Den dag då allt strular med barnen (liksom i framtiden) då ska jag läsa John Grays bok Mars ja Venus vanhempina.
Boken är från -99 och mycket av vad som står i den är självklart idag, iaf för mig. Boken är skriven som ett alternativt till att använda våld och hot som uppfostringmetod och det här sättet kallas "myönteinen kasvatus". Istället för att sträva till enbart lydnad är det bra med individer som lär sig tänka och känna och uttrycka egen önskan och vilja. Men trots att man lyssnar på barnets vilja så ska det ändå var föräldern som bestämmer. De fem riktlinjerna är att: det är ok att vara annarlunda, det är ok att göra fel, det är ok att uttrycka negativa känslor, det är ok att villa mera, det är ok att säga nej så länga man kommer ihåg att föräldrarna är bossar.
Har inte läst igenom hela boken för det upprepar rätt mycket och är lite konstig på ställen med konstiga argument. Men det som är så bra i den är att den ger exempel på hur man kan tala till barnen så att de blir mera samarbetsvilliga, för samarbetvillig är vad man vill att barnet ska vara. Isället för att dra en lång historia om varför barnet ska städa så kan man bara be, eller istället för att klaga att "ditt rum är så råddigt" så kan man be att det ska städas och istället för att straffa vid dåligt beteende så belönar man bra beteende och så, tex säga att om du städar nu så hinner du sen göra nåt. Osv.
Nåja. Har svårt att förstå vad för problem som kan uppstå nu, men tror att just sättet man talar på som förälder har en stor inverkan. Själv vill jag inte bli en gnällförälder som bara jomsar, och inte heller en sån som bara säger nej. Jag vill vara positiv och uppmuntrande och en sån som inte blir störd fast nåt går fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar