Tålamod och ork

Imorgonkväll om exakt 2 veckor så borde jag ha avklarat alla kurser för min tradenom examen, sen är det bara praktiken som fattas. Och inom 15 dagar så ska jag till stan troligen 4 gånger, jag ska ha en presentation om ett slutarbete imorgon, skriva ihop en kort grej om ett projektarbete och skriva en deltent (och egentligen borde jag vara igenom kursen om jag nu får presentationen att bli till nåt). Så det är inte alls mycket, men motivationen börjar vara slut. Så är det ju ofta då det är för lite att göra. Länkar, butiksresor, loppisbesök, frisk luft med friskt barn prioriteras framför skola.

Så nu sku jag då göra en presentation. Men skrällungen Sander vägrar sova. Han har annors också varit så extremt munter idag. Vakna kvart över 6 och skrek. Vägra säga åt vad och inget hjälpte så jag fick stiga upp och väcka honom på riktigt för han var så kinkig. När jag sku tala i telefon så fick han raseriutbrott för HAN sku ju tala i telefon. Sen fortsatte utbrottet när Micke for och han somna skrikande i min famn. När han vakna så skrek han i en halv timme, åt vad vet jag inte ännu heller. Skrek "mamma amppo" och han var i min famn men sparka ändå bara. Till slut sökte Arthur saft åt honom när han tänkte han var sjuk och sen börja situationen lösa sig. Sen skrek han över att han hade fel pulka och låg bara på marken. Och nu, nu när jag borde göra min presentation, så då ska han inte sova. Han hade tydligen skitbrott,var hyper, smutsa ner 2 blöjor och 2 pottor, och sen fortsatte överdrivenheten och hyperheten och skriket och tjattret och sånt som inte alls passar sovdags. Så jag gav upp. Satt mig vid datorn och låter honom göra vad han vill. Samlar tålamod.

Senare: Helt bra att samla tålamod. Läste ännu lite tidning efteråt och så ville han ha saft men fick mjölk och drack 3 dl mjölk i min famn medan jag sakta gunga och så somna han. För trött var han ju nog, men det är ju så roligt att vara bässig. Och jag minns alltför väl hur det var när Arthur var kring 1 år och  10 månader och han sku fås att sova. Det var så hemskt och jag hade en liten baby att bära på eller få att sova och Micke jobba då också massa kvällar och jag kommer ihåg hur fel jag gjorde men endå kändes det som att jag inte hade nåt val för jag visste inte vad jag sku ta mig till. Arthur ville ju ligga brevid mig och snurra mitt hår men det tog ju typ 1 timme och Sander sku ammas/vaggas och så börja jag kräva att Arthur sku ligga själv och sova och så börja jag gå ut när han inte gjorde det och så stod jag på utsidan av dörren och sa att "ligg stilla så kommer jag in" "eller var tyst och lugn så kommer jag och sitta" men ungen ville ju inte bli ensam (förstås inte!) och sku ut och nångång höll jag emot handtaget och fy fan så jag ännu också har morkkis över det. Men ja, det var hemskt. Ska försöka att inte göra sovande till en så stor grej med Sander och han har alltid somnat bättre än Arthur.

Vårt sovrum ikväll

Just nu finns det en luftfuktare på i vårt sovrum. På golvet finns det hackad lök och på andra sidan vicks blandat med hett vatten. Snart ska jag gå och ligga i vår säng brevid en sovande Sander och hålla brevid hans näsa nån thailändsk örtburk som hjälper mot nästäppa. Och så försökte jag ju också få i honom lite näsdroppar (misslyckades nog ganska rejält och sprayet for allestans när nån inte sku samarbeta). Sander är alltså jätte, jätte stockad.

Och Arthur då, och örona? Ungen som skrek en natt om öronvärk och vars öron jag blåste och blåste i. Nå, läkarn kunde inte se nåt. Det var så mycket brunt skit i öronen. Han fick ut en 3 mm klimp men där var ännu så massor kvar och sen tyckte Arthur det blev för obehaglit. Så vi sprayar öronspray och ska sen kolla igen om nån dag. Men, förra natten sov han som en stock, inte ett pip på hela natten. Så det var vår 1 natts öroninflamation (är personligen helt säker på det).

Ett barn utvilat

Arthur vakna halv 11 (!!!) och när jag fråga hur örat var konstatera han att det inte är alls sjukt mera. Jess alltså. Det känns på nåt vis så vrickat. Inte vill jag ju att han ska ha ont, men hellre får jag medicin mot att han har ont så att det onda slutar och inte så att jaa, dethär är nu en hysterisk mamma igen. Och det att han sov till halv 11 är också så skumt. Han sov i soffan och Sander har suttit i soffan och sitt på blixten, han har hoppat, klättrat, skrikit, vi har pysslat och där har Arthur legat i dags-och lampljus och sovit i 2½ timme.

Sander igen somna till daggsömn halv 12 efter ett halv timmes utbrott. Barnens rytm är väl synkroniserad idag!

Nattlig öronvärk

Jag ska ALDRIG mera skriva nåt om vår sömn och att nån ens sovit lite och att jag sovit gott. För fy fabian, denhär natten är i min horror 3:a. Kanske den värsta till och med.

Arthur var som förbytt på eftermiddagen och kvällen, rätt ohanterbar. Sku inte somna och bara sparka men var trött. Han somna och sov 1 timme. Sen börja det. Han grät och grät (han gråter inte på natten, aldrig) och sku vara i famnen och nära och han väckte Sander en miljon gånger när han grät till mittiallt. Fick raseriutbrott vid första medicinen (pamol f), men ännu 2 timmar efter den grät han och kunde inte somna. Ont i öra sa han. Sen börja fighten deluxe. Hitta pronaxen och konstatera att det är vårt ända hopp, han grät så tröstlöst och sa aj, aj om örat. Men medicin sku han ju inte ta. Skrek som en stucken gris, allt vad han orka. Fick med tvång och våld tillslut i honom medicinen men då satt Sander ren och såg på blixten klockan 1 för ingen kunde sova i det skriket, säkert inte grannarna heller. Jag blev efter det med Arthur och sova i soffan, han sku ligga i min famn och sova. Han somna i nåt skede efter att jag blåst länge, länge i örat. Resten av natten vakna han med timmes mellanrum och störtgärt och sa aj, aj och att jag ska blåsa i örat, men han kunde ändå somna om. Har också hört Sander skrika med liknande intervall i sovrummet och var själv några gånger dit med. Halv 7 for Micke på jobb och då behövde förstås båda mig och skrikkalas deluxe var ett faktum. Sander är alltså också flunssig och stockad och hostig och har stegring.

Och om nu inte dethär Arthur nattgråtande med aj, aj och blås i örat är tecken på nån öroninflamation vet jag inte vad jag ska ta mig till. Han har ju så ont. Han var en dag feberfri och så kom dethär så kan det då inte ses som nån "jälkitauti"? Känner mig ännu också smått fundersam över att ha reserverat läkartid tills idag igen, men situationen har ju förändrats och jag är redo att ta medicinfight om precis vad somheltst om dethär slutar.

Vår sömnstatus

Inatt har jag sovit. Och det är väl nog ganska länge sen jag sovit. 3-tiden vakna jag själv och gick på vessan men ingen unge som behövde mig då. 20 över 6 ropa Arthur på mamma och han gick och kisa och så somna han om på 3 sekunder brevid mig. Jag var då ren så pigg att jag steg upp.

Sander är hos min mamma.

Sander är alltså första gången borta utan mig. Han är på övernattning hos sin murre. Och han var så nöjd när han for. Vinka bara hej, hej där i bilstolen och såg fram emot sitt äventyr, att få vara ensam hos murre och Jigi. Först var tanken att Arthur sku fara till henne och leka med sjörövarlegona men sen när han var sjuk så fundera vi om hon sku prova ta Sander. Kvällen hade iaf gått lugnt utan utbrott. Jag och Arthur hade det också jätteskönt här. Titta på Pippi som räddar sin pappa från sjörövarna. Spela länge, länge Uno junior och Arthur konstatera hur skönt det är när inte Sander kommer och äter upp korten. Översalta popcorn åt vi också och vår kväll gick jättelugnt till.Och natten med då alltså.

Arthur vaknar ibland på natten. Ibland tom 2 gånger om han sovit på dagen. Då ska man sitta brevid och han somnar om. Ofta ropar han också på pappa så det är inte så jobbigt. Sander igen är ännu också lite jobbig på natten, som han egentligen alltid varit. Men alltid finns det ju en orsak med honom. Tänderna störde ju i sådär 1 år och vi fick gå omkring och vyssja och vagga. Och ännu också går jag ofta omkring på natten med honom och vyssjar och vaggar. Han somnar i sin säng när nån sitter brevid. I nåt skede vaknar han, ibland 12, ibland 4. Ibland skriker han, då måste man först gå omkring för att få honom lugn. Om han bara är lugn lyfter jag honom i vår säng och han sover vidare. Men i vår säng så får han också under natten nåt och börjar sparka med fötterna, skrika och spänna benen. Och det enda som då också lugnar är att ta i famnen och gå omkring tills hans slutar sparka och man kan sätta ner och det kan ta några gånger. Att ge mjölk brukar lugna ner och om han får det så sover han också längre på morgonen. Och jag är nog ganska säker på att det är växtvärk. Det kommer bara på natten och han spänner och sparkar så, och gråter. Han har ju ont. Och det är bara mamma som duger. Om Micke tar (vilket han nog får göra ibland) skriker Sander "mamma, amppo" nonstop hur länge som helst.

Som tur har jag en fin sömngåva. Jag somnar genast om när ungarna somnat pånytt och jag kan fast ligga på 10 cm madrass med händerna uppåt och helt krångligt och sova, bara jag får sova och ingen skriker.

Maksimerare!

Dethär var så intressant så jag citerar:

"Tutkimuksissa on havaittu kahdenlaisia päättäjiä: maksimoijia ja tyytyjiä. Maksimoijat etsivät tietoa päätöksensä pohjaksi, tekevät vertailuja ja kyselevät muiden kokemuksia. Heille kelpaa vaihtoehdoista vain paras. Tyytyjät valisevat pureskelematta yhden vaihtoehdon ja elävät sen kanssa onnellisina. Suurin osa meistä on jotain siltä väliltä." (kodin kuvalehti 5, 2013)

Och det första är ju så jag. Visste inte ens att sånthär studerats och att det finns andra som jag. Ofta sku det ju vara roligt att vara en "tyytyjä" för det går ju massa tid åt till att hitta det bästa alternativet. Men det ger mig å andra sidan så stor tillfredställelse att hitta det bästa alternativen och i helt små frågor sku jag i evigheter kunna söka det bästa alternativet (gjorde det t.ex. med Arthur parkeringshus).

Rull, rull

Livet rullar bara på. Drömmer om att fara till Thailand igen nästa år men har ingen aning om hur det blir med mitt jobb och om jag har något och hur jag sku få ledigt och så. Blev plötsligt också rik, eller pengar kom det ju inte, men hade trott vi måste betala en skuldandel för lägenheten på 8000 euro nästa år, men nu visa sig det att vi inte måste utan bara kan fortsätta betala "rahoitusvastike". Så det var ju mer än positivt! Fast 8000 hade vi ju nog inte, men ett stressmoment mindre.

Sen kom jag också fram till att det nästan bara är 5 månader till augusti och då borde jag ju ha jobb och barnen ska börja dagis. Hur tidigt månne jag kan börja stressa över det? Nå, nu går det ju bra, men det är bra att jag har tid för måste nog anpassa mig till det.

Arthur har också varit sjuk i några dagar. Hård hosta, hög feber och helt slut. En natt sov han extremt dålig och klaga på öronvärk så var en sväng till Mehiläinen med honom men han hade nog inget fel nånstans. Men skönt att få det checkat och skönt att få utnyttja hans försäkring. Senast han var ordentligt sjuk (och inte bara flunssig) var för 1 år sen. Nu blir det väl bara Sanders tur och sen min och Mickes. Men nu har vi i alla fall en febertermometer. En som tar temperaturen på 1 sekund i öra och panna. Den är helt sjukt rolig, men ger varierande resultat. Men den andra vi hade sku vara 3 minuter under armen och det funka ju helt sjukt bra för våra barn som...

Skrik hos oss

Idag spendera vi kvällen hos Pedu, Tanja, Linnea och Emil i stan. Och Sander hade 0 utbrott. Och det är så skönt att få en paus emellanåt. Man hinner tänka. Hinner fundera hur man borde hantera dem. På basen av litteratur (joo, har studerat för länge och är bra på att skriva sådana meningar) så borde man ju hjälpa barnet och lugna ner sig, men har nog så svårt med det när precis ALLT är skit. För så är det ibland. Som imorse, han skriker åt allt. Vi gick på soffan, han smågrät och skuffa på mig att jag sku bort, jag gick bort och han skrek. Sen tala vi om skorpa och det ville han han. Jag gav en och han skrek. Jag sku låta honom sätta smör själv (oftast är det för att han vill göra själv), han skrek. Han skrek när vi sku äta gröten och sköt bort den. Mjölkpaketet höll han på att kasta omkull av nån orsak och när jag öppna fruktpureburken skrek han åt det med. Och tålamodet far så när man inte förstår vad det skriks åt. Jag försöker ju ändå förstå och lyssna men när det inte kommer annat än gnäll och skrik så blir jag ju galen. Så till slut ligger han ofta på golvet och skriker och sparkar och jag gör mitt och försöker hålla mig lugn. Han skriker ofta mamma, mamma, mamma nonstop. Men sen när han skriker amppu så tar jag honom och han lugnar sig.

Men nu när jag tänkte efter så tror jag att det sku vara bra att ta honom i famnen genast då "allt är skit" börjar. Ta i famnen och lugna och försöka reda ut saken, om jag nu hjälper honom att genast lära sig lugna sig så kan han senare själv reglera sig och lära sig det. Nå, så är det ju lätt att tänka nu då han inte haft utbrott på en halv dag. Sen vet jag ju nog också att det är viktigt att inte ge efter för honom i viktiga saker (som t.ex att man inte får äta diskmaskinstabletten) så då får det nu skrikas.

Och jag förstår nog varför vi fått ett barn som Sander. Det är för att jag ska förstå att det inte är föräldrarnas fel att barnet skriker och att det väl kan hända att barnet inte egentligen har nån nöd. Vissa barn är bara skrikigare, envisare och högljuddare än andra. Har alltid varit så känslig för barns skrik och tänkt att föräldrarna inte orkat vara tålamodiga eller ge barnet kramar. Arthur har mest bara blivit lessen och skrikit att han vill i famnen. Famnen har varit målet och sen har allt blivit bra.

Mera ekologist, vegetariskt och hemlagat

Mera ekologist, vegetariskt och hemlagat är vad jag kom fram till då vi kom hem från Thailand och jag fundera på hur våren och framtiden ska se ut och vad fokus ska vara på. Jag har ju nångång i tiden, i 2-3 år, varit vegetarian och det börja efter nån gristransportskandal. Jag kan bara inte tåla att djur far illa eller utnyttjas till korkade saket. Men sen när jag for som utbyteselev till Ecuador blev jag allätare igen och det är jag glad för, annors sku det ha varit jobbigt och jag sku ha gått miste om en massa smakupplevelser. Och jag har inte tänkt bli vegetarian igen, men jag har insett att jag med mina val kan påverka. Eller i alla fall så behöver jag inte medverka till att djuren har sämre ställt än vad de sku behöva. Om jag inte vill se fastbundna elefanter i Thailand så varför sku jag villa att kossan som min mjölk kommer ifrån är fastbunden. Jag vill att min mjölks kossa har det så bra det bara går. Och därför kom jag fram till att vi nu ska börja dricka ekologisk mjölk, tidigare har jag nog köpt matlagninsgrädde och gräddfil som ekologiskt, och såna produkter där prisskillnaden är liten. Men nu sku jag villa börja köpa endast ekologiskt kött och sedan de flesta djurprodukter ekologiskt där det går. Men det betyder ju att kostnaden på mat sku stiga alltför mycket så har nu insett att vi helt enkelt får minska köttkonsumtionen (fast så mycket kött tycker jag nog ändå inte att vi äter). Äta bättre kött men mera sällan. Istället satsa mera på grönsaksrätter och rätter med linser och bönor. Jag och Sander gillar linser och kikärter, men Arthur, och speciellt Micke, har otroligt svårt med det. Som tur är Micke ofta på jobb och Arthur kan vänja sig.

Hemlagat har jag lite tagit tillbaka. Jag vill inte behöva stressa med att laga allt själv. Jag sku ju kunna och har nog viljan, men jag blir inte en trevlig person. Så vi kan köpa färdiga semlor eller färdig mysli eller fiskbullar då och då. Hela världen fallar inte för det.

Igår laga jag en faktikst god linssås till pasta (jag älska, Sander åt bra med ketchup på och Arthur sa en massa fult om maten tills jag blev arg, usch var väl det vanligaste ordet). Om nån också vill byta ut lite kött så kan jag skriva hit det.

Hinna prata

Ibland känner jag mig ensam hemma med barnen, har stort pratbehov sådär överlag. De dagar jag pratar lite med andra vuxna märker jag också att mitt internetbehov ökar. Men jag ser ju Micke varje dag tänker jag, men så börja jag fundera på denhär dagen.

Han var hemma halv 1 inatt och kvart över 9 sa jag åt barnen att gå och väcka honom. Vi sa godmorgon och jag fixa mat i köket. En stund senare sa jag att han ska börja gå ut med barnen. Vi prata kanske lite kläder och stred med Sander om påklädnand. Han var ute. Jag laga mat. Arthur frös om händerna och kom in och fick nya vantar. Jag kasta en roskis åt Micke åt barnen. For på en långlänk, 10 km söndagslänk (säkert midnight run i augusti då det sist blev 10km). Kom hem, duscha och åt snabbt. Diskutera med Micke hur barnen åt och sa när de sku gå och sova. For genast iväg till butiken för att hinna handla före Micke sku på jobb till 2. Kom hem och han natta barnen som förstås sprang upp och nattningen blev katastrof och ingen unge sover och Micke for på jobb utan att vi han prata nåt. Igen. Och så jobbar han till 10, då jag sover, och far imorgon 7 och så ses vi igen halv 4.

Nå som tur ska vi köra till stan imorgon, då hinner vi prata några ord. Om förstås ungarna hålls lugna då.

Min tur

På torsdagen var vår 4e bröllopsdag. På torsdagen fyllde också Mickes bästa kompis 30 år. Micke hade pratat om att fara ut med honom och det var ok. Det han då glömt var att han också bett mamma komma hit och se efter barnen så att vi kunde gå ut och äta... Men det gick som tur jättebra att kombinera. Så igårkväll for jag och Micke till stan för att äta gott, dricka gott och ha det vuxen trevligt. Jag hade det supertrevligt. Supergod mat, 3 glas skumpa, 1 irish coffee och alias såg till det. Och jag vann i vår version av alias! Lite över gick nog mitt spelande =)  Och sen körde Micke hem 1-tiden och sen gick jag i sängen och sova brevid mamma och Micke gick på soffan. 6.40 när Sander vakna förde jag honom åt Micke och gick tillbaka i säng. 7 när Arthur vakna förde mamma honom åt Micke och jag fortsatte sova. Till 8.20!!! Vet inte när jag senast sku ha sovit så länge och när jag senast sku ha haft sovmorgon. Kanske på min födelsedag i september, om ens då... Sander skrek ju nog mamma helt galet när jag lämna över honom åt Micke men det lugna sig efter en stund.

Så jag fick igår äta gott, prata massor (älskar det!), dricka skumpa, behövde inte köra hem, fick sova i egen säng och fick sovmorgon. Micke stackarn kunde ta 1 öl, hamna köra mitt i natten, fick sova på soffan och fick snällt vakna 5 timmar senare. Då jobbar han dessutom idag 14-24. Men jag känner mig endå värd det!

På förmiddagen var det jomppa med barnen och eftersom jag inte orkat/hunnit laga nån lunch och alla var vrålhungriga efteråt blev det McDonalds och jag fick mig dessutom en riktig krabbisdagsmat fast jag inte hade krabbis. En big mac och chokladshake senare somna jag gott till dagssömn klockan 12 och vakna 1½ timme senare och var hur pigg som helst. Efter det har vi varit i pulkabacken och stordstädat. Har till och med dammat mattorna och bytt sängkläder och torkat damm från hyllor och fotoramar!!! Och bara varit glad och orkat fast Sander hade utbrott på utbrott före vi sku gå ut.

Vardagen

Jag har byggt en snögubbe. Arthur hjälpte lite till.

Nu har vi varit hemma i ren 1 vecka och nu känner jag mig inte mera utvilad och vardagen är ren tung. I början orka jag fint med barnen och var tålamodig men nu tappar jag nerverna igen nu och då. Helt som tidigare alltså. Några morgnar nu, sen söndag morgon joo, så har barnen vaknat 6-halv 7 tiden och det är helt okej. Sova går de vid 8 och det är också bra. Så 5-6 nätter tog det att få tillbaka rytmen. Men det att det känns tyngre nu är väl att jag har tent på torsdag (och jag missa ju 3 veckor undervisning så nu måste jag lära mig själv sakerna och det är ju jobbigare) och att Micke är borta 7 kvällar av 8 ända fram till nästa måndag.

På resan var jag 5 gånger på länk. Det var helt ok. Sku ha kunna vara flera men jag sku också ha kunnat bli slapp och inte göra nåt. Nu har jag varit slapp. 0 länkar sen vi kommit hem. Har inte alls lockat att jogga i snöslask och första dagen jag ens kände mig lite pigg var på söndag. Men nu känner jag mig som en boll och tung och har konstaterat att en länk är det enda som sku hjälpa. Men hann inte idag och nu är Micke ren på jobb. Och det var egentligen konstigt att jag var pigg på söndag morgon halv 7 för jag satt uppe och såg på UMK till 11. Hade hört både marry me och colliding into you på radion före och bestämt mig för att rösta på colliding into you. Marry me var så irriterande och fastna på huvudet. Men sen såg jag på UMK och konstatera genast att Krista måste gå vidare. Man fick en sån energikick av showen och eftersom jag också samtidigt titta på melodifestivalen (banan sången var helt härlig, skratta så!) konstatera jag snabbt att det nog är enda låten som sku ha passat in i den showen. Allt annat var bara så lamt. Och stackars Diandra. Så fin röst, men verka helt som om hon var så osäker på scen. Till och med jag vet (undrar hur?) att om man uppträder så ska man göra, stora rörelser så att det syns. Och där satt hon bara ut en slapp hand och den blev inte ens rak. Stackarn.

Annors är allt ganska som förr här nu igen förutom att jag eliminerat morgon tv tittandet. Det har varit så skönt med tv. Stiga upp, sätta sig i soffan, sätta på tv:n, söka tidningen och läsa den medan barnet tittar. Laga morgonmål åt barnet i fred och dricka kaffe i lugn och ro. Men sen har andra vaknat senare och också velat titta och sen har det blivit 1 timme eller 1½ på morgonen. Och sen var det ju ännu buu-klubben och alltför mycket tv. Så nu har vi gått till lekrummet på morgonen och det har funkat utmärkt. Barnet har hjälpt med gröt/kaffe och vi har läst böcker och sen lekte de jättefint tillsammans idag när jag läste tidningen (okej, de rev ut soffinnehållet men de stred inte). Så nu är morgon tv borta. Tror det är ett lugnare sätt att börja dagen för då vaknar men genast i lugn takt och blir inte degig i soffan.

Arthur pyssel

Såhär pysslar Arthur nuförtiden. Han rita själv bollarna till snögubben och klippte ut dem (jag laga armarna), han limma och klippte allt efter en modell på klubben. Solen tyckte han själv att behövdes dit. Sen ville han själv skriva sitt namn. Och det gjorde han. U och R glömde han så jag sa att U och R fattas och han skrev dem. Jag är helt sjukt imponerad, hade ingen aning att så små barn fattar sig på sånt. Fast han börjar ju nog vara stor sen endå. Kommer ihåg när parkmammorna med 1 år äldre barn sa att de flesta 4 åringar kan skriva sitt namn ren. Jag tycker att jag först lärde mig bokstäverna i skolan. Å tycker han bara annors om att skriva för det sätter han alltid med.

Sander 1 år 9 månader

Sander är ingen liten typ. I flyget från Koh Samui-Bangkok fråga en flygvärdinna var Sanders plats var. Senare kom hon och fråga hur gammal han egentligen är och hade svårt att förstå att han är under 2 år. Då blev han exakt 1 år 9 månader. Han och Arthur kan ha samma kläder och det är nog inte ens mera 10 cm som skiljer dem åt. På resan fråga alla om de var tvillingar, fast så jämnstora tycker jag nog inte de är.

Sander har en egenskap som jag älskar och det är hans uthållighet för att lära sig nåt nytt. Igår när vi var och skrinna fick han för första gången på sig skrinnskor. Skrinskor som var många numror för stora och som sitter fast endast med en dum länk. Men han sku skrinna och han sku inte ta bort skorna. Efter en stund så kunde han gå själv framåt med skrinskorna (det förstod Arthur i början av denhär säsongen) och han blev inte i panik/lessen fast ingen var brevid honom för att ta i när han sku falla. Han ger inte upp. Så var det också när han börja gå som 8½ månaders, han gjorde tills det gick. Vågar göra fast man inte kan. Och sen börja han ju ocksåsparkcykla som 1 år 4 månader och då gjorde han tills det gick. Tappar inte tålamodet och ger upp utan fortsätter tills det går. Själv är jag inte så men gillar nog den egenskapen.

Annors är han ju nog också bestämd och uthållig i allt annat också. Min antingen eller unge. Han kan gnälla och han kan skrika och han kan ropa på mamma 50 gånger i minuten. Om han inte vill nåt så gör han inte det. Om han inte vill ha bilskjortan på utan istället bamse så skriker han tills man förstår det. Med honom måste man ofta locka och lirka för att få honom att göra nåt. Om han inte är med på det så blir det inte till nåt. Han skriker. Och han skriker länge och ligger på golvet och är eländig. Sparkar och slår. Så det man vill att Sander ska göra så måste man få det att verka som en bra ide ur hans synvinkel, då funkar allt perfekt. När han är trött funkar inget och oftast är han då överdriven och svår att ha nån koll över. Men i och med att han lär sig mera ord och att det blir lättare att förstå vad han vill så kommer hans utbrott att minska. Ren nu när han skriker så säger jag att han ska säga vad det är han skriker åt så att jag vet. Och då kan det komma "ban"/"äpl" eller nåt annat han vill ha. Sen när man frågar att är det så? Så svarar han "Nä" och tystnar och ser om man går med på vad det är han vill. Jo säger han aldrig utan nä är jo. Inte säger han ibland för nej, men också nä.Så då är det ju lite svårt att veta.


Motoriskt gissar jag att han är långt, och språkligt också bättre än Arthur, men sen dethär med pyssel så är han nog inte alls intresserad av. Han målar och ritar och modellerar och gillar sånt (eller äter mest målfärg och dricker vattnet), men att bygga pussel har han inget tålamod med. Har ännu också svårt med enklaste barnpusslen och oftast tar Arthur biten och sätter den på plats. Han förstår inte att vända dem rätt väg och sätta dem i hålet. Han har nu först börjat få legoklossar på varann och andra klossar eller torn bygger han inte. Han kör bilar eller härjar. Böcker tycker han också om att lyssna på och de flesta Arthur sagor gillar han också.

Lite sjuk

För nästan exakt ett år sen satt jag sist på hälsostationens "päivystys". Det gjorde jag idag igen. Då vänta jag två timmar, idag över 1½ timme. Kan inte förstå att jag suttit 11 timmar i flyg med Sander för den 1½ timmen var ju jobbig. Men sen gick ju allt snabbt när jag kom in till läkarn. Sander har balanit (fri översättning från finskan och betyder att han har nån bakterie i snoppen som gör att den är röd och uppsvälld och att den varar massor). Så det förklarar säkert Sanders konstiga beteende. Han somna under lunchen idag när han åt skorpa och igår somna han under nattsagan. Inatt vakna han nog 4 igen på morgonen men jag fick honom att sova/vila till 5 före han gav upp och ren då verka han ha ont. Nå, nu ska snoppen få dropp 3 gånger i dagen och det tycker ju Sander att är jätteroligt!

Tidsomställningen

Tidsomställningen. Igår klockan 18 sov båda barnen. Då hade jag med hjälp av tv:n hållit dem vakna 1½ timme. Klockan 19 gick jag och sova. Klockan 3 sa Arthur att han sovit klart men jag sa att han ska sova lite till. Jag kunde inte somna om efter det. 20 före 4 vakna Sander och sku bort från sovrummet. Vi lekte och koka gröt. 20 över 4 vakna Arthur.

Klockan 6 baka vi bröd och 7 titta vi på morgon-tv och åt semlor. 8 gick vi ut och skotta snö och åka pulka. 10 åt vi igen lunch och 11-11.30 somna båda. Hoppas idag kunna hålla dem vakna till 7 och att de sku vakna där 5-6 tiden imorgon.

Denhär vägen är det alltid mycket svårare. Därför föredrar jag semesterresor österut, fast nu Ecuador är åt andra hållet. Men man vill ändå komma snabbt in i semestertid och det gör jag inte om jag far mot det hållet.

Dagisansökan

Idag har jag gjort nåt som jag haft på min to-do lista på länge men inte bara fått det gjort. Det har funnits nåt inre hinder men igår bestämde jag att nu gör jag det. Jag ringde daghemsföreståndaren och nu har jag satt in dagisansökan för båda barnen. Från och med 5.8 har jag sökt heltidsplats 16 dagar i månaden. När jag fråga om situationen så sa hon att barnen nog får plats där, men att jag får beslutet i maj-juni. Så i maj-juni ska jag börja söka jobb (och det lyckas ju säkert jättebra i dagens ekonomiska läge!). Jag ska nog ännu nåndag fara och kolla in dagiset men inte just nu då hon varna för spysjukor. Men vi har inte så mycket alternativ. De får gå på svenska (det var det första Arthur kolla efter samtalet) och det finns ett svenskt i Lojo centrum (3-4 km från oss) och ett i Virkby (ca 7-10 km ifrån oss). Mickes jobbresa är mot centrum och vägen till helsigfors är också mot centrum så det är helt fel att fara till Virkby. Desstuom kommer inte annat än dagis på fråga. Har sett så mycket slappa familjedagvårdare som bara sitter och skvallrar och inte har nån boss som kollar över dem. Dessutom tror jag ju att det är mindre stressigt för personalen om de inte behöver laga all mat själv och så. Sen är det också viktigt för Arthur att komma in i en bekant grupp som han kan börja förskola med och så (fast jag nu inte är så säker på att vi är i Lojo då...) Men nu var det gjort. 7 månader får vi ännu njuta av stressfria mornar men sen börjar allvaret. Är ren nu jättekluven över det (speciellt då det ekonomiskt säkert kommer att vara urdumt) men hoppas jag hittar nåt givande jobb så kommer det nog att bli bra. Arthur var nöjd då jag satt att man säkert också kan fara och skrinna från dagis (han är en sån skrinnare!).

Utveckling

På 2½ vecka händer mycket i barnens utveckling. Speciellt då man får sommar mitt i vintern.

Arthur, 3 år 4 månader.

Första dagarna i havet sa han att han är rädd och höll hårt om halsen. Efter några dagar simma han längss strandkanten själv med puffar på och händer i marken. Sista dagen gick han själv in i djupa poolen med puffarna på och flöt omkring där själv. Ingen behövde ens vara i poolen mera. Då hade han länge sagt emot och inte låtit någon släppa honom, men till slut våga han.

När vi for börja han intressera sig för bokstäver. Nu skriver han fint sin bokstav, A, och känner igen mångas bokstäver och skriver också Emil och Idas bokstav (mamma tror hela tiden att vår guddotter heter Ida...).

Han färglägger bra innanför kanter och har ritat massor under resan (hade med tuscher som lätt tvättas bort)

Sander, 1 år 9 månader.

Det har varit vinter länge och vi har inga trappor här. Men på Koh Tao var det massor trappor och Sander börja genast gå i dem själv fast de var höga. Man fick inte hjälpa.

Han fick puffar på då han några gånger föll i poolen när han inte var försiktig (Sander och sakta och försiktigt går inte ihop). Han börja jättesnabbt flyta omkring med dem själv. Han hoppa också mycket från kanter och då slängde han sig bara och sen fick man ta emot. Arthur var alltid noga med att man först höll i händerna före han hoppa.

Sanders språk har utvecklats massor. Han säger nu ibland 2 ordsmeningar. Som "sitta här". "murre, mamma komma!!!!!", "titta, mamma komma!!! och så säger han halt och kallt och äta och en massa annat. Ännu säger han nog nej när han menar jo.

Hemresan

En absolut favoritbild. Sista kvällen och jag och Sander ser på sjtärnhimlen som öppnar sig när man går ut från under träden.

Vi är inte så bruna som vi ser ut. Det är bara en mörk bild. Tror jag. Har varit svårt att inte vara brun-fokuserad utan konstatera att det är ok att vara i skuggan med barnen. Blev svårare mot slutet.

Samui flygfält efter incheckning

Där stiger solen upp.

 


Idag vakna Sander klockan 3 (8 thai-tid) och tyckte det var onödigt att sova. Så vi vakna då. Arthur vakna halv timme senare och ville ha angry-birds tattueringar som mamma köpt på flyget. För övrigt har angry birds varit resans ord. Första veckan gnällde Arthur hela tiden att han ville titta angry birds (från youtube) och sen har vi köpt angry birds boll, angry birds ballonger, angry birds figurer och säkert nåt till.

Men till hemresan. Vi lämna hotellet klockan 6 igår morse (klockan 1 på natten finsk tid) och for till Koh Samuis flygfält. Härligaste fältet i världen ännu också! Solen gick upp och sen börja störtregnet när planet sku lyfta. (annors har vi sett regn 3 gånger under resans första dagar). I passkontrollen låg Sander på golvet och skrek och sku inte samarbeta utan bara kasta sig. Sen kom skitlass nummer 1 och humöret lätta lite. Flyget till Bangkok gick snabbt och vi läste bok, sjöng sånger och fick morgonmål. I Bangkok blev mamma störd för vi hade inte fått bankok-helsingfors boardingcarden och hon kunde inte shoppa. Hann ändå köpa en stor sub smörgås som Arthur åt halva av före vi gick i planet. Sander åt nåt smått och drack chokladmjölk. Sander somna när planet lyfte halv 12 och Arthur titta på nån madagascar film och somna under den. Det var lugnt i 2 timmar. Sen börja hypermannen Sander. Hade mycket barn omkring oss och de var skönt. Han var jätte överdriven och hysterisk och sen efter några timmar kom äntligen ett skitlass och han kunde lite lugna ner sig. Hade med kokta ägg och nötter och mandlar som vi åt som mellanmål. Slickepinnar rädda mig när vi hade 3 timmar kvar och Sander for runt som en huvudlös höna. Shaun the sheep fick Sander att hållas på plats och som tur hade mamma kommit på att vi kan ta med kopp-nudlar till planet. Båda barnen åt varsin kopp (man får ju hett vatten i flygen!) och titta lite mera filmer. Sander somna just före vi sku lande och planet sänktes så snabbt att Sander fick ont i öra och skrek som en stucken gris. Tror det var enda gången han skrek, annors var han bara all over the place. Arthur var helt exemplarisk. Satt stilla och pyssla och rita och titta film. Efter 10 timmar blev han lessen när han inte kunde vara i min famn när jag måste få Sander att somna. Men det gick om när murre tala om angry birds tattueringar.

Så mina mat-tips för långflygningar med barn. Smörgås. Kokt ägg. Kopp-nudlar. Mjölk. Slickepinne.

Hemma i Lojo var vi klockan 19. Då hade vi rest i 18 timmar. Och hunnit med äktenskpaskris delux. Det var ju härligt att se sin man igen och barnen glada att se pappa. Men sen när man rest i 17 timmar med Sander (han är inte världens lättaste) så vill man inte börja installera bilstolar i sommarskor med barn som fryser och när man själv är trött och humöret inte är på topp. Då blir det kris. Och när det är kris så stiger också mannen upp halv 4 när barnen vaknar och jag sitter och bloggar.

Home

Detta är min fb status:

"är hemma efter att ha suttit 12 timmar med en vägg och golvklättrande Sander instängd i ett flygplan. Det var nog inte en lätt resa. Men Thailand var nog så värt det. Men nästa gång får nog Sander vara lite äldre och hoppeligen ens lite lugnare. Han lekte nåt som likna "vrålande hoppande lejon" på golvet ett tag..."

 

Hejdå

Imorgon 7.45 lämnar vi Koh Samui. Jag kommer aldrig att vara redo att lämna Thailand (kanske efter 1-2 månader) men jag är nu helt ok med det. Det är nog lättare att lämna koh samui än vad det sku vara att fara hem från koh tao. Jag blev så kär i det stället. Koh Samui kan jag nog skippa i framtiden, men nu är det sett och det är ju ändå Thailand! Idag ska jag ännu äta lite tom kha och räkor och grönsaker och sen spricker jag säkert.

Kanske blir det en moito med. Några moiton har jag nog hunnit dricka.

Jag ville ha mammabarn bild igår. Funka nog inte riktigt...

Lite pannkaka när vi besökte hysteriska chaweng.

Hemma läste vi pelle som godnattsaga.

Och alla var lugna och stilla.

En liten sammanfattning

Barnen springer på stranden

Snart är det roliga slut. Två hela dagar kvar. Sen kvarstår det värsta. 10 timmar dagsflyg med mina lugna stillasittande barn. Men det är så värt det. Det har varit underbart. Jag har inte läst någon bok (hade inte ens med någon), jag har inte legat ens en liten stund på en solstol (en gång låg jag på stranden i 15 minuter) och jag har inte haft sovmorgnar (Sander har vaknat halv 7 oftast). Men att sitta på stranden, bygga sandslott, kakor, bilvägar eller annat. Simmat i hav och pool och haft nån buse med i famnen. Ätit godare än god mat, räkor, bläckfisk, nudlar och fisk. Bara kunna vara. inte laga mat, inte tvätta kläder och inte fundera och stressa så mycket. Underbart. Värt varenda cent. (Och det har nog gått åt så massa pengar till denhär resan, och därför har jag bestämt att inte ens räkna, bara njuta och vara tacksam att vi haft möjlighet till det)

Varmt har det varit, just sådär passligt. I skuggan har vi ju mest endå varit. Men januari är annors bra thailand månad då det inte är för hett, sist var vi i mars och då var vi så passiva när det var så varmt. Långärmat har inte behövts här och byteslångkalsongerna har barnen haft på natten så att de inte ska skrapa sig så  (myggbett och sen har Arthurs veck klia ibland, säkert någo svettutslag). Barnen har älskat det här. En gång sakna Arthur sina leksaker men annars så älskar han värmen och att simma. Ingen av barnen har klagat över sina uv-dräketer eller ens ifrågasatt dem. Det har varit skönt när de haft dem så har man inte behöva akta solen så mycket. Bådas armar/händer blev lite röda någon dag men annars har de inte bränt sig. Med Sander har vi stridit mycket om lippisen men eftersom de inte haft solglasögon så har de fått ha dem på sig.

Jag älskar koh tao. Vattnet var så klart där och bara paradis. Koh samui har kanske varit lite miss, borde ha blivit längre på koh tao, nån natt till, eller kanske koh phangan. Hotellvalen har alla varit perfekta. Just vad jag förväntat mig. Men stranden vi nu är på, choeng mon, är nog en besvikelse. Unspoilt by mass-tourism läste jag före, men håller nog inte riktigt med. Grumligt vatten och fullt med turister. Majs och fruktföräljarna på stranden gillar jag, men resten sku få försvinna.

Barnen har varit bra resenärer överlag. När det gällt har de betett sig. Restaurangbesöken har ibland varit en utmaning och vissa förmiddagar har mest varit gnäll då Sander vaknat för tidigt. En resa till shoppingcenter sluta i kaos då allas nerver helt var slut. Men oftast har Arthur älskat allt och Sander varit ens lite samarbetsvillig ( han är ju ändå inte ens 2). Jag vill definitvit resa pånytt till Thailand med dem men då får Sander gärna vara i Arthurs ålder för Arthur kan ren sitta långa stunder och rita för sig själv och man kan diskutera med honom och på det viset underhålla. Då kanske det sku kunna bli koh tao (om jag bortser från båtresorna dit) eller sen nån lugnaare, mindre turistig ö med klart vatten.