Vår lördag idag.

Imorse vakna jag med barnen i vår säng klockan  8.43. Då hade Micke just kommit hem från nattur. Vanligtvis vaknar vi inte så sent men vi såg alla på Voice of Finland igår och barnen somna först 10. Sen vakna Sander en miljon (nå kanske 5) gånger under natten och han sku i famnen och vaggas och skrek bara åt allt annat. Så Sander håller på att bli flunssig igen. Det börjar alltid med grymma nätter. Yes! (Men nu ska jag inte få hans flunssa för jag ska jogga om en vecka!!!)

Sen åt vi snabbt morgonmål och for iväg till lördagsjomppan som börjar 10. Hemma var vi igen 11 och åt. Jag fick så på nerverna efter att båda i sin oaktsamhet fällt ut fulla mjölkglas så jag gick ut för att lugna mig. Barnen fick äta själv och när de ätit färdigt jaga jag bort dem och tog itu med mjölköversvämmningen. Jag hatar att vara städtant! Sen var jag så trött så vi såg på bamse men halv 2 packa jag Sander i vagnen för han måste vila och Arthur fick ta cykeln och vi for till Karisma loppiset. Första gången gående/cyklande och det gick bra. Köpte en bil åt Arthur (som barnen stridit om resten av dagen), lite duplon, en traktor och en skjorta åt vardera barn. På hemvägen vakna Sander och hade kisat ner sig i vagnen så vi kom snabbt hem (hade som tur bytesbyxor med så han fick torrt på sig genast).

Sen väckte vi Micke och gick efter det ut på bakgården och klippa buskar. Barnen lekte i sandlådan. Sen fixa vi grillen i skick. Gick (barnen cykla) till siwan efter korv och majs och så grilla vi årets första korv. Efter det satt vi ännu bastun på. Och medan den värmdes upp smygbaka jag en kladdkaka som jag just nu ska gå och avnjuta medan Micke nattar barnen.

Imorgon ska vi till stan. Fundera ännu om vi ska fara tidigt och gå på barnmässan eller bara vara i Lojo då och gå på vårmarknad. Barnmässan verkar som ett jättestressigt alternativ just nu så det blir nog kanske bara Lojo.

Sander och cykeln och 4 km

Sander fyller 2 år om 10 dagar. Idag gjorde jag en sparkcykeltur med båda barnen. Det var en 4 km länk. Och Sander, han bara sparka på. Inget klagande, inget att ge upp. Utan han bara cykla på. Jag sprang brevid och skrek "titta framåt, hålls på sidan, bra, fint, stanna, vänta, titta framåt, akta!" och barnen bara cykla. Jag sku aldrig rekommendera nåt annat än sparkcykel åt blivande 2 åringar för med såna så kan de faktiskt själv ta sig framåt. I till och med 4 kilometer.

Min viktresa

Denhär texten har jag skrivit under en längre tid. Jag hade ren bestämt att den får bli opublicerad. Men sen såg jag idag Seportage hungrig på yle 5. Där tala Sofia Torvalds och hennes dotter om hennes ätstörning. Och då ville jag nog ändå berätta min historia: 

Jag läste att jag som 12 åring vägde lika mycket som jag vägde när jag börja vänta Arthur. Jag var 6 cm kortare då och ännu bara ett barn och på det året hade jag dessutom gått upp 13 kg, men också växt 9 cm. Ett år senare vägde jag 6 kg mera, som 13 åring som nyss börjat högstadiet. I nåt skede av 7:an steg vikten till över 90 kg. Men den sommaren, den första sommaren i högstadiet så börja jag fokusera på vikten och utseendet. Jag börja gå mycket och äta mindre. När jullovet började på 8:an så hade jag gått ner ca 12 kg på halvt år. Den trenden fortsatte och hösten när jag började 9:an hade jag gått ner 12 kg till. Det var nästan 25 kg på lite på ett år. Och det var inte friskt. På 9:ans höst har jag också skrivit att jag gick hos människor: psykolog och näringsterapeut för att tala. Den hösten levde jag i 2 veckor på 500 kcal och jag sprang och träna hemma varje dag. Jag åt mycket babyfruktburkar, grönsaker och rågbröd. Fett var det värsta jag visste och en gång kunde jag inte äta räkor för de innehöll 0,8 gram fett/ 100 gram. Det var under denhär tiden jag blev vegetarian. Jag mådde inte bra och vägde mig varje morgon och kväll. Har dagböcker från den tiden och har varje dag skrivit upp vad jag ätit och vad jag inte borde fått äta. Jag räkna kalorier och jag visste exakt vad som fanns i vad. Om jag inte visste kunde jag inte äta det. I nåt skede av högstadiet tog jag med egen mat till skolan, det var ris blandat med musslor och jag hade vägt allt på vågen så att jag visste att portionen innehöll 200 kalorier. Senare tror jag att jag skippa helt att äta i skolan. Och jag behövde ju nog maten, men när jag hade beslutat mig så stod jag för det. Jag mådde inte alls bra och i nåt skede önska jag i smyg att nån sku tvinga i mig mat, för då sku det inte ha fallit på mig, det sku inte ha varit mitt fel att jag inte lyckats utan jag sku ha kunnat skylla på nån annan. Och nu försökte mamma ju. Jag fick genast pengar om det kunde tänkas gå till nåt som mat, hon tjata och tjata. Men jag gav inte upp, fast jag tror att om hon sku ha tjata lite till och tvingat mera så sku jag nångång nog gjort det.

Så då hade jag varit rund och fet hela lågstadiet och under högstadiet gått ner över 20 kg och mådde inte bra. Varför? Nå, min pappa dog ju när jag var 6 år. Mamma var ensam med oss och jobba mycket och köpte mycket godsaker åt oss. På fredagar bruka vi ha en megapåse med bullar och bakelser hemma. Eller var det månne efter att hennes fästman dog några år efter att min pappa dött, han som var så snäll och som bodde med oss. Och kanske det inte alls hade med dödsfallen och sorgen att göra utan det att det blev så mycket godsaker och så lite mat. Mamma tyckte inte om att laga mat och det blev mycket färdiga pizzor och hamburgare. Och sen bodde vi på butiken och med en kod så kunde vi köpa vad vi ville därifrån. Vi smygköpte sjuka mängder godis (fast nu måst ju mamma vetat men hon lät det vara). Mamma har också alltid haft on-off förhållande till mat och ätit massa sött, hon sku kunna leva på det. Dålig kost tror jag var orsak till att jag blev så fet som barn, men det fanns förstås en massa bakom det ätandet.

Då när jag var liten var man inte medveten om att vuxnas prat om storlek förs över till barn och jag har haft en mamma och en släkt som ofta pratat utseende och att de är för feta och stora, varit på dieter och ätit annorlund och allt för att gå ner i vikt. Jag tror att det är en delorsak varför jag blev så "obsessed" över vikt. Sen flytta jag ju från litet lågstadiet till stort högstadiet och det är ju inte okej att vara rund och då i den åldern börjar man prata vikt och utseende på ett helt annat sätt. En annan orsak var väl det att jag alltid varit duktig och sen också i vikt och utseende ville vara det. Jag ville också vara bra på att gå ner i vikt och nu fanns det ju också en konstig önskan om att bli sjuk på riktigt. För jag var ju inte sjuk på riktigt, jag hade varit överviktigt och sen gått ner en massa. Mamma prata om att jag var sjuk och hade ätstörning men jag tyckte förstås inte själv det, kanske också på grund av att jag aldrig hade ett BMI under 20 eller 18,5 eller vad det nu sku vara. Men i huvudet så tror jag nog att jag mådde helt lika dåligt som en människa med en "riktig" ätstörning.

Nå. På ettan i gymnasiet drack jag alltför mycket och oroa mig ännu över vikten. På julfesten träffa jag min första pojkvän och på våren gick jag upp massor, våren före jag sku på utbyte till Ecuador. Jag hade mist självdisciplinen och jag kunde inte mera hålla min kropp från mat. Min kropp hade svält under en lång tid och det gick inte mera. Den sa stopp. Ännu idag så kan jag inte ha min kropp och hungra för jag börjar må så dåligt då och sen äter jag som en häst. På sommaren före jag for på utbyte, efter första gymnasieåret, hade jag på 2 år gått upp 12 kg, det mesta under våren på ettan. Jag sluta som vegetarian när jag for till Ecuador och där hade jag ingen koll över ätandet. Där åt de massa fett och stekte maten i fett och jag hade ju fasat för fett. Men jag smällde i mig choklad på sidan om och bröd och glass och allt möjligt. När jag kom hem var jag rund som en boll och det var hösten 2003. Jag sku just fylla 18. Jag hade gått upp säkert 15 kg där och vägde lika mycket som jag gjort när jag börja högstaidet. Först 20 kilo ner, sen 20 kilo upp. Men en skillnad var att jag mådde mycket bättre när jag kom hem från Ecuador. Jag sakna tiden där massor men jag kunde inte mera svälta mig själv, det gick bara inte. 1 år var jag nog jätterund men jag kommer inte ihåg det som nåt så störande, jag förstod väl inte hur rund jag var. Men sakta och säkert börja jag gå ner i vikt. På hösten 2004 hade vi en utbyteselev hemma hos oss och jag börja springa enligt ett program för att klara av 30 minuters länk under en 10 veckors period. Jag börja gå på jomppor. Minns faktiskt otroligt lite av den tiden. Studera flitigt och festa ännu alltför mycket.

Sommaren 2005 blev jag student och for till Ecuador för hela sommaren. Sen börja jag studera i Åbo på hösten. Nästa år blev det Helsingfors och Munksnäs och sen flytta vi ihop med Micke i Malmgård. Jag länka och gick på jomppor. Jag mådde bra. Vi gifte oss. Belv gravid, fick barn och allt detdär. Och fast jag inte gick upp mycket med nåndera barnen så var Sanders första år tungt. Så tungt att jag belöna mig med mat. Både för att orka med barnen och studierna. Därför blev jag så överraskad över hur tung jag blivit förra året. Och det var igen dags att kasta om allt. Det skedde inne i huvudet. Och det var en välkommen förändring. Nu är mitt förhållande till mat det bästa som det nånsin varit. Mat är bra och mat kan man äta så att man blir mätt. Mat är gott och mat är en njutning. Man ska äta när man är hungrig och man ska undvika sötsaker och fet jättetung mat. Och det finns nog som tur inget kvar av det gamla. Utseende är inte allt. Det är det inre mående som är det viktigaste!

Bästa humöret!

Nytt i tamburen. Dålig bild.

Sander hoppar. Älskar fotot!

Båda hoppar.

Jag med vått hår i min Ecuador fotbollsskjorta. Ha, ha, ha va fin jag ser ut!

Idag har varit en bra dag. En toppen dag faktiskt och jag är nu på så bra humör! Och då har jag ändå försträckt nåt i ryggen och har hela dagen haft ont vid skulderbladet, nån sorts ryggskott.

Genast när barnen ätit morgonmål hoppa vi i bilen och körde till stan för att hälsa på Milla, Vida och Theo. Vi sågs mycket då vi bodde i stan men har nu inte setts på nästan 2 år. Så det var jätteroligt.

När vi kom hem på eftermiddagen så hade Micke också slutat jobbet och vi fixa hemma och fick upp tavlor. Sen for Micke ut med barnen och jag for på länk. Och det var en så sjukt bra länk och den fick upp humöret ännu mera! Det kändes helt som före flunssan och gick ännu bättre än då. Första kilometern var lite slö i benen men sen gjorde jag följande 5 på under 7:ans tempo och två av kilometerna for på 6:25. Jag har aldrig sprungit så snabba kilometer förr. För MIG är det jättesnabbt och det kändes inte ens hemskt, gick bara in i mig själv och pressa på. Var så härligt att kunna göra det igen! Slutligen blev det en 9,3 km länk och medelhastigheten 7,08. Jag var mycket, mycket nöjd.

Händer här

Här händer följande.

Igår fick jag frågan om jag kommer med på Extreme Run och eftersom jag varit missnöjd med mitt mående och HCR och allt det de senaste veckorna så bestämde jag mig för att fara med. Genast blev allt bättre då jag också har snart ett annat lopp att plåga mig inför (fast jag har nog hittills tyckt mera om att träna inför lopp än att utföra dem men å andra sidan har jag bara gjort 2 lopp). Ska på Extreme run bara undvika att simma genom ån, det är nog så inte min grej.

Dagens ursprungliga plan var 16 km länk från munkka till västleden till granö och lövö och tillbaka. Igår ringde jag och sa att det nog säkert inte blir nåt men ville ändå testa länka. Rutten ändra vi och det blev munkka och fölisön och hoplax men det blev ändå 13 km jogg varvat med gång. Helt bra kändes det ända tills det var 12,8 km och nu känner jag att jag är redo att börja träna igen på riktigt (på söndagen orka jag springa 300 meter och fick sen gå så det höjde inte humöret). Så nu är jag nöjd.

Sen var jag på Ikea ensam och shoppa. Det blev 2 års present åt Sander (tågbana och mjukisgrönsaker), en massa tallrikar och fotoramar. Har haft inredningsprojekt och vi har målat, bytt dörrhandtag, organiserat saker bättre och sen ska jag ändra foton/tavlor på väggarna. Min deadline är Sanders födelsedag. Skönt att få nåt gjort.

Sen hem och så for vi och simma på eftermiddagen. Sen hem, buu-klubben (städning för mig), mat och så städa vi lite till. Damsuga hela hemmat och tvätta en massa tallrikar och tvätt.

Sander har nu varit i över 2 veckor blöjfri dagtid och det har gått riktigt bra. Lite olyckor nu och då men ännu inte i bilen eller nånstans borta. Nattblöjan kom tillbaka natt 4 för han kisa i sängen 3-4 tiden och vägrar gå på pottan på natten. Så den får han då ännu ha.

Nu ska jag gå och sova och hoppas att jag inte blir flunssigare av dagens aktiviteter. Satt förrästen barnens näsdroppar (sånadär salt) i näsan före länken och det höll den sen uppe.

Cykelstrider

Jag tycker att det är bra att barn rör på sig. Det är nog en av de viktigaste saker barn ska göra, vara i gång och hålla på. Det tror jag ger friska och välmående barn och människor i längden.

Och därför tycker jag egentligen inte om att ta bort sparkcykeln av Arthur. Jag vill ju uppmuntra sånt. Men sen igen så går också vuxna människors körkort bort om man beter sig fel i trafiken. I trafiken och på cykeln måste man följa reglerna och om man inte kan det så kan man bara inte få cykla, hur bra den nu sen än är. Idag fick Arthur cykeln tillbaka och det har han ju väntat på för Sander har ju cyklat massor. Men, idag for också Arthurs cykel bort igen. Och nu för 5 nätter. Och alla hans käppar ska jag också slänga i roskisen. Så arg blev jag. Och ännu så arg att jag sa att nu sku jag villa ge smäll på rumpan åt honom, varvid min smarta unge sa att man inte får slå barn (är så glad att han vet det!)* varav jag konstatera att jag vet nog det men att jag ändå sku ha lust för jag är så arg. För han bestämde sig för en annan väg, igen!, och sen for han bara trots rop från mig. Uppför pulkabackskullen och sen titta han bara på allt annat och höll på att köra över en liten hund som han en stund tidigare också varit nära. Och sen när jag igen argt skrek så far han bara med racerfart iväg och funderar inte alls.

Och som dåre sku han ju få cykla i nån inhängnad sal, nån åker, nånstans var det inte finns människor eller hundar som rör sig. Men på en solig dag rör det sig människor på våra gångvägar (vi har mest såna här) och då måste man bara fatta att akta och lyssna. Och inte vara så jädrans stor och bestämma och göra själv.


*Jag sku aldrig slå mina barn. Det är min regel nummer 1. Men att just i den ilskan få säga att jag sku villa (men inte gör det) lättar massor. För när det känns som att inget går in i hans huvud. Cykeln var ju just borta och ändå fattar han inte. Känns som att jag inte kan få honom att fatta det och då känns det skönt att säga sådär fast det är så fel, så fel så.

Sång och cykel

Jee. Helt galet att Emilia gick till finalen. Är så glad så glad. Men att se på programmet var en liten utmaning idag och kommer också att vara det nästa vecka. Micke jobba idag och jobbar också nästa vecka och barnen somnar vanligen halv 9 men idag sov Sander till 3 på eftermiddagen och han sku ha haft svårt att somna och det sku ha gått på programmet i alla fall. Så vi alla 3 såg på semifinalen. Efter 9 stängde vi tv:n och Arthur somna men apmannen Sander sprang ut till tv:n som jag satt på igen då det tog sån tid för dem att somna och sen somna han slutligen i famnen då Emilia gick till final. Måste hitta på nån fin plan för nästa fredag för finalen kan jag nog inte missa!

Och för att muntra upp mig och börja vara mera positiv och mindre besviken över uteblivna länkar (hur konstigt är inte det !?) så tog jag fram kameran idag och fota mina favoriter. 

Sander älskar ännu sin cykel och det går ju så bra. Han börja ju ren före vintern och fortsatte helt där han blev. I nerförsbackarna lyfter han bara upp fötterna och far iväg medan jag skriker "sakta, stanna, vänta", litar inte på hans omdöme ännu. Och den äldre har haft cykeln på paus i 3 nätter (det var först 5 från min sida men efter en gemensam diskussion där han tyckte att 3 var bättre blev det 3). Före vi tog dem gick vi igenom reglerna att man måste lyssna på mamma och göra som jag säger. Men nej, han tyckte att han sku fara åt helt annat håll, vägra komma med och till slut måste vi gå mot honom och då susa han iväg som en blå dåre utan att se nånstans. Sen när han äntligen stanna fick han stiga av cykeln och den gick bort. Jag var arg och det tycker jag att jag helt hade rätt till.

Jag plantera lökar på hösten. Ofattbart att jag gjort det egentligen. Och där har det kommit upp, för några dagar sen var där ännu en enorm snöhög.

Blev störd på den sista snön på vår gård så spred ut den idag. 19 april är det idag och ännu har vi snö.

Dethär är Arthurs käppsamling! Och han känner säkert igen varenda en och nya kommer det hela tiden.

Salt och sår

Som salt i såren kom idag HCR tidningen hem. Sku helst ha dragit den i bitar och skrikit en massa. Idag är jag ännu mera slut och har börjat med finrexin igen. Om jag inte är bättre nästa vecka så far jag till en läkare. Inte ska man nu ha flunssakänsla i över 2 veckor då man inte har annat fel än massor snor i näsan.

Besvikelsen

Jag är jättesur över min häslosituation. Det är två veckor sen jag gjorde en ordentlig skön länk. En såndär när man kan göra det ordentligt och pressa sig själv lite. Just nu är jag ännu också helt död. Har tänkt att det är i huvudet och gjorde i förrgår igen en 5 km länk. Det gick ju, men ur långsamt och dendär energin och skönhet kom aldrig. Igår blev det 2 km varav jag gick hälften, för det finns inte nåt att gå på. Jag är så slut så. Och näsan är ännu också så snorig. Och inget annat fel har jag. Jag förstår bara inte det. Blev idag anfådd av att springa 10 meter efter Sander. Sku så gärna känna så som det var ännu för 2 veckor sen. Då jag kunde pressa mig i uppförsbacken och det sen kändes bra, nu är det tungt och tungt och jag får inte ens luft genom näsan ordentligt. Och så var det ju bara 2 veckor till HCR. Det som jag tänkte sku bli mitt enda halvmaraton men nu är det väl ens bra om jag klarar halva. Jag är faktiskt väldigt besviken.

Min 3 åriga tonåring

Jag älskar att Arthur är så klipsk och uppmärksam och vet hur man utan skrik kan presentera sin point. Som idag. Jag sku måla färdigt och han ville hjälpa till och måla. Jag sa nej att han får titta på. Nå då konstaterar den smarta ungen att " men att titta på är inte att hjälpa till!" Så sant så. Nå, sen fick han måla och jag upprepa orden koncentrera och fokusera och han berätta om hur han älskar att måla med mig och att det är det bästa han vet och att han nog är en så bra hjälpreda och så bra på att måla. Och "mamma jag tycker sååå om att måla med dig!"

Annors har han börjat bete sig som en tonåring ibland. Han blir sur eller arg och allt flyger och så går han in i nåt rum och smäller fast dörren och skriker att han vill vara i fred. Och han kan blir sur av vad som helst och är så sur, så sur. Har blivit mycket sämre på att göra vad man ber utan han gör helt som han vill. På torsdagen var vi i Sello och han hade gått iväg från Claes Ohlson och Micke hade blivit helt i panik och hittat honom i Rax där han åt nachon. Blir helt i panik när jag tänker på det för vad som helst sku ju ha kunna hända. Han hade sprungit ut och hittat nån gunghäst där, eller så sa han själv i alla fall. Jag skrämde upp honom med starka människor som kan ta honom och sätta honom i mörkt rum och hoppas att han nu fattar att han inte bara kan gå iväg. Förövrigt kommer jag ihåg att jag inte gilla att barnvakta 4-5 åriga pojkar. De fatta massor och prata bra men de brydde sig inte alls om vad man sa åt dem utan gjorde helt vad de tyckte och hörde inget... Men ännu om Arthur, det är säkert nån utvecklingsfas. Han vill vara stor och han är med sina kompisar på helt annat sätt. Genast han kommer till klubben går han med dem och är sen bara där med dem och hänger inte alls efter mig mera, samma i parken. Sen vill han fara själv till kompisar och igår konstatera han att han vill flytta till en kompis, men sen kom det fram att efter 2 nätter fick vi komma efter honom. Så vad händer i 3½ åring? Nåt tips på nån utvecklingsbok som tar upp 3-4 åringar och förklaringar till nytt beteende?

Måleri

Jag är inte ännu heller i länkskick. Jag är jättebitter över det. Men från näsan kommer äckligt snor och halsen är öm och det verkar bara bli värre. Nåja. Så när jag inte kan länka så tog jag äntligen tag i ett målprojekt. Hela lägenheten är målad med nån sorts bottenfärg och om nåt har rört i det har det blivit grått sträck. Så allt det borde målas i nåt skede och det är ju lättare nu ännu när jag är hemma.

På eftermiddagen bestämde jag att NU och tömde vår ingång och börja dra över med målartejp. Halv 6 kom Micke hem och vi for till K-rauta. 10 före 6 var vi igen hemma med färg. Hade tänkt en annan färg men den såg så ljus ut så valde där bara kallt en helt ny. Blev sen tikkurilas valkama gråa färg. Och sen sku ju middag lagas, barnen sku vara med och fixa bort lister och först kvart över 7 hann jag börja och sen så börja ju voice of Finland klockan 8. Och mina små sötnosar förstod inte alls att hållas borta och var endast i vägen. Då konstatera jag igen hur korkat det oftast blir när jag sen plötsligt besluter att NU och sen bara gör det. Och jag gillar ju inte alls att måla och så är där en massa möbler fast i väggen och det är jobbigt att måla runt. Suck, suck, suck. Hoppas det blir bra sen.

Tortillas

En sak som vi äter alltför sällan och som alla gillar massor är tortillas. Arthur konstatera att det är helt i hans smak! Och Arthur stackarn som nuförtiden får mest vegetarisk mat åt hur mycket sliskiga broilerstrimlor som helst, igår önska han riktigt att vi sku köpa det. Mina linsmorotsbiffar har inte gått så bra ner (fast de var goda).

Orsaken varför vi inte ätit tortillas är att jag inte mera kan köpa de färdiga paketen med dem eftersom jag vet att det relativt lätt går att laga plättarna själv, och då finns det ett inre hinder i mig som gör att jag inte köper butikens. Men ändå gillar jag inte att kavla så det är andra gången jag gjort plättarna själv. Guacamolen var också helt sjukt god och bestod enbart av avokado, lime, creme fraiche och salt och peppar. Som tur har jag aldrig lagat salsa sås själv annars sku vi säkert äta tortillas ännu mera sällan.

Och idag bestämde jag att jag inte kan vara länksjuk mera så jag for på en lugn, lugn länk. Blev 5 km där jag också gick upp en uppförsbacke, det fanns ännu inte någon energi. Men endå kändes 5 km som inget, och det är ju ett gott tecken iaf.

Dagisbesök

I flera månader har jag haft på min to-do list att gå och kolla in barnens (förhoppningsvis) blivande dagis. Jag vill veta var de sku vara och vara säker på att jag kan lämna dem där, jag som inte alltid är så dagis/dagmamma postiv... Och så körde jag dit och satt i bilen och var nervös. Jag satt länge och fundera på om jag faktiskt sku gå in. För om jag sku ha sett nåt jag inte gillar så sku alla mina planer vändas upp och ner. Och jag är av den mera kritiska sorten. Och jag måste ju inte heller börja jobba, utan jag vill mera bli klar med studierna.

Men jag hade nog inget att oroa mig för. Allt var bra och trevligt. Fick rundvisning av daghemschefen (eller nåt ditåt) och träffa alla som jobba där och det var inte något jag reagera över att var konstigt. Lilla och stora gruppen har olika ingång men mellan dem är det en glasdörr och så vilar alla tillsammans så barnen kommer ändå att se varandra fast de är i olika grupper. Ingen unge skrek och blev lämnad ensam utan allt verka just då funka riktigt fint. Sen var mycket personal från Raseborg och det gjorde att det kändes ännu mera hemma. Jag tror nog att det kommer att gå riktigt bra för barnen där och jag vet att jag själv säkert har det jobbigast. Därför är det också viktigt att jag har tillräckligt med tid att förbereda mig mentalt för var de kommer att vara och hur de kommer att ha det. Dessutom har jag börja överväga att söka nåt jobb/praktik på heltid, för det gäller 20 veckor och det är 5 månader och om jag gör det halvtid så är det nästan 1 år. Så Micke får jobba mindre eller ha mera ledigt i veckan så att barnen är där 3 dagar i veckan. Sen ska jag nog ännu ha flexibel arbetstid så att jag kan börja tidigt och hinner se dem på kvällen sen.

Så om nån vill ge mig logistikrelaterat arbete inom Lojo, Raseborg, Esbo med intressanta varierande uppgifter och flexibel arbetstid och en okej månadslön så tar jag mera än gärna emot det! Den 15:e augusti kan jag börja.

Från garminen

Onsdag den 27.3: 4 km för att komma igång efter en veckas paus på grund av flunssa.
Torsdagen den 28.3: 10 km med 7:22 tempo
Söndag den 31.3: 16,13 km på 8:05
Onsdag den 3.4: 8,15 km på 7:18
Fredag den 5.4: 9 km på 7:06. Stanna två gånger för att kunna hålla högre tempo när jag sprang.

Och det kändes så bra. På söndagen hade jag igen planera en länk, men då börja jag igen känna av flunssa. Jag är inte sjuk, men inte heller frisk. Munnen torr, halsen kittlar, näsan är täppt, kroppen är tung och inte pigg och energisk. Och jag vill inte länka när det inte känns bra, eller när jag vet att jag inte har energin, för det först dödar all motivation. Och sen så vill jag ju inte bli mera flunssig för med sånhär flunssa så dricker man 2-3 finrexin per dag och har det sen helt bra.

Men jag är så trött på att jag kan träna 1 vecka och sen blir det igen nåt och jag måste ta paus. Så störande när jag faktiskt sku villa träna ordentligt och också bestämt mig för att göra det.

Blöjstatus

Sander har varit en evighet utan blöja här hemma. Säkert ett halvt år. Nån månad hade han krisfas och kisa alltid i Arthurs säng när de lekte där, men den fasen var nog också slut länge sen. Sen vi kom hem från Thailand (och det är nu över 2 månader sen...) så har han varit hemmatorr men när vi varit ute eller i klubbar har han haft tygblöja, och den har oftast varit våt när vi tagit bort den genast vi kommit in.

Men förra veckan börja jag lämna bort den när vi gick ut och fick honom lockad på vessan före vi gick ut (har varit svårt för han gör ju bara saker när han vill, speciellt på pottan) och så var vi på jomppa utan den och i klubben igår. Och sen till natten så ville han inte ha den på igen och så tog vi en kvällskisi (den striden har jag hittillsskippat med honom och bara satt på blöjan när vi läst saga) och jag sa att han på natten måste säga om han får nöd. Ladda upp med handdukar i sovrummet och var förberedd på nattlig pottstrid. 10 över 7 vakna jag och steg upp från en torr säng (Sander kom dit nångång) och 20 över 7 kom Sander ut från rummet och sa kisi och gick på pottan. Det var en lyckad första blöjfri natt.

Så nu ska vi nog lämna bort den helt. Kanske ta till nattblöja igen om det verkar så senare, men dagsblöja får han nog börja klara sig utan. Nu är det bara att vara uppmärksam och komma ihåg att han också ska på wc.

Bröllop!

Här i Åggelby gamla träkyrka var det bröllop idag. Kyrkan är så fin och härligt att det blev bröllop. Pedu och Tanja har alltid varit tillsammans och när vi träffades med Micke hade de varit tillsammans 7 år och nu är det väl 14 år de varit ett par. Deras Emil är 1 månad äldre än Arthur och Sander är två månader äldre än vår guddotter Linnéa. Pedu var Micke bestman och Micke nu Pedus.

Under vigseln låg Sander under bänken och körde bil och skrek kaki, kaki, kaki. Men han fick fortsätta får han gjorde det inte så högt och när han är på sånt humör blir det bara mera liv av att stoppa honom.

Jag bad före vi for att Micke sku ta bild på mig och barnen. Så att jag sku kunna byta till bloggen och så. 2 hann han ta och detta var resultatet....

Bestmannen!

Efteråt var det kaffe och godheter. Dessa macarones var helt sjukt goda! Barnen åt massor och sprang och skrek sedan i 2½ timmar. Nån sorts spöklek var det. Men jag tyckte barnljudet var trevligt, härligt när barn också får vara med på fest!

What a day! En städerska är vad jag är.

Städa, torka, städa, torka. Jag blir galen.

Sander var het på morgonen. Feber. Jag var trött. Satt på Blixten. Arthur vakna. De såg båda på film med paus för morgonmål. Micke fick fara till butiken efter saft före jobbet och jag börja baka limpor. Barnen fick se hela filmen, nästan 2 timmar för vi kunde inte fara till klubb eller ut eftersom Sander var het. Sander ville bara vara i famnen. Halv 12 somna han vid lunchen i min famn. Het och slut och utan blöja. Halv timme senare skrek han till i sängen och den var våt (han sover nog oftast på dagen utan blöja och dethär var första gången den blev våt). Han hade svårt att somna om och ville bara ha mig brevid. Till slut var han så het så jag gav värkmedicin och sen kunde han sova 1 timme. Jag fick tvätta lakan.

När Sander vakna titta Arthur på mumin och Sander gick med och se. Han fick kex och saft. Spydde upp all saft på soffan, filten och sig själv. Jee. Jag fick tvätta. De titta 4 avsnitt mumin. Jag kan bara inte vara inne med barn. Vad gör man liksom?! Vi lekte ju med duplona i timmar men vad mer?! Så idag blev det nästan 4 timmar tv.... Klockan 4 var jag så störd på att vara inne så vi packa in feberpatienten i vagnen och gick ut en sväng. Han hölls fint i vagnen och Arthur fick springa lite. Och så sku det lagas mat. Och Arthur hjälpte duka men tog mjölken från kylskåpet och kasta burken bakom ryggen och sku bära den så. Allt rann förstås ut!!! Och damsugarskrället hade de dragit dit och den blev dränkt och jag måste torka och pastavattnet sku hällas ut och så faller Arthur från soffkanten där han ligger och slår huvudet i en hylla och det är skrik och så ringer ännutill telefonen och nerverna är så nära slutet det går. Och sen. Sen när jag fått alla nedlugnade och mat på tallriken med ketchup på så ska Sander sätte mera ketchup. En ny stor burk, och jag säger nej samtidigt som jag häller upp mjölk och då, då tappar han ju förstås den i golvet och det är ketchup allestans. Mera städande. Och då skrek jag. Vet inte ens mera vad. Men fick mig till slut lugn. Men jag tror det är nåt med mina barn. De är mästare på att få allt skitit och att tappa och fälla allt som bara går. Oförsiktiga och klumpiga. Och det är faktiskt också ett temperamentsdrag så i så fall måste man ha förståelse. Men jag blir så slut med dethär eviga städandet.

Så slut att det känns ganska skönt att börja surfa runt och sätta in sig i hur man i dagens läge söker jobb. 4 månader till och sen kommer jag inte att torka upp så många utspilda mjölkglas. Hoppeligen hälften men kanske också ännu färre.

Gårdagens materialist

Igårkväll hade jag tänkt sätta mig vid datan, men det blev till inget då Sander halv timme efter att han somnat börja gnyla och gråta. Och det ända som hjälpte var att jag låg brevid och han fick krama min hals. Natten fortsatte på samma vis och senare hjälpte inte ens halskramande utan han sku vara i famnen och man sku gå omkring. 1½ h har vi också varit vakna nångång 2 tiden och ja, största delen av natten har han gnylat och vi har inte sovit. Han har hård hosta och snuva och har hostat och nyst mig i ansiktet flera gånger inatt. Och jag som inte kan bli sjuk då jag är sjukt träningsmotiverad för HCR.

Nå, så därför blir dethär gårdagens materialist inlägg. För jag är rätt snål, köper sällan saker och om jag köper ska det vara nåt vettigt och nödvändigt och inte kosta för mycket. Var igår i Lojo centrum på 2 timmars shoppingrunda och under den hitta jag härliga rea långärmade skjortor åt barn på KappAhl, men eftersom de var 10 euro så kunde jag inte köpa dem för barnen har ju ren skjortor (slitna, loppis såna nog!). Nå, men för en gångs skull hitta jag saker åt mig. Och sånt jag faktsikt behövde. Intalar jag mig själv i alla fall.

Men vi tar springvantarna. Jag har sprungit med stickade yllevantar. Det blir svettigt om fingrarna, jag drar bort dem och håller dem i händerna, sen fryser jag och sätter på dem och så är de våta av svett. Äckligt. Dedär vantarna kändes härliga och var värda 13 euro. Helt som barnens vårvantar prismässigt.

Långa springtights har jag men ifjol när jag köpte dem beslöt jag för att spara och köpte inte Nike fast mina korta, helt härliga, var Nike. Blev genast besviken på mina KappAhl byxor och var nöjd när jag hitta ett par långa igår för 40 euro. Dem kan jag använda i många år och de var så sköna. Ja hade lånat Nike shorts till Thailand och de var toppen och har planerat att köpa såna för en hoppeligen varm sommar (för ja, då får jag dem nog inte köpt ändå) och var glad att hitta dem för 33 euro.

Och sen har jag inte haft nån rock och att springa med skalet från en vinterrock gör det så svettigt i ryggen. Så investera i en rock och en tröja att ha under den. De måste nog haft roligt i butiken då jag inte alls fattade mig på hur kläderna ska kombineras och vad som ska under och på vad. Nu väntar jag då bara på att komma ut och träna, men med nattens sömnsaldo och Mickes jobb ser det inte bra ut.

Påsken 2013

Jag är en grym mamma och mina barn får ännu inga påskägg. Jag vill inte att choklad eller godis (eller limsa) ska ingå i deras diet än. Arthur har nog sett andra barn äta små chokladägg men jag har sagt att vi inte äter sånt. Hemma går det under vuxengodis men påsken är nog den svåraste tiden att hålla chokladen borta. Det finns allestans och många människor är ju så snälla och gulliga och vill ge sånt åt barn, och det uppskattar jag ju nog massor, men vill ändå inte ge det åt dem. Det är så onödigt. Men vi hade haft en påskhare här på söndagmorgon. Påskharen hade lämna gula ägg och sen paffskal med ballonger och russinpaket. (Micke har alltså ätit upp chokladen och barnen fick sen överraskningen utan att ens veta att de varit inne i choklad). Min mamma hämta också ett påskpaket med russin, fikon och en äppeljuice. Och igårkväll före Arthur somna sa han att det har varit en så jättebra dag och att påskharen nog är så fin, så fin. Härligt!

Annors har vi haft gäster hos oss och bara varit hemma. Micke har haft ledigt igår och idag. Idag gjorde vi en skidtur på isen med picnic. Jag skida hela tiden, Arthur 3/4 av sträckan och Sander sådär 1/15 del... Micke drog på pulkan.

Och igår gjorde jag en långlänk till Virkby. Hade beslutat mig för att göra 14 km. Det är ju 2/3 halvmaraton. Tänkte att jag måste vänja mig vid längre sträckor. Det blev slutligen 16,1 km på lite över 2 timmar. Men oj vad jag var död efteråt. Oftas verkar det så lätt när andra gör sånt men under länken så konstatera jag nog att aldrig mera och att dethär är sista gången jag springer en halvmaraton. Vid 11 km var benen så döda att jag stanna och tänja för att överhuvudtaget komma framåt. Men nu efteråt är jag konstigt nog inte alls lika negativt inställd och funderar att jag nog borde göra en ännu lite längre under dessa knappa 6 veckor det är kvar till HCR.