fredag, januari 6

Sander och bilen

Idag hade Micke ledigt och jag hade tänkt mig en lite barnfriare dag, sådär att jag sku städa hem och skriva inledningen till slutarbetet. Men eftersom Micke hade ledigt så blev han förstås sjuk. Och på eftermiddagen var han så dojoinks att han inte var till nån nytta. Och jag orka inte vara hemma och ville heller inte gå ut. Så jag tog barnen och for och fredagsgästa mamma i Pojo.

Bilresan tar en halv timme. 10 minuter in i färden börja jag ångra mig. De 15 sista minuterna gallskrek Sander och det var så det värsta jag varit med om under hans tid (eller jaa, vi hade också en skrikig Ikeahemresa en gång när han var mindre). Jag hade stannat tre gånger för att ge tutt och mjölk och vyssja. Och varje gång var allt bra ända tills jag starta för att köra iväg. Då börja skriket. Så jag såg till slut som ända val att komma så snabbt som möjligt till Pojo och bara försöka tala och sjunga åt honom. Och han skrek och nästan storkna i sitt skrik och så spydde han upp slem och skrek lite till. När jag stannat bilen i Pojo så var den lilla killen helt röd, våt och svettig och så otroligt lessen. Och han sucka och lugna sig i 10 minuter efter det men skrek inget mer. Sen var allt bra. Men jag undrar bara, hur klarar nån av längre resor? 10 minuter var han nöjd. På den tiden kommer man inte långt. Och Arthur var ju lika hemsk bilåkare i samma ålder. Var är liksom felet och hur kan man åka längre sträckor?!?

I Pojo laga vi jordgubbskaka och såg på halv the voice of Finland. Sen körde jag hem med två sovande barn i bilen och den resan var så mycket mera harmonisk. Aldrig att jag kör ensam med Sander igen.

4 kommentarer:

Tovan sa...

Vet du, jag har världens snällaste barn (och hund) när det kommer till att åka bil! Resan hem till mommo tar hela tre timmar! Miliam sover nästan hela väggen och Novalie tittar på film! Enda gången de t är gnäll i bilen är då vi står still i färj kön eller är på färjan. Då gnäller både lill gossen och hunden.

Michaela sa...

Enda tills Sander var typ två månader kunde Sander åka bil bra. Sen gallskrek han varje gång han blev trött och sen blev det igen bättre en tid och nu var det igen helt förskräckligt. Jag förstår inte.

Tur att det funkar bra för er.

pia sa...

Ivar har varit världens lättaste bilbarn, alltid sovit eller bara tittat ut genom fönstret :)
Men lillebror Malte... Jaa, nån vecka innnan jul körde jag hem från malax (35 min) och han skrek hela vägen! Hem från villan (1 timme) när han var bara två veckor skrek han . Hem från Åbo (4,5 h) skrek han mer eller mindre. DÅ han slipper bort från stolen är allt bra. Vill bara umgås, inte sitta i nån tråkig bil...
Men vad man sen ska göra åt saken vet jag inte. Vi far o flänger så pass mycke och använde bil så gott som dagligen så han måste ju vänja sig, förr eller senare...
Men jobbigt.

Michaela sa...

Jobbigt är det och inte kan man ju sluta åka bil heller. Men jag ska nog börja planera in längre bilturer på vilor och sen så att vi alla far iväg så om han blir hysterisk så kan jag hoppa bak. När Arthur fyllde 1 börja han bli bättre bilåkare.