När jag idag kom in med Arthur från morgonpromenaden så mötte jag grannar i trappan. De fråga då snällt om det var pojke eller flick och vad han ska heta. Arthur svara jag, finnar och störande som de verkar vara så svara de Artturi, och jag sa ja, Arthur. Då konstatera tanten att ja, ja, jag vet utan i:et och sen sa hon "snällt" att det måste vara ett namn som går i släkten. Jag konstatera att nej det är det inte, utan att vi helt själv valt det. Då tycker hon det är konstigt eftersom det inte passar ihop med våra efternamn (mitt gamla står ännu på dörren), för hon tycker att förnamnet och efternamnet ska börja på samma bokstav. Sen tyckte hon att vi nu ännu ska ändra på det så att det börjar på rätt bokstav.
Så det betyder ju nu att vi måste hitta på ett namn på L. Lasse, Ludwig (vilket jag sku ha älska, sku kalla honom Ludde isf, men Micke digga inte), Lukas (en församling i Helsingfors!), Loke, Lave, Love... Jaa, nu ha ja kolla namn på L, men nej, de går ej! Så Arhtur är Arthur vad än grannarna tycker.
Samma granner tyckte också att det är så jobbigt med trehjuliga vagnar på tåg. Skumt tycker jag eftersom fyrhjuliga är ännu svårare att svänga på.
1 kommentar:
Öhhh? Att förnamnet och efternamnet måste börja på samma bokstav? Jaa, mycket har man fått höra, men det var då första gången som jag hört någon tycka så... Jisses amalia. Be dina grannar sköta sitt.
Skicka en kommentar