Arthur kramar sin Kalle Anka. Så sött. Fast det nu bara hänt en gång.
Arthur har börjat få en stark vilja. Om man tar nåt ur hans händer blir han jättelessen och börjar gråta (och ifall saken kastas i roskis går han och tar den därifrån), om han inte får ta salvaburken så börjar han tjuta, om man lyfter bort honom när han är påväg nånstans han inte borde så kastar han sig bakåt och blir mjuk som en mask, om han inte får tag i nåt eller något är fel så stånkstönpiper han och så vidare.
Dethär har börjat komma nu på senare tid, var inte alls så kraftigt förr. Men egentligen är det roligt att han visar vad han vill, men tyvärr kan man inte få allt vad man vill heller. Eller det är lite min uppfostringsstil. Fast han tjuter får han inte salvburken för då sku vi ha salva allestans, men ifall det är en burk som är fast så kan han få den. Jag är inte en sån mamma som bara förbjuder för förbjudandets skull (typ för att visa att jag har makten) utan jag förbjuder och tar bort om det är nåt som jag anser oläpmligt (och om jag gör det får han inte det trots massa tjut). Men sen lämnar jag inte honom och vara lessen i sin ensamhet, för fast det är löjligt enligt mig att han tjuter för att han inte får salvan, så är han ju nog lessen på riktigt. Så jag tröstar och försöker förklara (men jaa, det går ju inte åt en 1 åring). Hoppas jag alltid hålls så här. Jag gillar det. Och fotona har inget med texten att göra. Ville bara sätta hit dem.
Klottpojken klättrar på nya ihopfällda vagnen. Sku nästan ha lust att göra video för hur smart den är, visar genast jag sen nån hur den funkar. Inte för att skryta (jag är inte sån), utan bara för att jag tycker den är så genialisk. Ett ryck och den är ihop, eller bara ett drag. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar