Jag har aktivt följt med kommentarsfältet på Linns blogg gällande vad dagis egentligen är till. Och där ploppa ju upp lite åsikter också om storasyskon på dagis medan hemma med baby. Och det är faktiskt en fråga jag konstant ändrar åsikt i.
Jag kommer ännu ihåg hur jag länge före barnen lästa i nån tidning om att storasyskonen inte fick vara på dagis när de mindre syskonen var hemma (kanske gällde det Esbo och att man inte fick stöd då). Jag tyckte då att det var så fräckt. Varför sku liksom det äldre barnet straffas för att det får syskon? Och varför sku det äldre barne ville vara hemma och ha tråkigt? Men kanske också artikeln just lyfte upp den aspekten och jag såg det som självklart att barn har det bra i dagis och att där ska man ju vara.
Nå. Åren gick. Jag blev mamma. En mamma som seriöst hade tänkt lägga barnet i dagis vid 1 år. Nå. Den tanken krossades ganska snabbt. Inte kan man ju lägga en så liten i dagis. Och sen hörde jag en massa och fick en negativare bild av dagisar. Satt mig själv in i uppfostran och fick en egen bild av det. Arthur har alltid varit försiktig med nya människor och tanken på dagis kändes därför också väldigt främmande för mig. Nå, sen börja jag ju som tur vänta Sander och då var det problemet löst. Han behövde inte börja i dagis. Och han har trivts hemma med mig, alltid. Inte haft nåt behov av dagis alls eller nåt ställe utan mamma. Och från det har jag ju sen bildat min uppfattning. Uppfattningen om hur orättvist han sku känna det om han sku föras till dagis medan jag är hemma med småsyskon. Det var sen den tanken som styrde att jag tyckte att unga äldre syskon inte borde vara på dagis när man är hemma med yngre syskon. Min åsikt var rätt stark, men det beror nog säkert mest på Arthurs personlighet.
Men nu. Nu är jag nog förstående. Läste just om att 1½-3 åringar är mest aggressiva och därför råkar de också ut för mycket familjevåld. Och det att man sen ännu har en lite nyfödd som skriker och äter hela tiden och sover dåligt gör det säkert lätt att mitt i allt flippa och slå till det äldre barnet när det gör nåt fel eller slår och kastar. Och därför tror jag att det i vissa fall, där barnet trivs på dagis är det bästa att låta barnet gå där några dagar och några timmar i veckan. För att få lite paus. För ingen kan vara supermänniska och nu kan jag till och med tänka att det kan vara bättre för det äldre barnet att mamman får lite paus och lite mera ork så att hon inte hela tiden fräser och klagar åt det äldre barnet. För nu är det ju ändå det äldre barnet som får sig och är jobbig när mamma inte orkar (fast det kanske just är situationen som är jobbig). Sen så kan ju t.ex. egenföretagare/studerande fortsätta jobba och studera om det äldre barnet är på dagis, om babyn sover bra. Jag fick faktiskt förra året, då Sander var mellan 4 månader och 1 år och Arthur mellan 2 och 2 år 8 månader, mycket bättre studerat än vad jag fick i år för då sov Sander mycket och Arthur sov också på dagen. Som tur hade jag också mycket mindre kurser i år. Förstås beror ju allt på situationen men jätte små barn, sådär mellan 1-2 år som bli storasyskon som inte börjat dagis tror jag nog man sku kunna försöka ha hemma. Kanske fundera på andra alternativ, detdär med städhjälp och barnvaktshjälp som nån nämnde på Linns blogg verka som en bra ide. Men om man igen känner att man inte orkar och ändå är i den situationen så kanske det är bättre att äldre kan komma bort nån stund ibland men då ska man också vara beredd att ändra situationen. Om man sen börjar orka bättre och barnet vantrivs så kan man ju alltid ändra sig och göra annat beslut.
I denhär frågan har jag alltså gått en lång väg. Inget är så svartvitt som det verkar.
Men långa dagar alla dagar i veckan är jag nog ännu väldigt mycket emot för små barn med ena föräldern hemma. Och att man är på dagis på semestern.
Senare:
Hitta faktiskt ett inlägg av mig själv om syskon och dagis just före jag sku föda Sander. Jag var nog väldigt negativ då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar