Tredje och sista förlossningen

Här kommer den långa stoorin om min förlossning. Skriven 7 tiden på lördag morgon.

”Nu sitter jag här igen. I en sjukhussäng tidigt på morgonen då jag egentligen borde sova, men  när det bara inte går. Jag är så hög av förlossningen än att det inte funkar. Dessutom skiner solen in och det är ljust som aldrig förr. Men Micke sover och det gör också lilla prinsessan.

Min tredje förlossning är så otroligt lik min andra att det är helt skumt. Både Sander och flickan var extremt punktliga och föddes på den beräknade dagen, i 40+0. Sander nog nästan 23 timmar tidigare 01.10 och flickan 23.49. Annat som är lika är att jag födde båda utan medicinsk smärtlindring och att båda kom på kvällsnatten. Min tredje förlossning börja egentligen natten till fredag. 2 tiden kände jag de första verkarna som tog i ryggen och det kom 1-2 såna i timmen, ibland med längre paus. Jag sov men vakna nog av värkarna men kunde vila rätt bra. Visste att jag behövde det. På morgonen vakna Arthur när Micke for på jobb och han sakna pappa så och var lessen och när jag hade honom i famnen kände jag hur nåt rann i underbyxan. Slemmigt och genomskinligt och vått. Fick under några timmar byta flera par underbyxor för de blev helt våta och på wc:n så rann bara slemmet. Det var helt nytt för mig med att jag märkt slemproppen men jag visste nåt var igång. Jag vila på förmiddagen när barnen lekte, jag gick och gå med Sander och vagnen för att vara i rörelse och sen vila jag när Sander vila men då var det ren obehagligt när värken kom och jag låg ner oförberedd. Vi åt mellanmål och jag var rätt irriterad, börja dra mig inåt. Efter 3-4 på eftermiddagen, kanske halv 4 börja det kännas och komma oftare sammandragningar. Var bara tyst under sammandragningarna och ville inte prata. Ville fara hem men mamma var på höåkern och Micke sku sluta 4. När Micke kom kvart över 4 så konstatera jag att jag inte mera är i körskick så vi sku fara med en bil. Fick sen tag på mamma på höåkern och hon körde till stugan som en galning. 

Vi var hemma i Lojo halv 6 och vi börja klocka värkar. De vara oftast 1½ minut, ibland 2min och ibland 1 min och kom med 7-8 minuters mellanrum. Om det kom en mild värk emellan så var nästa helt hurja. Micke var nervös och skratta massor och jag blev så nervös på honom för det gjorde så ont när jag å börja skratta eller mista koncentration för att han skratta. Kvart över 7 gick jag hemma i duschen. Låg på en pall och hade het dusch på ryggen. Ryggen gjorde så ont. 8 kom doulan och en stund senare kom jag ut ur duschen. Hon hade med en jomppaboll som jag satt på framför tv:n. Lite före 9 börja det kännas eländigt i ändtarmen när det klämde på och så börja jag känna mig illamående och det gjorde jag ju sist också nån timme före Sander föddes. Så lite efter 9, kanske 20 över så packa Micke sista i kassen, hämta bilen och vi körde genvägen till sjukhuset, tog kanske 3 minuter. Fick bara en mild värk i bilen men sen en ännu värre utanför sjukhuset. Stod utanför och bara skrek. Hade då börjat gorma ”aaaaaaa” och det hörde nog hela Lojo. Fortsatte med det inne och säkert har alla hört det. Ändå uppskatta jag inte Mickes skämt om att det hördes till kafeterian. 

Kvart före 10 tycker jag att hon kolla hur öppen jag var. 5 cm och allt var ännu långt bak. Vi gick genast till förlossningssalen, nummer 1, där största badet fanns, och där tog hon hjärtkurvan. Jag satt på bollen och yla. Hon tappa upp vattnet till badkaret för jag hade en tanke om att föda i vattnet och det sku jag ha fått för hon hade den kunskapen. Det tog länge att få dit vattnet så gick i skållhet dusch på jomppabollen igen. Hon tala nåt om ”aquarakkulan” men det kommentera jag inte för orka inte ta ställning om jag ville byta ut en smärta mot annan. Ibland hade jag kontroll över värken, oftast inte alls. Kändes eländigt i rumpan och jag motarbete nog med att spänna den. Sen hoppa jag i badet, kanske halv 11. Det var skönt så länge jag inte hade sammandragning men sen när en sån kom så visste jag inte hur jag sku vara. Hitta ingen bra ställning och skrek mest. Jag behövde kunna röra på höften och det gick inte. Spydde också där och mådde dåligt och frös ihjäl när kroppen var ovanför ytan. Kom bort efter 2-3 värkar och gick i duschen igen. I badet kolla hon om jag öppnat mera och om man sku spräcka hinnorna men det hade inte hänt nåt mera. I duschen fick jag 5 akupunkturnålar i huvudet och det kände jag inget av. Har ingen aning vad effekten var men såna var nu där. Fortsatte i duschen och vråla ”aaaa”. 11 tiden kom jag bort av nån orsak, jo för jag ville ha gungstol (det hade de inte, konstigt nog) och ville vila kroppen lite för jomppabollen börja kännas i benen. Jag ville luta mot nåt. Vi lyfte sängen högt, högt och jag luta dit stående. Då kom sammandragningarna tätt och jag börja tappa modet. Eller hade gjort det i duschen ren tidigare. Hon tog hjärtkurva igen 11 och jag skrek. Försökte uppmuntra mig med att det var sista gången och att min kropp kan det men egentligen ville jag bara ge upp. Börja skrika ännu högre för att ta övertaget på vräkarna och visa att jag har kämparglöd. Vråla bara mitt jäkla ”AAAAAAAA” och det hjälpte alttid lite.

Där halv 12 så har jag haft många värkar på varann och nu vill jag ha bort hinnorna för jag orkar inte mera. Men så känner hon och jag är helt öppen och vattnet har gått i nåt skede (antingen då i badet eller duschen). Det är hemskt att ligga ner den lilla stund hon kollar och jag har ingen kontroll då. Hon ger mig lov att krysta och jag går ner på pall. Då blir det lite längre paus mellan värkar och jag andas ut några gånger. Sen börjar de längsta 9 minutrar. Jag krystar och klämmer och vrålar. Hon konstaterar att jag vrålar ut all kraft och jag ändrar taktik: att genomleva smärtan när nån skär sig ut genom en. Det gör ont, ont, ont och det bränner. Jag talar om 10 krystningar till men tror det sen blev 2-3 och sen var huvudet ute och sen lite paus och sen kom kroppen. Och sen kom chocken. Vi kolla genast kön och jag kunde inte fatta att det var flicka. 

Det var lugnt, jag var glad och stolt och nöjd och lyckligast i världen. Navelsträngen fick pulsera fritt och vi flytta till sängen. Moderkakan kom ut hur smärtfritt som helst 10 minuter efter barnet (utan nån oxytocin spruta) och det skedet var så mycket lättare denhär gången, förr har jag upplevt det smärtsamt. Sen låg jag i sängen med babyn på brösten och kolla tusen gånger könet. Hon tog snabbt brösten och sög sen där medan vi drack te, åt smörgås och drack vatten. Doulan for hem, Micke somna i stolen och jag var världens lyckligaste. Mamma åt 3. Mamma åt 3 som kommit precis då vi velat och med graviditeter och förlossningar som i en dröm. Min kropp är bara menad för det. Men nu var det här. Sista förlossninge och graviditeten och jag är klar. 

Och fan vad stolt jag är över mig som klarat det. Det var helt förfärligt men kändes så värt det.” 

Måste ännu bara tillägga att ren igår, 36 timmar senare kändes det inte mera av mellan benen, hade inga styngn eller sår och allt var bra där. Livmodern drog snabbt ihop sig och ren igår var den  långt nedanfö naveln och graviditetsmagen var genast borta (nu är det degmagen som gäller igen). På lördagen var eftervärkarna grymma och jag åt massa panadol för då orka ja int med ont mera men sen blev det också hanterbart.