Besvikelsen

Jag är jättesur över min häslosituation. Det är två veckor sen jag gjorde en ordentlig skön länk. En såndär när man kan göra det ordentligt och pressa sig själv lite. Just nu är jag ännu också helt död. Har tänkt att det är i huvudet och gjorde i förrgår igen en 5 km länk. Det gick ju, men ur långsamt och dendär energin och skönhet kom aldrig. Igår blev det 2 km varav jag gick hälften, för det finns inte nåt att gå på. Jag är så slut så. Och näsan är ännu också så snorig. Och inget annat fel har jag. Jag förstår bara inte det. Blev idag anfådd av att springa 10 meter efter Sander. Sku så gärna känna så som det var ännu för 2 veckor sen. Då jag kunde pressa mig i uppförsbacken och det sen kändes bra, nu är det tungt och tungt och jag får inte ens luft genom näsan ordentligt. Och så var det ju bara 2 veckor till HCR. Det som jag tänkte sku bli mitt enda halvmaraton men nu är det väl ens bra om jag klarar halva. Jag är faktiskt väldigt besviken.