Jag ska ALDRIG mera skriva nåt om vår sömn och att nån ens sovit lite och att jag sovit gott. För fy fabian, denhär natten är i min horror 3:a. Kanske den värsta till och med.
Arthur var som förbytt på eftermiddagen och kvällen, rätt ohanterbar. Sku inte somna och bara sparka men var trött. Han somna och sov 1 timme. Sen börja det. Han grät och grät (han gråter inte på natten, aldrig) och sku vara i famnen och nära och han väckte Sander en miljon gånger när han grät till mittiallt. Fick raseriutbrott vid första medicinen (pamol f), men ännu 2 timmar efter den grät han och kunde inte somna. Ont i öra sa han. Sen börja fighten deluxe. Hitta pronaxen och konstatera att det är vårt ända hopp, han grät så tröstlöst och sa aj, aj om örat. Men medicin sku han ju inte ta. Skrek som en stucken gris, allt vad han orka. Fick med tvång och våld tillslut i honom medicinen men då satt Sander ren och såg på blixten klockan 1 för ingen kunde sova i det skriket, säkert inte grannarna heller. Jag blev efter det med Arthur och sova i soffan, han sku ligga i min famn och sova. Han somna i nåt skede efter att jag blåst länge, länge i örat. Resten av natten vakna han med timmes mellanrum och störtgärt och sa aj, aj och att jag ska blåsa i örat, men han kunde ändå somna om. Har också hört Sander skrika med liknande intervall i sovrummet och var själv några gånger dit med. Halv 7 for Micke på jobb och då behövde förstås båda mig och skrikkalas deluxe var ett faktum. Sander är alltså också flunssig och stockad och hostig och har stegring.
Och om nu inte dethär Arthur nattgråtande med aj, aj och blås i örat är tecken på nån öroninflamation vet jag inte vad jag ska ta mig till. Han har ju så ont. Han var en dag feberfri och så kom dethär så kan det då inte ses som nån "jälkitauti"? Känner mig ännu också smått fundersam över att ha reserverat läkartid tills idag igen, men situationen har ju förändrats och jag är redo att ta medicinfight om precis vad somheltst om dethär slutar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar