Igår kom nyaste Kodin Kuvalehti igen och där var en kolumn skriven av en psykolog/psykoterapeut som konstatera i stora drag att "skilj er inte utan tänk på barnen". Hon mena att det ibland är tråkigt och att vardagen är tråkigt men att bara för att man inte har lust eller orkar så ska man skilja sig (nog förstås då om det finns alkoholproblem, svartsjuka, våld och sånt i bakgrunden). Att en en helt vanlig man är tillräckligt bra och att man ska inte förvänta sig nåt annat plötsligt. Och så har jag också alltid tyckt, och tycker också. Jag har alltid förfasat sig över par som skiljer sig, speciellt då barnen är små eller om man varit tillsammans kort eller lång tid. Ja. Oftast egentligen, alltid om barn är inblandade. Jag har tyckt att man inte kämpat tillräckligt och att man inte ska ge upp utan försöka tillsammans och att man nu iaf sku gå och prata med nån för att tillsammans försöka lösa situationen. Nå, men så många skilsmässor har jag inte upplevt på nära håll, men alltid hör man ju om nån som skilt sig.
Och för att nu inte nån ska få fel bild, så nej, vi håller inte på att skilja oss. Absolut inte. Just nu är det faktiskt jättebra. Men vi var där igen, eller jag var där igen. Andra gången inom ett år då jag konstatera att jag kan ju lika bra sköta dethär själv. Och därför har jag funderat mycket på processen, för att förstår hur det gick så, för jag har ju alltid varit medveten om riskerna så att säga. Och nu vet jag varför det går så lätt så för oss, iaf i denna livssituation med små barn och jag som är mest hemma. Såhär går det då om man generaliserar stort: Jag är mycket hemma med barn som är barn och som ibland har det dåligt och kräver mycket, Micke kommer hem och jag börjar tjata över nåt som han gjort fel, nåt han glömt, nåt som är skit eller nåt annat. Jag kanske klagar över att han inte tömt diskmaskinen på natten, att han inte deltar, att han inte bryr sig eller nåt annat som att han köper fel saker i butiken. Till slut blir ju han troligen störd och irriterad och det sägs fula saker och jag blir arg för att han blir upprörd över inget för inte mena jag ju nåt dåligt och jag... Men dethär var då kanske dag 1 men inför dag 2 så har vi aldrig hunnit reda upp nåt så situationen fortsätter och irritationen växer på båda håll. Micke kanske konstaterar att ok, han gör inget om det bara klagas och kritiseras och jag börjar göra ännu mera för att kompensera det han inte gör. Jag blir argare och mera irriterad över att sköta allt själv och sen blir det ännu djupare. Dag 4 kanske det mest är snäsningar och fräsningar som flyger och allt är skit. Och då förstår jag så bra, så bra varför det tar slut mellan så många. Speciellt om man inte kommer ut från det.
Jag har förstått att om man vill se nån förändring så måste man först ändra sig själv och sen förvänta det av andra. Men jag är oftast lugn (men jag kan också vara totatlt likgiltig i många dagar och det är nog grymt) och han är den som lättare tappar tålamodet. Och då har jag ju tänkt att det är där det ligger, jag gör ju inget "fel". Och jag har alltid tänkt att det är bäst att säga sånt som stör (t.ex. att han sätter sakerna från diskmaskinen på fel ställen) och sen blir det ju en lång lista. Men är det sen sist och slutligen så relevant? Och nu har jag börjar lämna bort mycket tjat och bara vara en trevligare person medan han pånytt har tagit ett steg in i familjen och deltar i matlagningen (hur härligt är det inte att ha hela familjen i köket?!) och så försöker vi faktiskt prata med varandra varje kväll. Ibland fasar jag för att vi går tillbaka till det jobbiga klagohjulet men man kan ju bara leva i stunden och göra det bästa nu.
Och när jag skrivit dethär ser jag hur korkat det låter, saker som är fel och görs fel, men en liten sak kan bli till nåt så stort om man inte kan prata och ha nåt stöd. Och igår prata jag om dethär med goda vänner och då konstatera jag att inte har jag nåt emot att dra större delen av lasset om jag har nån att prata med, nåt stöd, nån som jag vet att är på min sida. Men om den andra bara fräser och är irriterad och inte vill bry sig så då känns det skit att dra större delen av lasset. Och då börjar klagohjulet.
Och dethär var en svår text att skriva, väldigt terapeutisk, men svår. För vill ju inte såra nån och jag är inte heller helt 100 % på att detta är min teori och detta är exakt vad jag tänker, men ändå så ska jag nog trycka publicera.
13 kommentarer:
Det är svåra saker som du skriver om. Att ni pratar om saker istället för att ignorera varandra tror jag att är ett långt steg på vägen.
Mina föräldrar är skilda, och jag tror inte att det fanns varken alkoholproblem, våld eller liknande saker i bakgrunden. Jag är otroligt glad över att de separerade, de är båda så mycket lyckligare nu än de skulle vara tillsammans. Jag tror inte att olyckliga föräldrar är bra för barnen, så jag förespråkar inte att man skall hålla ihop "för barnens skull". Det viktiga är att man klarar av att separera utan att dra barnen in i känslorna mellan mamma och pappa.
Det är ju så jättesvåra saker, och ibland så är det ju just en lättnad för barnen. Men sen så tror jag att det så lätt kan gå så att det känns tungt och jobbigt och så orkar man inte ens försöka mera, man ger liksom upp. Och sen när många andra gör det så blir det också mera lockande att göra det. Man tror att "gräset är grönare" på andra sidan. Jag tycker att det alltför ofta lyfts upp positiva saker med att skilja sig framom att man faktiskt ska kämpa och hålla ihop och satsa på förhållandet. Sådär generellt då. Allas situation är ju ändå så olika. Och sen tror jag ännu att det är svårt att inte dra in barnen. Herrejess om vi sku skilja oss så finns det inte ens nån chans att jag sku "ge bort" barnen. Och sen smutskastar man ena och andra och hit och dit. Bra är det ju om man har vett och förstånd, men jag tror att största delen av människorna inte har dey, man vill ju hämnas, speciellt om den andra hittat nån ny.
Och ska du förresten börja blogga igen nu när du ska få baby?
Olen samaa mieltä, että nykyään eroaminen on liian usein se ensimmäinen vaihtoehto ja se ruoho nähdään vihreämpänä aidan toisella puolella. Harvoin se on sitä missään asiassa.
Minä uskon, että lasten on parempi kasvaa aikuisten seurassa jotka kunnioittavat toisiaan ja ovat itse ns. niitä aikusia. Onhan vanhemmat ja heidän kanssakäyminen muiden ihmisten kanssa monesti se ensimmäinen esimerkki lapselle. Kuinka riita tilanteet käsitellään, kuinka toista kunnioitetaan jne.
Meillä ero vaikutti varsinkin esikoiseen huomattavasti, ennen niin totinen ja varautunut lapsi muuttui iloiseksi ja sosiaalisemmaksi. Uskon, että minun omalla käytöksellä oli vaikutusta asiaan, koska ero oli minulle helpotus ja muutuin itse samalla iloiseksi ja sosiaalisemmaksi, mikä siis heijastui esikoiseen positiiviesesti.
Tilanteita ja syitä on yhtä monta, kun eroavia tai sitä harkitsevia vanhempia. Aikuisen vastuulla on pitää omat tunteet ja tarpeet erotilanteessa erillään lasten tunteista ja tarpeista. Lasten paras tulee aina ensin, oli sitten kyse avioerosta tai parisuhteesta. Parisuhteesta voi aina erota, vanhemmuudesta ei! eikä niitä pidä mielestäni sekoittaa keskenään!
Johanna: Tack för din kommentar. Och ja, håller så med om att vuxna ska kunna respektera varandra och vara nån slags förebild åt sina barn för de snappar ju upp allt och om språket hemma är respektlöst och fult så blir hela vardagen så hemsk.
Och jag kanske kommer tillbaka till denhär kommentaren, för jag har så mycket att komma med. Men det är så svårt då det är frågan om så känsliga saker och man inte vill lyfta fram nån annan på ett negativt sätt.
Men jag ville också skriva detta inlägg för att visa att alla inte alltid har det perfekt utan att det är svårt att vara i ett förhållande, speciellt om det finns barn inblandat, men att fast det är svårt så ska man försöka kämpa om det ens finns nåt att kämpa för och båda ändå har vilja att vara tillsammans. Inte bara ge upp för att det känns svårt just då.
jag vill bara kommentera det du skrev i ditt första stycke. min åsikt är att inga föräldrar som mår som par dåligt och bara är sönder skall vara tillsammans för barnens skull för det förstör bara mera för barnen än om de är tillsammans miserabla. jag är otroligt glad att mina föäldrar skiljde sig för deras relation var så infekterad, jag förstod det kanske inte som barn men barn växer upp och fattar. rekommenderar boken "happy happy" som är en bok om skilsmässor och varför det kan vara det bästa beslutet och behandlar just detdär "att stanna tillsammans för barnens skull.."
jag vill bara kommentera det du skrev i ditt första stycke. min åsikt är att inga föräldrar som mår som par dåligt och bara är sönder skall vara tillsammans för barnens skull för det förstör bara mera för barnen än om de är tillsammans miserabla. jag är otroligt glad att mina föäldrar skiljde sig för deras relation var så infekterad, jag förstod det kanske inte som barn men barn växer upp och fattar. rekommenderar boken "happy happy" som är en bok om skilsmässor och varför det kan vara det bästa beslutet och behandlar just detdär "att stanna tillsammans för barnens skull.."
Lapsiperhearki tuskin on kenelläkään helppoa ja totta on että aihe on arka. Mitään ehdotonta oikeaa ja väärää asialla ei ole, vähän niin kun lastenkasvatus :)
On kiva kyllä kuula mielipiteitä aiheesta ja niitäkin taitaa olla yksi jos toinen :)
Jag håller helt med dig att vissa kanske ger upp för lätt, eller, kastar sig in i något de egentligen inte är redo för. Bäst skulle det ju vara om man kan tänka efter Före man bildar familj, men det är inte så lätt alla gånger.
Jag har funderat till och från med bloggandet, förmodligen kommer jag nog att börja igen, bara för att få skriva av mig. Vet inte om jag ska vänta tills babyn kommer eller inte... 11 dagar kvar till BF, och jag tycker att det gärna sku få hända saker snart.
J: Jag förstår och jag håller helt med. Och jag är glad att många barn tycker att deras föräldrars skilsmässor är postivt. Och det är helt säkert sånt som hjälper många klara av svåra skilsmässor eller ger stöd när det är som tyngst. Men i dagens läge tycker jag att det mest lyfts upp det positiva med skilsmässor och hur barnen varit nöjda med det, men det är sällan uppe om onödiga skilsmässor och där var faktiskt barnen fått problem av dem.
okej, jag kan hålla med om saken till en viss punkt men samtidigt tycker jag att man aldrig kan veta vad som har varit problemet i förhållandet mellan två personer och om de gett upp för lätt eller inte. anyway, intressant ämne.
J: Du har så rätt så. Och jag önskar jag sku ha kunna länka till dendär kolumnen i dendär tidningen för den var ju nog lite längre och hennes poäng var mera också att ge inte upp bara för att det känns tråkigt och för att ens partner är för vanlig. Men det sägs så sällan det med och det var väl det jag ville lyfta fram. För förstås så ska man ju nog ut och bort om någondera mår dåligt i förhållandet.
Jag håller kanske med alla kommentarer ;)
Jag tror det vi alla tänker och tycker är att föräldrar separerar ibland lite för lätt. Att bara skilja sig och flytta i sär innan man prövat alla möjliga knep för att få vardagen att fungera eller kanske att få tillbaka "gnistan" för att just gräset verkar grönare på andra sidan är inte en okej lösning. För man har ett ansvar som förälder, man har ansvar över barnen och en trygg uppväxt för dom. Funkar det sen inte av en eller annan orsak att leva ihop mera och att separera är den den enda utvägen till ett lyckligare liv så måste man göra det. För om man är olycklig som förälder, återspeglas detta direkt på barnen också. De är nte dumma dessa små.
Separerar man och flyttar isär så måste man komma ihåg att barn är barn och vuxna är vuxna. Och alla barn har rätt till sina föräldrar. Känslor och vätt måste hållas isär! De flesta av oss klarar kanske att hålla dessa isär och inte smutskasta den andra parten eller strida om vårdnad osv, men många har tappat vättet på vägen.
Skönt att du skriver om er vardag. Så ser även många andras ut. Det är inte lätt att få vardagen att gå ihop med små barn, jobb, studier och hemsysslor. Men, jag tror ingen tycker det är en barnlek heller. Alla har det såhär! Mer eller mindre. Tur finns det även ljuspunkter i vardagen som får en att orka. Man måste bara lära sig se dom och ta tillvara dem
Tack Pia! Du sammanfattar det så bra. Och tack till alla kommentarer, nu vet jag så mycket bättre var jag själv står i denhär frågan, var lite borta tidigare.
Skicka en kommentar