Igår var Arthur inte riktigt sig själv (troligen för att han var trött efter en tung lördag och lite för lite sömn) och på kvällen ville han bara sitta i min famn. Börja fundera om det är hussökande och husvisningen som han oroar sig för och funderar på men det var inte det utan det var krig.
Och dethär med krig kom också upp på onsdagen när vi var ute och gå. De sprängde nåt i närheten och han tänkte att det var en bomb. Och när han berätta åt mig att vi ska fara till Thailand om det blir krig så visste jag genast varifrån han fått det. För när vi var i Thailand så börja ju hela Ukraina, Ryssland grejen och mamma var snabb att konstatera, åt mig då, att nu börjar tredje världskriget och att hon måste flyga Ecci (min bror) till Thailand och så blir vi där (hon är lite Ryssland paranoid). Men Arthur måste ha hört nåt men sen inte pratat om det tills han hörde smällen här ute och nu är han rädd för krig. Och jag har förklarat åt honom att det inte blir nåt krig i Finland, att i Finland vet man vem som ska bestämma och behöver inte kriga om det och att Finland haft sina krig och att det inte kommer igen. Men han är ändå inte säker märker jag och så fundera vi igår på vad han är mest rädd för med krig och det var då att han blir bortförd och då övertyga jag honom om att man inte gör så med barn. Men jag vet ju att det är precis så man gör, inte ens barn är heliga på denhär planeten och det är bara så förfärligt. Jag börja tänka på alla mammor med barn på krigsområden och vad de säger åt sina rädda barn. Världen är alltför grym (men det behöver inte min 4 åring ännu veta).
Och sen lova jag ännu åt honom att om det sku bli krig här (vilket det inte blir) så sku jag ta med honom och Sander och pappa och fara till nåt ställe där det inte är krig och där sku jag hela tiden vara med och skydda dem. Och det är ju precis så en vettigt fungerande förälder sku göra. Fly och skydda. Och det är ju precis så de flesta människor försöker göra men det finns bara alltför många i denhär världen som inte har nånstans att ta vägen för de är inte välkomna. Och det är nog en så stor orättvisa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar