söndag, januari 8

Kläng, häng, gråt, skrik

Den 11 december skrev jag att det var helt ok att Sander var klängig för han visa inga tecken på mammighet före det. Jag var ju rädd att han inte "tilläts" vara mammig och att han fick för lite uppmärksamhet och därför var så nöjd. Eller nåt sånt. Och jag var helt säker på att jag aldrig sku störas på hans klängighet.

Men nu. En månad senare, hållar jag på att gå sönder. För när Sander är mammig och famnsugen så är Arthur dubbelt mera kramsugen och gnällig. Han är ju självklart avundsjuk och vill ha mamma för sig själv. Men jag vet nu inte hur mångte dagen i rad det är som båda hänger i mina ben och ska i famnen och skriker om den andra är i famnen och så sparkas det och skuffas och skriks när man inte får ha mamma själv (främst Arthur). Och det är så otroligt påfrestande. Jag älskar ju mina ungar och vill ge dem allt gått men att antingen ha en som hänger i foten gnällgråtande eller en som skriker "Arthur kraaaama" dagarna i ända gör mig galen. Och fast Micke är hemma så är det mig de hänger efter. Jag får inte sitta ifred vid datan, men Micke får nog. Han kan städa upp i köket i fred, men jag har genast nån i fötterna.

Idag ville jag äta i fred. Först skrek Sander för att han var i pappas famn och kom krypande och skrikande och söka mig. Han sku upp i famnen. Sen när jag tog upp honom så kom Arthur och sku i famnen och sku skuffa ner Sander. Och så skrek alla. Eller så vill Arthur ha vatten, men bara mamma får ge och så skriker han när jag säger att nu ger pappa, sen ser Sander mig och kommer gnällgråtande krypande och ska i famnen. Och så skriker alla igen. Hela tiden nåt. Och jag bara andas in och försöker vara lugn. Helst sku jag ju bara skrika efter att ha hört gnäll genast sen morgonen.

Och jag har funderat mycket över båda barnens mammighet, att varför är ingen av dem pappig? Och nu är beror det säkert mycket på att jag är hemma mest, men Micke nattar, byter blöja, busar, leker, går ut och gör allt sånt hela tiden då han är hemma och barnen är vakna. Det enda som jag så gott som alltid gör då vi båda är hemma är att jag matar barnen och håller reda på mattiderna. Så det måste vara maten som är nyckeln till allt. Den som matar, den håller mig i liv och den kan jag lita på och då kan jag gnälla.

Och egentligen är det ju ett gott tecken att de vågar visa sina känslor och uttrycka sitt mående och vågar vara sig själv med mig, så ska det ju vara i en familj. Men lite mindre kläng och häng och gråt sku det gärna få vara.

4 kommentarer:

Mama´s got the magic sa...

Våra barn är inne i en extremt pappig period nu och det är så ljuuuuvligt. Ingen bryr sig om mig, men när Sami åker hemifrån är det ett jävla tjut.

Vad jag försöker säga: Det svänger nog! Snart är det hans tur.

sus sa...

Tja här har det varit mest pappighet hela tiden (efter amningstiden). Trots att jag varit mer hemma med barnen och matat och hållit reda på mattider... Så jag är bara glad nu när storebror visar ens lite tendenser till mammighet. :)

Johanna sa...

Meillä onneksi molemmat mahtuu vielä samaan aikaan syliin. Saas katsoa kuinka myöhemmin, kun Otto alkaa vaatimaan enemmän huomiota.

Michaela sa...

Linn: Jag är nog inte så säker. Arthur har alltid varit mammig, antingen extremt eller så mycket. Trodde att Sander inte hade nån skillnad men han har nog nu visat starkt sin åsikt. Sku vara så skönt att byta för ens en dag. Roligt att vara omtyckt men när det alltid är då nåt gått fel/gör ont blir det lite jobbigt.

Sus: Okej, så kanske det inte är matande. Det är säkert nåt som är inbyggt och som man inte kan påvärka, har säkert med personlighet att göra. För egentligen tror jag nog inte vi gjort nåt för att göra ungarna mammiga utan det har bara blivit så.

Johanna: Men här ryms också båda (fast det är lite tungt att bära 25 kg!) men när Arthur inte låter Sander vara med utan bara ska skuffa bort honom. Oj, oj.