Dagisstartstankar

Nå hur går det nu då? Hur känns det? Och ja. Jag vet inte. Ett enda buller inuti mig. Eller inte buller men lite oro men samtidigt hopp och samtidigt ovisshet och osäkerhet. Och jag gillar ju att veta hur allt ska gå och är otroligt otålamodig.

På måndag var jag med Sander och Micke med Arthur från 9-11 i dagiset. Sander var nu lite borttappad men inte klängig. Arthur höll fast i Mickes ben hela tiden de var ute på gården men sen inne så mjukna han och börja leka med leksakerna. Idag var Micke med Sander och jag med Arthur och vi var idag till efter lunchen så att de åt där. Arthur börja ute på gården och han var så klängig och när de lekte så våga han inte säga nåt och höll krampaktigt om mitt ben. Men sen gick vi in och han försvann och han behövde mig inte till nåt mera. Jag höll mig undan och han lekte på och i stunden före maten så våga han till och med prata i gruppen och jag var inte ens med där, inte heller under matstunden. Mat åt han nån sked av för den tyckte han inte om. Sander hade heller inte ätit nåt och haft svårt att sitta stilla. Sen flög det också lite saker ute när Sander inte fick leka i stora rutchbanan och klätterställningen...Imorgon stannar de igen över lunch men då ensamma, så vi far bort nångång på förmiddagen när Arthur är redo och sen söker vi efter lunch. Sen på torsdag blir de första gången över vilan och sen paus till måndag då de får börja vara 9-14 de dagar Micke jobbar, alltså 2-3 gånger i veckan.

Och det verkar gå bra men ändå så är det rätt omvälvande i kroppen, min kropp. Så mycket frågor och osäkerhet. Jag vill inte att de ska skrika och vara ledsna, inte alls. Jag vill inte att de ska få hysterisk gråtattack och sen inte få förståelse. Vilan funderar jag ju över med, Arthur vill stanna där (fast han nu aldrig vilar) och väntar på att få bli där över vilan. Men vad gör de sen när de är ledsna i sängen och springer bort och inte hålls tysta. Binds de då fast? Eller hur i hela fridens namn får man 30 barn att vila samtidigt i samma rum? (Både lilla och stora sidan vilar samtidigt). Och så funderar jag att är det nu vettigt att de är där enda till 2 då när jag ändå är hemma, fast jag sku söka 12 så sku jag få mycket jobb sökta. Men då blir det stressigt att få trötta barn hem och alla är på dåligt humör (som idag) och då blir steget större när jag nångång hoppeligen hittar jobb. Fast jobbsökningen går nog också trögt. Förutom att jag länge hade fel telefonnummer i CV:n så sökte jag idag jobb som "huolitsija" och jag har på 3 ställen (ansöka och e-post) lämnat bort ett i och skrivit "huoltsija". Så det jobbet får jag nog inte. Igår sökte jag ett drömjobb inom logistiken men det söker också säkert tusen andra. Mitt jobbsökarsaldo ligger nu på 21 fast just nu kör jag med att söka allt jag kan så att sannolikheten är större att jag får nåt (för om jag inte sökt så kan jag ju absolut inte få nåt). Och nu söker jag jobb och vill så ha ett, men sen kommer jag så att hata att vara borta hela tiden och inte hinna se barnen nåt. Jag ser inte situationen med småbarn, dagis och 2 heltidsjobb som ideal. Dagiset är inte en ideal lösning med mycket barn och lite personal men det är en helt ok lösning. Jag vill jobba och i nåt skede måste ju barnen komma in i samhällets system och lära sig gilla pasta palermo. Och sen att lära sig vänta. Det kommer de nog att lära sig där och det kan vara ganska chockerande för dem. Hemma väntar de ju nästan aldrig. Och där är det 1-2 som klär på 12 barn och sen först går de ut. Och vad sen när alla 27 barn är i Arthurs grupp och de ska vänta att gå in?!

Och jag måst ju inte börja jobba. Men jag vill och jag tror också att det är bra för Arthur att få kompisar och ha barn att leka med. Och han sa helt själv idag när vi kom hem att han tycker om dagis. Men ändå är de trötta och det är mycket gnäll och överdrivenhet. Och Sander är ju på inget sätt superliten längre. Han är ju 2 år 3 månader. Och han har sällan gråtit efter mig eller nån, men det är mera det att jag fattar honom så bra och han är ju lite krävande nu med kastande och utbrott och så och jag sku villa vara den som lär honom vad som är rätt och fel före han far ut i världen. Arthur har ju ren fått lära sig vad som är ok och fattar sånt ren ganska bra (fast förstås gör han fel men då vet han nog på nån nivå om det) annat är det med Sander.

Alltså mycket tankar inom mig och så är det skön sommar och allt. Och jag är mycket trött. Länksaldot för juli var också uruselt. Eventuellt 5 länkar de senaste 3 veckorna. Nå, idag gjorde jag en och det var skönt. Och nu ska jag snart i säng så att jag kan ha väckning 7. Vardag. Suck. Livet. Suck.