Min viktresa

Denhär texten har jag skrivit under en längre tid. Jag hade ren bestämt att den får bli opublicerad. Men sen såg jag idag Seportage hungrig på yle 5. Där tala Sofia Torvalds och hennes dotter om hennes ätstörning. Och då ville jag nog ändå berätta min historia: 

Jag läste att jag som 12 åring vägde lika mycket som jag vägde när jag börja vänta Arthur. Jag var 6 cm kortare då och ännu bara ett barn och på det året hade jag dessutom gått upp 13 kg, men också växt 9 cm. Ett år senare vägde jag 6 kg mera, som 13 åring som nyss börjat högstadiet. I nåt skede av 7:an steg vikten till över 90 kg. Men den sommaren, den första sommaren i högstadiet så börja jag fokusera på vikten och utseendet. Jag börja gå mycket och äta mindre. När jullovet började på 8:an så hade jag gått ner ca 12 kg på halvt år. Den trenden fortsatte och hösten när jag började 9:an hade jag gått ner 12 kg till. Det var nästan 25 kg på lite på ett år. Och det var inte friskt. På 9:ans höst har jag också skrivit att jag gick hos människor: psykolog och näringsterapeut för att tala. Den hösten levde jag i 2 veckor på 500 kcal och jag sprang och träna hemma varje dag. Jag åt mycket babyfruktburkar, grönsaker och rågbröd. Fett var det värsta jag visste och en gång kunde jag inte äta räkor för de innehöll 0,8 gram fett/ 100 gram. Det var under denhär tiden jag blev vegetarian. Jag mådde inte bra och vägde mig varje morgon och kväll. Har dagböcker från den tiden och har varje dag skrivit upp vad jag ätit och vad jag inte borde fått äta. Jag räkna kalorier och jag visste exakt vad som fanns i vad. Om jag inte visste kunde jag inte äta det. I nåt skede av högstadiet tog jag med egen mat till skolan, det var ris blandat med musslor och jag hade vägt allt på vågen så att jag visste att portionen innehöll 200 kalorier. Senare tror jag att jag skippa helt att äta i skolan. Och jag behövde ju nog maten, men när jag hade beslutat mig så stod jag för det. Jag mådde inte alls bra och i nåt skede önska jag i smyg att nån sku tvinga i mig mat, för då sku det inte ha fallit på mig, det sku inte ha varit mitt fel att jag inte lyckats utan jag sku ha kunnat skylla på nån annan. Och nu försökte mamma ju. Jag fick genast pengar om det kunde tänkas gå till nåt som mat, hon tjata och tjata. Men jag gav inte upp, fast jag tror att om hon sku ha tjata lite till och tvingat mera så sku jag nångång nog gjort det.

Så då hade jag varit rund och fet hela lågstadiet och under högstadiet gått ner över 20 kg och mådde inte bra. Varför? Nå, min pappa dog ju när jag var 6 år. Mamma var ensam med oss och jobba mycket och köpte mycket godsaker åt oss. På fredagar bruka vi ha en megapåse med bullar och bakelser hemma. Eller var det månne efter att hennes fästman dog några år efter att min pappa dött, han som var så snäll och som bodde med oss. Och kanske det inte alls hade med dödsfallen och sorgen att göra utan det att det blev så mycket godsaker och så lite mat. Mamma tyckte inte om att laga mat och det blev mycket färdiga pizzor och hamburgare. Och sen bodde vi på butiken och med en kod så kunde vi köpa vad vi ville därifrån. Vi smygköpte sjuka mängder godis (fast nu måst ju mamma vetat men hon lät det vara). Mamma har också alltid haft on-off förhållande till mat och ätit massa sött, hon sku kunna leva på det. Dålig kost tror jag var orsak till att jag blev så fet som barn, men det fanns förstås en massa bakom det ätandet.

Då när jag var liten var man inte medveten om att vuxnas prat om storlek förs över till barn och jag har haft en mamma och en släkt som ofta pratat utseende och att de är för feta och stora, varit på dieter och ätit annorlund och allt för att gå ner i vikt. Jag tror att det är en delorsak varför jag blev så "obsessed" över vikt. Sen flytta jag ju från litet lågstadiet till stort högstadiet och det är ju inte okej att vara rund och då i den åldern börjar man prata vikt och utseende på ett helt annat sätt. En annan orsak var väl det att jag alltid varit duktig och sen också i vikt och utseende ville vara det. Jag ville också vara bra på att gå ner i vikt och nu fanns det ju också en konstig önskan om att bli sjuk på riktigt. För jag var ju inte sjuk på riktigt, jag hade varit överviktigt och sen gått ner en massa. Mamma prata om att jag var sjuk och hade ätstörning men jag tyckte förstås inte själv det, kanske också på grund av att jag aldrig hade ett BMI under 20 eller 18,5 eller vad det nu sku vara. Men i huvudet så tror jag nog att jag mådde helt lika dåligt som en människa med en "riktig" ätstörning.

Nå. På ettan i gymnasiet drack jag alltför mycket och oroa mig ännu över vikten. På julfesten träffa jag min första pojkvän och på våren gick jag upp massor, våren före jag sku på utbyte till Ecuador. Jag hade mist självdisciplinen och jag kunde inte mera hålla min kropp från mat. Min kropp hade svält under en lång tid och det gick inte mera. Den sa stopp. Ännu idag så kan jag inte ha min kropp och hungra för jag börjar må så dåligt då och sen äter jag som en häst. På sommaren före jag for på utbyte, efter första gymnasieåret, hade jag på 2 år gått upp 12 kg, det mesta under våren på ettan. Jag sluta som vegetarian när jag for till Ecuador och där hade jag ingen koll över ätandet. Där åt de massa fett och stekte maten i fett och jag hade ju fasat för fett. Men jag smällde i mig choklad på sidan om och bröd och glass och allt möjligt. När jag kom hem var jag rund som en boll och det var hösten 2003. Jag sku just fylla 18. Jag hade gått upp säkert 15 kg där och vägde lika mycket som jag gjort när jag börja högstaidet. Först 20 kilo ner, sen 20 kilo upp. Men en skillnad var att jag mådde mycket bättre när jag kom hem från Ecuador. Jag sakna tiden där massor men jag kunde inte mera svälta mig själv, det gick bara inte. 1 år var jag nog jätterund men jag kommer inte ihåg det som nåt så störande, jag förstod väl inte hur rund jag var. Men sakta och säkert börja jag gå ner i vikt. På hösten 2004 hade vi en utbyteselev hemma hos oss och jag börja springa enligt ett program för att klara av 30 minuters länk under en 10 veckors period. Jag börja gå på jomppor. Minns faktiskt otroligt lite av den tiden. Studera flitigt och festa ännu alltför mycket.

Sommaren 2005 blev jag student och for till Ecuador för hela sommaren. Sen börja jag studera i Åbo på hösten. Nästa år blev det Helsingfors och Munksnäs och sen flytta vi ihop med Micke i Malmgård. Jag länka och gick på jomppor. Jag mådde bra. Vi gifte oss. Belv gravid, fick barn och allt detdär. Och fast jag inte gick upp mycket med nåndera barnen så var Sanders första år tungt. Så tungt att jag belöna mig med mat. Både för att orka med barnen och studierna. Därför blev jag så överraskad över hur tung jag blivit förra året. Och det var igen dags att kasta om allt. Det skedde inne i huvudet. Och det var en välkommen förändring. Nu är mitt förhållande till mat det bästa som det nånsin varit. Mat är bra och mat kan man äta så att man blir mätt. Mat är gott och mat är en njutning. Man ska äta när man är hungrig och man ska undvika sötsaker och fet jättetung mat. Och det finns nog som tur inget kvar av det gamla. Utseende är inte allt. Det är det inre mående som är det viktigaste!