Idag spendera vi kvällen hos Pedu, Tanja, Linnea och Emil i stan. Och Sander hade 0 utbrott. Och det är så skönt att få en paus emellanåt. Man hinner tänka. Hinner fundera hur man borde hantera dem. På basen av litteratur (joo, har studerat för länge och är bra på att skriva sådana meningar) så borde man ju hjälpa barnet och lugna ner sig, men har nog så svårt med det när precis ALLT är skit. För så är det ibland. Som imorse, han skriker åt allt. Vi gick på soffan, han smågrät och skuffa på mig att jag sku bort, jag gick bort och han skrek. Sen tala vi om skorpa och det ville han han. Jag gav en och han skrek. Jag sku låta honom sätta smör själv (oftast är det för att han vill göra själv), han skrek. Han skrek när vi sku äta gröten och sköt bort den. Mjölkpaketet höll han på att kasta omkull av nån orsak och när jag öppna fruktpureburken skrek han åt det med. Och tålamodet far så när man inte förstår vad det skriks åt. Jag försöker ju ändå förstå och lyssna men när det inte kommer annat än gnäll och skrik så blir jag ju galen. Så till slut ligger han ofta på golvet och skriker och sparkar och jag gör mitt och försöker hålla mig lugn. Han skriker ofta mamma, mamma, mamma nonstop. Men sen när han skriker amppu så tar jag honom och han lugnar sig.
Men nu när jag tänkte efter så tror jag att det sku vara bra att ta honom i famnen genast då "allt är skit" börjar. Ta i famnen och lugna och försöka reda ut saken, om jag nu hjälper honom att genast lära sig lugna sig så kan han senare själv reglera sig och lära sig det. Nå, så är det ju lätt att tänka nu då han inte haft utbrott på en halv dag. Sen vet jag ju nog också att det är viktigt att inte ge efter för honom i viktiga saker (som t.ex att man inte får äta diskmaskinstabletten) så då får det nu skrikas.
Och jag förstår nog varför vi fått ett barn som Sander. Det är för att jag ska förstå att det inte är föräldrarnas fel att barnet skriker och att det väl kan hända att barnet inte egentligen har nån nöd. Vissa barn är bara skrikigare, envisare och högljuddare än andra. Har alltid varit så känslig för barns skrik och tänkt att föräldrarna inte orkat vara tålamodiga eller ge barnet kramar. Arthur har mest bara blivit lessen och skrikit att han vill i famnen. Famnen har varit målet och sen har allt blivit bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar