Idag är det exakt 9 månader sen jag blev mamma. Just då hade jag ingen aning om vad som väntade mig men har nog aldrig ångrat mig. Det är så härligt att få se nånting växa från en orörlig docka till en framfarande ångvält. Och kärleken, hur man kan älska någo så massor. Var ju säker på att vi sku vara det paret som älska varandra allra, allre mest och i andra hand kom barnet, för vår kärlek fick ju barnet till. Men kärleken är ju annarlunda till ett barn, och eftersom den är så vilkorslös så blir den ju kanske lite starkare. Om man vågar säga så.
Och fast han var liten som en docka så kändes allt så naturligt från första början. Här är jag en 3 dagar gammal mamma och bär pojken på endast en hand hela vägen till bilen.
Arthur har under bara 9 månader utvecklats helt massor, men eftersom man ser det varje dag är det bara stora nya saker som är speciella. Det nästa som ska komma är väl att stå utan stöd, han gör det nog i korta stunder men sen går han ner. Klättrande är också på kommande. Och flera tänder, äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar