Arthur har nu sovit i en halv evighet mellan oss från typ 11-12 på natten. Och vi alla har nog sovit så bra så. Vi ha fundera i några kvällar att sätta honom tillbaka i egen säng när han vaknat men jag är alltför trött för det och fast Micke ibland är vaken så orkar jag inte med att Arthur är vaken.
Men inatt hände ett under. Arthur vakna 12 och steg upp, jag vakna lite men orka inte stiga upp, Micke som var påväg och sova hörde inte det. Jag sa såå, såå några gånger och plötsligt låg pojken igen ner i egen säng och sov vidare (han har aldrig tidigare lagt sig ner själv). Halv 3 vakna jag och undra var Arthur var. Han var tryggt i egen säng och andades och allt. Satt på täcket. Var vaken i 15 minuter. Sen vakna jag ännu några gånger och undra var han va och kolla att han andades. Halv 7 steg han upp nästa gång och då ville han sova nära, nära mig, så som varje morgon den tiden, riktigt med huven fast i varann och på samma dyna. Så gjorde vi i 1 timme och sen var det morgon.
Nå min slutsats. Jag sover sämre när han inte är nära, nära. Så han får nog sova i vårt rum ännu länge, men kanske han igen sku kunna börja vara största delen av natten i egen säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar