Jag är en grym mamma och mina barn får ännu inga påskägg. Jag vill inte att choklad eller godis (eller limsa) ska ingå i deras diet än. Arthur har nog sett andra barn äta små chokladägg men jag har sagt att vi inte äter sånt. Hemma går det under vuxengodis men påsken är nog den svåraste tiden att hålla chokladen borta. Det finns allestans och många människor är ju så snälla och gulliga och vill ge sånt åt barn, och det uppskattar jag ju nog massor, men vill ändå inte ge det åt dem. Det är så onödigt. Men vi hade haft en påskhare här på söndagmorgon. Påskharen hade lämna gula ägg och sen paffskal med ballonger och russinpaket. (Micke har alltså ätit upp chokladen och barnen fick sen överraskningen utan att ens veta att de varit inne i choklad). Min mamma hämta också ett påskpaket med russin, fikon och en äppeljuice. Och igårkväll före Arthur somna sa han att det har varit en så jättebra dag och att påskharen nog är så fin, så fin. Härligt!
Annors har vi haft gäster hos oss och bara varit hemma. Micke har haft ledigt igår och idag. Idag gjorde vi en skidtur på isen med picnic. Jag skida hela tiden, Arthur 3/4 av sträckan och Sander sådär 1/15 del... Micke drog på pulkan.
Och igår gjorde jag en långlänk till Virkby. Hade beslutat mig för att göra 14 km. Det är ju 2/3 halvmaraton. Tänkte att jag måste vänja mig vid längre sträckor. Det blev slutligen 16,1 km på lite över 2 timmar. Men oj vad jag var död efteråt. Oftas verkar det så lätt när andra gör sånt men under länken så konstatera jag nog att aldrig mera och att dethär är sista gången jag springer en halvmaraton. Vid 11 km var benen så döda att jag stanna och tänja för att överhuvudtaget komma framåt. Men nu efteråt är jag konstigt nog inte alls lika negativt inställd och funderar att jag nog borde göra en ännu lite längre under dessa knappa 6 veckor det är kvar till HCR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar