Nu måste jag tycka en sak och det är en sak som kan vara lite trampande på tårna. Och det är dethär med "snälla babyn". Många i min närhet använder det men jag är ändå alltid lite fundersam, kanske för att jag inte fattar.
Så, man talar ju om snälla babyn. Med det menar man väl nån som sover gott, inte skriker mycket och är "snäll". Men vad är då babyn som inte är snälla? Jo, de är väl då dumma (för motsatsen till snäll är dum, väl?). Och här går det snett för mig. För en baby kan ju inte vara dum, för dum är man på flit och har då nåt inbyggt dumt i sig ren från födseln och det tror jag inte på. Omgivningen kan göra en dum, men som baby är man ren från sånt och har bara behov som man vill ha tillfredställda och kräver att få dem tillfredsställda. Sen är ju temperamenten på babyn olika men det att man har ett visst temperament gör ju inte heller en dum. Så om babyn inte kan vara dum så kan den inte heller vara snäll, för snällhet är för mig en avsiktlig handling och en baby gör saker enbart utgående från sitt egna behov.
Och annars också om ordet dum. Det finns på listan över ord jag undviker (likasom lyda). Ingen i vår familj är dum och ingen kommer nånsin att vara det. Jag undivker att säga att man gjort dumt utan säger att man gör fel. Barn gör ibland fel och förälderns roll är att lära vad som är rätt och fel. Om jag sku säga att man gjort nåt så säger jag kanske tokigt eller nåt som är lindrigare än dumt. Att vara dum måste kännas så eländigt och det vill jag inte att mina barn ska behöva känna eller tro för det är ju då inte sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar