Min förstfödde har under sina 3-4 första år kunnat klassats som blyg, speciellt med nya vuxna. Som baby vägra han vara i nån annans famn och ville bara vara nära. Om nån såg på honom så gömde han sig i famnen. Han var inte bekväm i sociala situationer med nya vuxna. Men nu, nu har det hänt nåt och förändringen är ännu otroligt märkbar.
Dagis har hjälpt till massor men jag ser Thailand resan som förändringspunkten. På resan var alla asiater helt galet förtjusta i våra barn, speciellt på Koh Samet. De fota barnen och rörda dem och prata med dem. De flesta rikta sin uppmärksamhet till Sander men Sander fick nog, speciellt mot slutet. Han börja slå bort deras händer och visa bara sura miner och gömde sig i våra ben (helt förståelig reaktion). Arthur fundera varför de gullar mest med Sander och vi prata om att de gillar utländska barn med ljus hy och att Sander är yngst och därför gullar de mest med honom. Och efter det tycker jag det hände nåt i Arthur. Alltid när nån börja prata med barnen så sken Arthur upp som en sol. Han log bara när de rörde eller prata och så börja han få godis av personalen och han var så med på noterna. Satt upp sitt finaste leeende bara och var social. Och här hemma har det fortsatt. Om nån kommer till oss så kommer han och hälsa, han vill till och med öppna dörren, han svarar på frågor och berättar gärna vad han heter och hur gammal han är, både på finska och svenska. När vi hälsa på hos Anders och Heidi och Fanny så kunde han stå i centrum och berätta om sig själv och resan och allt möjligt (medan Sander gömde sig i mina ben). Han har plötsligt börja tala finska och svarar på finska att han heter "Arttu" och sen när han leker med finska kompisar så hör jag honom säga "minä löysin sinä" eller "mitä toi on?". Långt ifrån avancerat språk och långt ifrån perfekt men jag är så glad att han vågar uttrycka sig med det han kan. Och då är jag igen så tacksam över vårt något korkade projekt med att ha Micke och tala finska hemma. Micke glömmer jätteofta och när han blir upprörd eller barnen inte gör som han vill byter han snabbt till svenska, sen när han berätta nåt på finska så översätter jag ofta det och det är långt ifrån fungerande. Men när jag hör Arthur prata finska med andra så känns det så värt det. Han har fått redskapen och ens en liten grund och en positiv bild av språket. Det tror jag han kommer långt med.
Och ännu. När han var baby, eller när han som 3 åring sku börja klubben så trodde jag aldrig att han sku bli den han är idag. Jag är så glad att det har fått ta tid och att vi har låtit honom vara den han är utan att tvinga nåt som inte är bekvämt för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar