I graviditeten är denhär tiden den absolut jobbigaste. Att inte veta och kunna planera är helt otroligt irriterande. Att veta att det är snart men inte om det är om två dagar eller två veckor är så störande. Om denhär babyn sku födas samma dag som Arthur föddes sku den komma den 1 maj, alltså om 8 dagar. Det är inte många dagar dit, och de går ju snabbt. Men jag har ju tänkt att han kommer nån dag före, och absolut inte efter 3.5, inte under några omständigheter, och då kommer det väl just att gå så.
Imorgon sku vara en bra dag att föda. Då sku båda barnen vara födda den 24:e. Då sku mamma också kunna se efter Arthur. Det sku få komma igång snabbt på morgonen, där en 6-tiden så att jag är utvilad och så sku den lilla kunna titta ut där en 12-1 tiden på dagen.
Om inte imorgon så är nästa chans först nästa torsdag, och efter det först den 3.5. Så snälla baby, kom imorgon. Tack!
Man påstår väl att omföderskor ser tecken när nåt ska hända i god tid före. Min kropp säger mig att det händer snart, sammandragningarna är kraftigare, det molar i ryggen och huvudet känns lågt nere. Men fast jag nu tror och tycker så är det ju ingen garanti på när nåt sku hända. Kan vara om några timmar eller många, många dagar/veckor. Slutsats: Sista veckorna är absolut jobbigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar