Jag tycker att det är bra att barn rör på sig. Det är nog en av de viktigaste saker barn ska göra, vara i gång och hålla på. Det tror jag ger friska och välmående barn och människor i längden.
Och därför tycker jag egentligen inte om att ta bort sparkcykeln av Arthur. Jag vill ju uppmuntra sånt. Men sen igen så går också vuxna människors körkort bort om man beter sig fel i trafiken. I trafiken och på cykeln måste man följa reglerna och om man inte kan det så kan man bara inte få cykla, hur bra den nu sen än är. Idag fick Arthur cykeln tillbaka och det har han ju väntat på för Sander har ju cyklat massor. Men, idag for också Arthurs cykel bort igen. Och nu för 5 nätter. Och alla hans käppar ska jag också slänga i roskisen. Så arg blev jag. Och ännu så arg att jag sa att nu sku jag villa ge smäll på rumpan åt honom, varvid min smarta unge sa att man inte får slå barn (är så glad att han vet det!)* varav jag konstatera att jag vet nog det men att jag ändå sku ha lust för jag är så arg. För han bestämde sig för en annan väg, igen!, och sen for han bara trots rop från mig. Uppför pulkabackskullen och sen titta han bara på allt annat och höll på att köra över en liten hund som han en stund tidigare också varit nära. Och sen när jag igen argt skrek så far han bara med racerfart iväg och funderar inte alls.
Och som dåre sku han ju få cykla i nån inhängnad sal, nån åker, nånstans var det inte finns människor eller hundar som rör sig. Men på en solig dag rör det sig människor på våra gångvägar (vi har mest såna här) och då måste man bara fatta att akta och lyssna. Och inte vara så jädrans stor och bestämma och göra själv.
*Jag sku aldrig slå mina barn. Det är min regel nummer 1. Men att just i den ilskan få säga att jag sku villa (men inte gör det) lättar massor. För när det känns som att inget går in i hans huvud. Cykeln var ju just borta och ändå fattar han inte. Känns som att jag inte kan få honom att fatta det och då känns det skönt att säga sådär fast det är så fel, så fel så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar