Ångra tuttlöshet

7 dagar har Sander nu varit utan tutt och jag ångrar att den är borttagen. Han kommer ännu ihåg den, han ropar ännu på kvällen efter den och nattandet har blivit helt hemskt. Det har bara blivit värre och värre för varje gång. I bil somnar han utan problem. Med min mamma somna han utan problem. Idag somna han i misstag i vagnen, utan problem. Men med mig. Jag sätter honom i sängen. Förr satt han genast huvudet på dynan, böka kanske lite, men pajning lugna honom. Sen somna han själv där, inga problem. Idag skrek han hela tiden i sängen, "mamma, mamama, vuhuuuu, äääh" gråtskrik allt är skit. Sen försökte han non-stop klättra över sängen (vilket han också säkert sku kunna) och sku bara bort. Grät och skrek och blev till slut hysterisk och då tog jag honom i famnen. Före det hade jag suttit brevid och pajat och försökt lugna. I famnen lugnar han sig genast när jag går omkring med honom men så fort jag försöker sätta honom ner, fast han sover, så börjar ylet. Han försöker inte ens somna själv utan är helt fast i mig och den enda som duger är jag (om jag är hemma då).

Natten sover han bra, fast som idag vakna han kvart före 6 och efter det sku han bara vara i famnen och vaggas. Och det dög inte ens med Micke fast jag jag upp honom utan han bara ylar hysteriskt efter mamma och sen genast han kommer i min famn lugnar han sig, tills jag försöker lägga ner honom. Vilket resultera att jag idag varit vaken sen kvart före 6 för sen efter allt mamma skrik fick han inte mera sömn.

Så jaa. Sku jag vetat att det sku bli såhär galet sku jag nog väntat och levt med lite lättare nattningar. Men tillbaka får han inte den heller, det sku först vara så fel. Och jag tror nog inte att han tar skada av dethär, eller om jag säger så så sku man ha fått göra så åt mig. Vi är ändå hela tiden brevid och han behöver inte skrika ensam eller vara för sig själv.