är 7 km ifrån) eller svenskt dagis ren på våren, men det funkar inte. Då behövs det till bil och eventuella dagsiavgifter och vi får ändå ingen extra inkomst. Han få klara sig till nästa höst. Men han säger också själv att han ska gå på svenskt dagis om nån talar om det. Väldigt viktigt för honom. Så. Sen den dag Arthurifrågasätter beslutet om varför det blev svensk dagvård för honom så kan jag visa dethär. Själv har jag ju aldrig förstått varför jag inte fick lära mig finska från början.

Vinter

Mina barn gilla sin kalendrar. Arthur fick genast en sjörövare.

Mamma var och fira lillajul med oss. Micke jobba. Vi baka pepparkakor, åt gott och gick ut och gå med hunden. Här tittar de på julkalendern. Jag tycker om buu-julen i år. Bättre än ifjol.

Mamma gav pulkor åt barnen i lilla-julklapp. Och roliga sådana. Med ratt och handtagsbroms. De stunder Sander var nöjd satt han och styrde "brum, brum, brum". Tycker att rattkälkar är för stora och farliga men dehär har helt samma funktion.

Arthur hade målat sig till sjörövare...

Jag försökte få en syskonbild. Blev inte till nåt. Blir inga bildjulklappar i år inte.

På fredagen var det helt hemskt väder men nu i två dagar har det sen varit rikitgt bra. Riktigt vinter. Och igår efter Sanders vila var jag jätte "excited" över att fara ut i pulkabacken. Jag satt vid mellanmålsbordet och klappa händerna och tjoa. Klädde ungarna snabbt och vi for ut. Men. Ett av mina barn dela definitvt inte min vinterglädje. Sander kommer inte ihåg förra vintern alls. Men eftersom han nu annors gör allt som Arthur gör så hade jag inte ens tänkt att vintern blir ett problem. Och inte blir den säkert heller sen när han vant sig. Men nu så har han mest gråtit och gnällt när vi varit ute. Allt är fel. Han kan gråta när man tar honom bort från pulkan eller när han sätts dit eller sen när han åkt färdigt ner för pulkabacken och sitter ensam nere, eller när man skall skuffa iväg honom i backen eller om man försöker få honom att själv röra sig uppför pulkabacken. Och när han inte kan säga vad han egentligen vill eller vad som är fel så gråter han. Och jag fattar inget. Eller jag fatta att vantarna var dåliga och inte hölls på. Men han var varm så det kan inte vara att han fryser heller (eller kanske eftersom han bara ska sitta på pulkan och vägra stiga upp från den). Snö är bara inte hans grej. Och nu när jag tänker så tror jag att jag skrivit helt samma om Arthurs första vinter som ett större barn.

Annors går dagarna helt jättesnabbt. Kanske när Arthur inte sover mera. Nu är det nog helt klart att han inte gör det (för efter att jag sist skrev om det så kom det en tid då han sov varannan dag eller då Micke var hemma) och han har anpassat sig till det och vi har en någorlunda fungerande rytm. En dag förra veckan fick Micke honom och sova och han sov 1 timme och då var han ännu vaken halv 11 efter att i 1½ h vridit och vänt i sängen. Han får bara inte sömn. Så på dagen leker han nåt lugnt för sig själv, modellerar, pysslar, lagar mat med mig eller ser på tv. Idag dekorera vi pepparkakor. Båda barnen somnar samtidigt vid 9. Sander vaknar mellan 7 och 8 och Arthur mellan 8 och 9. Arthur får sova så länge han vill så då orkar han hela dagen. 5 timmar efter att Sander vaknat sover han 1½-2½  timmars dagssömn.

Och de senaste dagarna så har vi inte nästan alls setts med Micke. Bytt pass i dörren bara. Så jag hade senast varit på länk på tisdag morgon. Och idag var det -8 men jag bestämde mig för att testa. Frös ihjäl i början men var glad att jag ändå inte satt mera på mig för då sku det blivit för svettigt senare. Gjorde en 5-6 km utan någo klockor men tror att det tog ca 50 minuter. Men som jag brukar tänka: bättre än ingenting.