11 år sku hon just fylla, men på onsdagen så var det slut för henne. Hon orkar inte mera, bakbenen höll inte och hela hunden har länge varit full med knölar.
Kommer ännu ihåg hur jag var med mamma och söka henne. Hon var så rädd i bilen där på golvet mellan mina fötter. Så rädd så. Resten av sitt liv har hon varit rädd för att åka bil och inte alls tyckt om det. Hennes första sommar spendera jag massor med henne före jag for till Ecuador för 10 månader. När jag kom tillbaka var hon stor och man kunde inte mera bära ut henne. Jigi lilla. Jigi som fick namnet av att jag tyckte om nåt klädmärker/bymärke som var typ Jiggy.
Oftast har mamma haft två hundar. Det hade hon med när Jigi kom. Men Jigi har aldrig fått nån kompis så Jigi har alltid varit babyn. När Arthur föddes var det lite jobbigt för henne, hon var inte mera min baby och jag hann inte med henne på samma sätt. För 2 år sen när Sander föddes så brydde hon sig inte mera. Men den sommarn var Arthur så dum med henne, men annors så har de tyckt så massor om henne och förstått när hon ska lämnas ifred. På veckoslutet var Jigi hos oss. Jag vakta henne från barnen när hon hade svårt med benen och var gammal. Då sa Arthur att hon är gammal men har inte ännu dött. Lät så självklart när det kom från honom. Men nu är hon borta. Hon har det nog bättre nu. Hon har ren sen förra sommaren varit i dåligt skick men jag tror att hon inte vågat lämna mamma för då har ju mamma ingen att komma hem till och då kan hon börja jobba 24 timmar i dygnet.
Sommaren på stugan utan hund där kommer att vara konstigt. Jigi har ju bott där på somrarna. Tiggt efter korv och lägat i solen och haft hett. Och så har vi ju alltid gjort promenader med henne och barnen har stridit om kopplet. Och hennes morrande, hon har pratat genom att morra. Morrat när man ska skrapa mera och morrat när det varit skönt. Oskolad och hårt dragande men ändå vår Jigi.
Men hon har det bra nu och jag är glad att mamma kunde göra det beslutet. Jag fick meddelandet om det precis när jag steg över tröskeln till en kyrka. Känns som om det var ett tecken på att det är bra nu för henne, fast jag nog inte alls är troende men ändå så är ju kyrkan ett andligt hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar