Jag är stark och bestämd. Det är jag som bestämmer och leder vägen när barnen har det svårt. Det härliga sommarlovsföräldraskapet där barnen fått bestämma själv en massa och där jag låtit en massa saker gå förbi är nu slut. Sommarmatens tid med broilerbiff, korv, majs, potatis och sallad är förbi. Nu får barnen vänja sig vid kållodor, broilersåser, lasagne och puresoppor igen. Barnens kräsenhet ska inte vara ett hinder för min matlagning.
Och dagis. Nu är det så att jag måste får jobb sökt (och tydligen också bloggat) och jag kan inte göra det om jag ska se efter barn, laga mat, reda ut gräl och så vidare. Nu är det bara så. Mitt jobb är att söka jobb och det är ett heltidsprojekt. Min älskade förstfödde blev idag tvingad att bli på dagis då ena skötaren höll i honom med våld medan han klöste i mina kläder att jag inte sku fara. Besvikelsen var så enorm för honom och jag förstår det så bra. Jag hade ju sagt att jag sku vara där tills han var redo att jag far och det var han ju inte just då. Men jag måste föra in Sander till hans sida och det ösregna och jag hade inga regnkläder, inte Sander heller. Och sen så vänta han ju så på att hans kompis Lucas sku komma ut, hans käraste kompis på dagis, men han blev sen inne för han hörde till en annan grupp och sku då bli inne. Så det blev en låst situation men jag var stark och konstatera att jag just då måste vara det. Efter att dagis var bäst i Arthurs ögon i en vecka var det i morse bara skit, och så kommer det nu att vara en tid. Men det är nu ett måste. Inget alternativ finns. Jag är stark. Och jag var stark när jag satt inne med Sander och titta ut hur Arthur klamra sig fast i skötarna. I en halv timme var han fastklistrad i henne och lyfte inte huvudet ens en cent. Mest besviken är han väl på mig men nångång kommer det ju ändå besvikelser i livet och det ger ju en massa att se att man själv klarar sig genom dem, att världen fallar inte och det finns andra man kan söka tröst hos. Sen när jag smög iväg gömd under huvan på rocken så lekte han ren och var inte mera fastklistrad i nåns ben. Dagen kommer säkert att vara lång och tung för Arthur tills klockan 14.15 då jag söker dem men nu är det såhär. Jag bestämmer och jag är stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar