"Nej, mamma, inte nu. Nej mamma. Nej. Inte nu. Nej mamma!"
Det var vad Sander skrek när jag med kraft flytta över honom från min famn till en av skötarnas famn och när jag gick till bilen var det bara gråt och skrik jag hörde. Han ville att jag sku gå snart. Men jag hade ren sagt snart länge. Och jag var där med honom i en halv timme för att han sku komma in i det. Men han ville inte att jag sku gå. Int vill han bli där utan mig. Igår hade han ätit mat men nog gråtit ofta. Och det känns så fel. Han saknar mamma och han saknar Arthur. Hittills har de inte ännu varit tillsammans ute på gården och inne så ser han när Arthur går ut från vilan till sin egen sida. Så jag konstatera att det kommer inte att komma en bra tid för mig att gå. Han kommer ändå att bli lessen. Och idag har jag tandläkartid så hem kan jag inte ta honom fast det nu är det jag mest av allt sku vela. Men kanske jag ändå borde stannat en stund till, kanske det sku ha gått lättare då. Fast det enda ordet han sagt idag har varit nej, så tror allt bara sku vara nej.
Men Sander är så odagisfärdig som det bara går. Och om han sku vara första och enda barnet så sku han säkert inte börja dagis nu. Bara på grund av att han föddes som andra måste han nu forslas in i nåt som inte alls passar honom. Och jag sku ju kunna vara hemma. Men jag sku vela få skolan klar.
Jag hoppas han inte gråtit hela dagen. Jag hoppas att han ätit. Och ja hoppas att han inte tappar tron på att mamma är snäll och vill honom bara väl. Och sen är det bara 5 timmar (men oj vad 5 timmar kan vara långt för en liten). Men tänk om han ännu gråter?!
Och nu måste jag sluta angsta och hitta nåt jobb/praktikplats. Han vänjer sig nog. Och när han kommer hem ska jag ge honom all min uppmärksamhet. Fast nu känner jag mig nog ändå som världens sämsta människa.
5 kommentarer:
Min son, även han yngst, började dagis tidigt. Ända fram tills idag, då han är lite på 4½år, har han gråtit och varit ledsen vid lämning. Varje dag har jag fått ge han i famnen till personalen när jag ska gå. Det har inte spelat någon roll om jag suttit med 5 minuter eller 25 minuter, samma sak ändå.
Jag lärde mig att det var bäst att gå snabbt. För han var ledsen även så länge jag satt med. När jag väl gick så tog det oftast inte så länge innan han blev på bra humör igen.
Idag går han in själv och vinkar glatt när jag går. Men det tog tid att komma dit.
Det kommer nog att gå bra så småningom. Förra hösten började 9 nya barn i min grupp på dagis (lilla sidan) och några hade nog väldigt svårt i början. I nåt fall tog det någon vecka och i nåt annat nån månad innan barnen riktigt hade slappnat av och gärna kom till dagis.
Fastän du i princip skulle kunna ha Sander hemma ännu så tycker jag att det låter bra att han börjar nu medan du ännu inte har något jobb så att du kan ge honom extra mycket tid. Du skulle väl ändå snart vara tvungen att börja jobba, så då måste han ändå börja på dagis. Och en del barn behöver bara mera tid för att vänja sig vid dagislivet.
Sen är det bra att ha en bra kontakt med dagistantera så att ni tillsammans försöker göra det så lätt som möjligt för honom. Har de egenvårdarsystem där? De kanske redan har så, men det är alltså en dagistant som blir som barnets "dagismamma/pappa". Kanske det skulle vara bra för Sander att på dagis ha en specifik vuxen att ty sig till.
Jag önskar er i alla fall lycka till med dagisstarten och kom ihåg att det nog blir bra i sinom tid!
Tack så jättemassor för kommentarerna. Varit en hemsk dag och då är det härligt att få kommentarer.
Ela: Låter superjobbigt! Men bra att du visste att det blev bra bara du gick. Jag hade också hoppats att det sku gå så, men Sander är uthållig. Men bättre måste det ju bli. Dethär var väl dag 8 och nu börjar han väl förstå att det är på riktigt.
Sofia: Oj vad jag tycker om att höra sånt av såna som jobbar med det. Var det så att alla sist och slutligen vande sig med det? Kommer du ihåg hur länge det tog för den som det tog längst? Och fanns det nåt som underlätta det?
De har inte nåt egentligt egenvårdasystem vad jag vet men en av skötarna var hem till oss och hon har i början tröstat mycke. Men nu har han egentligen gråtit och tröstats av alla och är helt ok med dem. Idag hade han också tagit en skötare från Arthurs sida och kramat henne och ropat mamma åt henne, så de flesta famnar verkar duga. Men de har två andra nya där också denhär veckan och det har varit en massa gråt och de har haft händerna fulla. Sen sprider ju sig också gråtet. De har också kollat vad han gillar och idag hade de gett Blixten bilder att måla när de vet att han gillar det. Sen finns våra foton på väggen och dem har de tittat på. Sen vet jag ju också att han är jättemycket. När det är dåligt så är han högljudd och protesterar och när det går bra så går det bra.
Men ännu så funderar jag om jag ska låta Micke lämna på måndag. Han är nu extremt mammig och har varit länge och det sku säkert vara lättare att slita sig från pappa.
För den ena (2,5 år) som det tog länge för tog det kanske 2 månader, men det var inte svårt varje dag och inte hela tiden. Svårast var det oftast då föräldern skulle gå, vid maten och vilan. Men under dessa månader så såg vi hela tiden en förbättring, både i och med att barnet vande sig mer och mer och då vi lärde känna hen bättre. Sen råkade det sig så att det här barnet fäste sig lite för mycket vid en i personalen och det tog sen ett tag innan hen accepterade de andra, men det är en annan historia.
Det som mest hjälpte var nog att alla vuxna var lugna, bestämda och trygga. Vi pratade mycket med föräldrarna, som nog också hade det väldigt svårt och försökte hitta en gemensam strategi. Oftast gick det bäst då föräldern gjorde ungefär på samma sätt varje dag vid lämningen. Så att det blev som en ritual och så visste barnet när föräldern skulle gå.
Det låter ju jätte bra att där finns foton på er och att de försöker lära känna honom och hitta sånt han gillar! Det kommer nog att bli bra! Och det låter ju bra att testa att pappa lämnar istället så får du också pusta ut lite och samla krafter.
Ett sista tips såhär från personalsynvinkel så funkar det ofta bäst om föräldern t.ex. kramar barnet, säger "nu ska mamma/pappa gå, mamma/pappa hämtar på eftermiddagen. Mamma/pappa älskar dig" och lämnar barnet till en ur dagispersonalen. Fastän det känns hemskt och barnet gråter så går det ofta om sen då föräldern är utom synhåll. Och du kan ju alltid ex. sms:a dagiset och fråga hur det går så kanske du själv också kan vara lugn.
Lycka till!
Tack för långt svar! Och jag måste nog säga att dagispersonal gör ett sånt otroligt jobb. Hade inte förstått eller tänkt på det förr. Där får de vara och höra skrik och få sparkar och hållas lugna och samtidigt få resten av gruppen att fungera. Helt otroligt jobb!
Skicka en kommentar