Det talas hit och dit om gränser för barn och att det ska vara den vuxna som bestämmer. Har sett det som självklart och inte riktigt förtstått vad problemet är. Nu tror jag att jag börjar förstå.
Arthur och jag väcktes 20 före 7 av att grannungen protesttjöt helt otroligt. Det var alltför tidigt för Arthur. Han fick titta på ett pikku kakkonen barnprogram medan han satt på pottan och sen stängde jag av och sa att vi äter moronmål och att han får titta mera efter att han ätit.
Då börja det. Han kasta och slängde sig, sku vara i famnen, inte i famnen, visa bara att tv:n ska sättas på, han ska se på barnprogram, försökte slå och var bara allmänt megabesvärlig. Äta kom inte ens på frågan, än mindre att sitta i den egna matstolen. I min famn var det enda stället där han inte tjöt som en stucken gris, men där bara kasta han sig. Han sku bara se på tv.
Och det sku ha varit så enkelt att sätta på tv:n och släva i gröten framgör den, men eftersom jag ren dragit det så långt så kan jag ju inte sen mittiallt ge efter, speciellt med tanke på att han nu lär sig innebörden av språket (först mat, sen tv). Och sen tycker jag att det är fel signal åt barnet om det att man är jobbig betyder att man får vad man vill. Och att ha tv:n stängd när man äter är inte en helt huvudlös regel, det är rätt vettigt. Så den hölls stängd.
Halv timme senare släppte situationen när jag lyckades få in en sked gröt i munnen, sen gick resten av bara farten och sen blev han arg igen för att kiwin tog slut och vi inte hade mera.
Men hur lätt sku det inte ha varit att sätta på dendär förbaskade maskinen?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar